måndagen den 24:e januari 2011

Klimatförändringarnas pris

I ekonomismens tidsålder, när vi slutat leva i samhällen och lever istället som rationella kunder i ekonomier där allt skall optimaliseras, kan det ironiskt nog vara klimatkrisens kostnad i pengar som får företagen att ta klimatproblemet på allvar. Förra året var inte bara en humanitär katastrof för många människor p.g.a. alla naturkatastrofer, det var också fruktansvärt dyrt.

torsdagen den 20:e januari 2011

Det gemensamma = individens frihet

Det gemensamma. Att tillsammans besluta om gemenskapens framtid och välfärd. Att se till de kollektiva lösningarna för hela gemenskapen, inte endast stirra sig blind på den uppsjö av individuella problem som existerar och sedan lösa dem isolerat. Vi lever och existerar i grupper, de definierar vad vi gör och på vilket sätt. Familjen, vännerna, grannarna är alla exempel på grupper där den individuella lösningens konsekvenser aldrig skulle tillåtas att rasera gruppens övergripande välfärd. Därför diskuteras dessa problem ovanifrån, utifrån hela gruppens nytta. Varför kan inte detta synsätt expanderas till den större, men välavgränsade gruppen, samhället? Blir medlemmarna i gruppen för diffusa, för långt ifrån den enskilda individens omedelbara omfång?

Motvallsbloggen finns ett inlägg om det som idag kan låta bakvänt eller motsägelsefullt, men som länge var en given grundtanke i den demokratiska socialismens framväxt i Sverige: att det gemensamt organiserade samhället i sig leder till individuell frihet. Det gemensamma skapar ett oberoende till andra, det gemensamt finansierade välfärdssamhället garanterar, så gott det går, att alla individer skall kunna utvecklas och skapa sin egen framtid utan att vara beroende av andra. På Motvallsbloggen:

"Ingen kunde pressa en annan till något med hot om utebliven ekonomisk hjälp i fall av behov. Hjälpen till den behövande garanterades av en opersonlig byråkrati som inte brydde sig ett dugg om om man gifte sig med en person som släkten ogillade, om man utbildade sig till något som pappa och mamma inte gillade, om man levde ett liv som släkten fördömde. Uppfyllde man lagens krav för erhållande av ekonomiskt stöd, ofrivillig arbetslöshet, sjukdom etc. då fick man ett sådant. Friare, som individ, än så, kan ingen människa bli som inte är multimiljardär och det blir, som sagt, aldrig mer än en mycket liten del av en befolkning."

Den gamle socialdemokratiske trotjänaren och ideologen Ernst Wigforss beskriver i sina memoarer Minnen (s. 271 del 1) hur han och hans vänner kom i kontakt med de radikala ideérna, eller socialismen, i början av förra seklet, och hur oklart mycket var i fråga om hur socialismen skulle uppnås, när det skulle hända, och vad slutmålet skulle vara. Allt detta debatterades livligt under många år, men en sak var helt klar, enligt Wigforss:

"Den demokratiska tro som förde mig och andra över i det socialistiska lägret, var kravet på likställighet för alla samhällets medborgare. Likställighet i medborgerliga rättigheter, likställighet ifråga om möjligheter att få del av både den andliga och materiella kulturen. Att denna likställighet samtidigt innebar samma frihet för alla att utveckla sina anlag och göra sina insatser, var så självklart, att därom lönade det sig knappast att resonera."

Det skulle vara uppfriskande, och en god utgångspunkt för socialdemokraternas utveckling, om demokratiska socialister också idag tog detta för givet.

Tips: Lena Sommestad skriver om vad "vänster" är, och bör vara

DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, AB


tisdagen den 28:e december 2010

Folkrörelse utan folk och rörelse

Erik Berg om S, Primegate och varför det är fruktansvärt svårt (omöjligt) för en folkrörelse att överleva utan folk och rörelse:

"Visst gör det ont när kamrater brister, men det måste finnas en ände på hur självutplånande ni socialdemokrater får vara! Att klippa av Niklas Nordström, Carl Melin et consortes från partiet är inte smutskastning,det är renhållning. Vill ni alls ha en rörelse kvar och inte bara några kilometer korridorer där det ränner runt konsulter är det ett nödvändigt renhållningsarbete som måste göras. Att vara PR-konsult med hemliga kunder måste betraktas som att i effektiv mening vara dubbelansluten. Att sluta hemliga avtal med den politiska motståndarsidan och mörka det för sina partikamrater måste vara skäl för att bli permanent portad.

”Min åsikt är inte till salu” skriver så tillslut Niklas Nordström själv i ett episkt försök till avledningsmanöver. Det är ju väldigt rörande och kanske också helt riktigt, vad vet jag. Men det sätter också fingret på hela kärnan i problemet. För det är inte dig själv du säljer till arbetsgivarna för 4,5 miljoner. Det du och Carl Melin säljer är det socialdemokratiska partiet, ni säljer era partikamrater. Ni förstör, förgör och konsumerar den rörelse ni har ärvt."

söndagen den 19:e december 2010

lördagen den 18:e december 2010

I trans: valfrihet!

När valfrihet blir ett mantra, en drog. Denna gång om valfriheten i skolan, skrivet av Mette Fjelkner i SvD:

"Det har handlat om att politikerna på lokal nivå själva ska få välja hur de vill sköta skolan, att politiker och ägare ska få välja om de vill lägga ut undervisningen på entreprenad eller inte, att föräldrar ska få välja i vilken skola deras barn ska gå, att lärarhögskolorna själva ska få välja hur de ska utforma sina lärarutbildningar, att lärarstudenterna ska få välja vilka kurser de tror sig behöva i sin lärarexamen, att arbetsgivare ska få välja om de vill anställa behöriga lärare eller inte, att skolor själva ska få välja hur man inom ramen för timplanen ska lägga upp undervisningen grundskolan, vilket ställer till det för elever som byter skola, om att rektorer och lärare fritt ska få välja pedagogiskt innehåll och metod, om att eleverna ska få välja vad de vill göra i skolan – till exempel om de ska läsa moderna språk eller inte, att skolor ska få välja ut elever genom tester och betygsintag, och så vidare."

onsdagen den 15:e december 2010

"Sedan sålde de ut apoteken..."

Daniel Suhonen förklarar vist i DN hur det kommer sig att en majoritet av svenska folket passivt står och tittar på när den mest progressiva välfärdsstaten på denna planet monteras ned bit för bit, samtidigt som de flesta röstar på partier som aktivt jobbar för att detta skall hända (apropå utförsäljningen av biblioteken och kulturarbetarnas ursinne att privatiseringsvågen nått även dit):

"Först privatiserade de vårdcentralen men jag var inte sjuk så ofta. Sedan försämrade de a-kassan men jag var inte arbetslös och sade inget. Sedan sålde de ut apoteken, och jag höll tyst för jag behöver ingen medicin just nu. När tunnelbanan blev sämre tog jag bilen istället. Men när de lade vantarna på biblioteken blev det ett djävla liv på kulturdebatten, men då fanns inget kvar av grundtanken om en icke vinstdrivande offentlighet, så de såldes de med."

AB,

måndagen den 29:e november 2010

liberaler=arga vita män?

kopplingen mellan liberlism och fascism är inte så avlägsen. Min nya favorit Lars Berge skriver i dagens Svd om arga vita män. Min gamla favorit Pierre Gilly är sedan tidigare inne på ett liknande spår. Se tex detta inlägg.

onsdagen den 24:e november 2010

Vad vilja alliansen?

Det är lätt att känna en berättigad frustration över stora delar av dagens samhällsutvecklingen. För bara två år sedan var en bankkrasch en ödesdiger och storlagen nyhet, idag faller hela stater som korthus. Visst åtföljs dessa krascher av stora rubriker men tonen är mer resignerad än chockartad. Att Irland faller beskrivs okritiskt som en naturkatastrof, långt utanför politikernas kontroll snarare än resultatet av medvetna politiska val i dåtiden. Samtidigt sitter hela Socialdemokratin i Sverige med förhörslampan i ansiktet och tvingas svara på frågan: vad vilja Socialdemokratin? Det är säkerligen viktigt och ofrånkomligt för den forna arbetarrörelsen att svara på den frågan, men samtidigt känns det som det ovanpå detta behövs ett skifte av perspektiv. Hur hamnade vi i den här, för att uttrycka det milt, soppan egentligen?

När man svarar på den frågan är det viktigt att fylla den frustration många känner med ett politiskt innehåll. Man måste länka utvecklingen i samhället till politiska beslut. Då blir det uppenbart att dagens utveckling inte är naturkatastrofer utan en konsekvens av gårdagens medvetet drivna politik. Avregleringar, skattesänkningar, utförsäljningar, noll arbetsrätt och nedskärningar i offentlig sektor har vi fått höra är den enda möjliga vägen i många år nu, också till viss del från socialdemokratin (kanske är det därför de nu faller samman?). Men allt detta har också uppenbarligen tagit oss till där vi är idag, det som stavas k-a-t-a-s-t-r-o-f. Om det nu anses viktigt, och det bör det göra, att S svarar på frågan vilka visoner de har om samhället så kanske man också skall passa på att fråga den svenska borgerligheten vilket samhälle de vill ha, vilka utopier vill de uppnå. För den frågan har de aldrig behövt svara på, fast man vunnit två val i rad. Och det är inte ens säkert att de har ett svar. För över två år sedan var troligtvis svaret att vi vill bli som Island och Irland, men idag är svaret troligtvis ett annat, får man hoppas, då dessa ekonomier är bankrutt. Blir svaret att man vill ha lägre skatter (eller bäst av allt:plattskatt!) och mindre statsskuld (vilket är svaret i senaste budgeten) måste man torrt konstatera att detta svar inte är fullkomligt; man bygger inte ett samhälle endast på dessa två faktorer. Man kommer inte ens i närheten. Och idag är det svaret inte bara ofullständigt, det är faktiskt också riktigt skrämmande. Mer av det som orsakade krisen blir också lösningen.

Socialdemokraternas kris är uppenbar och också på många sätt välbehövd. Mycket behövde vädras ut och nytt blod och nya ideer behövde pumpas in. Men vem ställer högern till svars för den kris vi ser i samhället idag, den utveckling de faktist har ansvar för som regerande block? Vem frågar högern om vad de vilja, och varför behöver de inte förklara varför mycket av det som de propagerat för idag är det som är orsaken till krisen? Är man helt enkelt rädd för vad svaret blir?


måndagen den 15:e november 2010

Rothstein får på pälsen

Statsvetaren Bo Rothstein påstod i Göteborgsposten härom veckan att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen delvis pga Masoud Kamalis utredning om makt, integration och strukturell diskriminering. Hade inte Mona Sahlin uppdragit åt Kamali att leda en utredning med utgångspunkt i teorier om strukturell diskriminering, utan istället låtit (statsvetaren) Anders Westholm fortsätta sin gärning i integrationspolitiska maktutredningen, hade Westholm enligt Rothstein kunnat leverera ”verkningsfulla reformprogram [som] vilar på en solid och icke-politiserad kunskapsgrund.” Igår fick Rothstein på pälsen av Paulina de los Reyes som replikerar hans fantasier i GP.

Ikväll lyssnade jag på Slavoj Žižek på Södra Teatern och enligt honom har den västerländska liberalistiska kapitalismen vunnit status som ett icke ideologiskt projekt, som det enda ”rimliga samhällssystemet”, men att varje försök till kritik av detsamma utmålas som ideologiskt grundat. Då slog det mig att Rothsteins påstående är ett illustrativt exempel på samma sak, han avfärdar de 13 forskningsantologier, författade av hundra forskare från olika discipliner, som Kamalis utredning producerade, på grund av att de har ett perspektiv och framställer Westholms utredning som ett icke-politiskt objektivt projekt som inte har annat för ögonen än allas bästa.

torsdagen den 4:e november 2010

Svenskar i Afghanistan

I gårdagens DN (endast papperstidningen) kunde man läsa en artikel om hur svenska polisen hjälper till att utbilda poliser i Afghanistan. I en obehaglig symbios mellan journalisten och den intervjuade polisen får vi en ledtråd till varför ockupationskriget är ett hopplöst projekt (hopplöst att vinna, men för att visa Sveriges lojalitet till Nato är det alldeles utmärkt). En av poliserna beskriver hur svårt det är att utbilda de afghanska polisrekryterna:

"Och det är inte så lätt för de är så känsliga, säger Anders Örvall. Om man är det minsta kritisk till något blir de så förolämpade att de helt enkelt går hem".

Längre ner kan man läsa att de svenska soldaterna inte litar på de afghanska poliserna:

"Så länge det finns en en afghansk polis här inne på fortet sover jag alltid med en pistol under huvudkudden, säger en svensk soldat".

Man undrar seriöst om man kan dödförklara kolonialismen. Mer föraktfull beskrivning av det afghanska folket måste vara svårt att hitta, speciellt i en stor svensk dagstidning.

Sedan skulle man gärna vilja få en förklaring till den försvunna bokstaven i regeringskansliets dokument? Har man medvetet strukit Nato?