Radar

Klimatförändringarnas pris

2011-01-24T10:27:00.003+01:00

I ekonomismens tidsålder, när vi slutat leva i samhällen och lever istället som rationella kunder i ekonomier där allt skall optimaliseras, kan det ironiskt nog vara klimatkrisens kostnad i pengar som får företagen att ta klimatproblemet på allvar. Förra året var inte bara en humanitär katastrof för många människor p.g.a. alla naturkatastrofer, det var också fruktansvärt dyrt.

SvD1

Det gemensamma = individens frihet

2011-01-20T09:35:00.009+01:00

Det gemensamma. Att tillsammans besluta om gemenskapens framtid och välfärd. Att se till de kollektiva lösningarna för hela gemenskapen, inte endast stirra sig blind på den uppsjö av individuella problem som existerar och sedan lösa dem isolerat. Vi lever och existerar i grupper, de definierar vad vi gör och på vilket sätt. Familjen, vännerna, grannarna är alla exempel på grupper där den individuella lösningens konsekvenser aldrig skulle tillåtas att rasera gruppens övergripande välfärd. Därför diskuteras dessa problem ovanifrån, utifrån hela gruppens nytta. Varför kan inte detta synsätt expanderas till den större, men välavgränsade gruppen, samhället? Blir medlemmarna i gruppen för diffusa, för långt ifrån den enskilda individens omedelbara omfång?

På Motvallsbloggen finns ett inlägg om det som idag kan låta bakvänt eller motsägelsefullt, men som länge var en given grundtanke i den demokratiska socialismens framväxt i Sverige: att det gemensamt organiserade samhället i sig leder till individuell frihet. Det gemensamma skapar ett oberoende till andra, det gemensamt finansierade välfärdssamhället garanterar, så gott det går, att alla individer skall kunna utvecklas och skapa sin egen framtid utan att vara beroende av andra. På Motvallsbloggen:

"Ingen kunde pressa en annan till något med hot om utebliven ekonomisk hjälp i fall av behov. Hjälpen till den behövande garanterades av en opersonlig byråkrati som inte brydde sig ett dugg om om man gifte sig med en person som släkten ogillade, om man utbildade sig till något som pappa och mamma inte gillade, om man levde ett liv som släkten fördömde. Uppfyllde man lagens krav för erhållande av ekonomiskt stöd, ofrivillig arbetslöshet, sjukdom etc. då fick man ett sådant. Friare, som individ, än så, kan ingen människa bli som inte är multimiljardär och det blir, som sagt, aldrig mer än en mycket liten del av en befolkning."

Den gamle socialdemokratiske trotjänaren och ideologen Ernst Wigforss beskriver i sina memoarer Minnen (s. 271 del 1) hur han och hans vänner kom i kontakt med de radikala ideérna, eller socialismen, i början av förra seklet, och hur oklart mycket var i fråga om hur socialismen skulle uppnås, när det skulle hända, och vad slutmålet skulle vara. Allt detta debatterades livligt under många år, men en sak var helt klar, enligt Wigforss:

"Den demokratiska tro som förde mig och andra över i det socialistiska lägret, var kravet på likställighet för alla samhällets medborgare. Likställighet i medborgerliga rättigheter, likställighet ifråga om möjligheter att få del av både den andliga och materiella kulturen. Att denna likställighet samtidigt innebar samma frihet för alla att utveckla sina anlag och göra sina insatser, var så självklart, att därom lönade det sig knappast att resonera."

Det skulle vara uppfriskande, och en god utgångspunkt för socialdemokraternas utveckling, om demokratiska socialister också idag tog detta för givet.

Tips: Lena Sommestad skriver om vad "vänster" är, och bör vara

DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, AB

Folkrörelse utan folk och rörelse

2010-12-28T11:25:00.002+01:00

Erik Berg om S, Primegate och varför det är fruktansvärt svårt (omöjligt) för en folkrörelse att överleva utan folk och rörelse:

"Visst gör det ont när kamrater brister, men det måste finnas en ände på hur självutplånande ni socialdemokrater får vara! Att klippa av Niklas Nordström, Carl Melin et consortes från partiet är inte smutskastning,det är renhållning. Vill ni alls ha en rörelse kvar och inte bara några kilometer korridorer där det ränner runt konsulter är det ett nödvändigt renhållningsarbete som måste göras. Att vara PR-konsult med hemliga kunder måste betraktas som att i effektiv mening vara dubbelansluten. Att sluta hemliga avtal med den politiska motståndarsidan och mörka det för sina partikamrater måste vara skäl för att bli permanent portad.

”Min åsikt är inte till salu” skriver så tillslut Niklas Nordström själv i ett episkt försök till avledningsmanöver. Det är ju väldigt rörande och kanske också helt riktigt, vad vet jag. Men det sätter också fingret på hela kärnan i problemet. För det är inte dig själv du säljer till arbetsgivarna för 4,5 miljoner. Det du och Carl Melin säljer är det socialdemokratiska partiet, ni säljer era partikamrater. Ni förstör, förgör och konsumerar den rörelse ni har ärvt."

2010-12-19T11:55:00.002+01:00

Jonas Hassen Khemiri i dagens DN om terrorism och rasism.

I trans: valfrihet!

2010-12-18T10:52:00.004+01:00

När valfrihet blir ett mantra, en drog. Denna gång om valfriheten i skolan, skrivet av Mette Fjelkner i SvD:

"Det har handlat om att politikerna på lokal nivå själva ska få välja hur de vill sköta skolan, att politiker och ägare ska få välja om de vill lägga ut undervisningen på entreprenad eller inte, att föräldrar ska få välja i vilken skola deras barn ska gå, att lärarhögskolorna själva ska få välja hur de ska utforma sina lärarutbildningar, att lärarstudenterna ska få välja vilka kurser de tror sig behöva i sin lärarexamen, att arbetsgivare ska få välja om de vill anställa behöriga lärare eller inte, att skolor själva ska få välja hur man inom ramen för timplanen ska lägga upp undervisningen grundskolan, vilket ställer till det för elever som byter skola, om att rektorer och lärare fritt ska få välja pedagogiskt innehåll och metod, om att eleverna ska få välja vad de vill göra i skolan – till exempel om de ska läsa moderna språk eller inte, att skolor ska få välja ut elever genom tester och betygsintag, och så vidare."

"Sedan sålde de ut apoteken..."

2010-12-15T13:40:00.005+01:00

Daniel Suhonen förklarar vist i DN hur det kommer sig att en majoritet av svenska folket passivt står och tittar på när den mest progressiva välfärdsstaten på denna planet monteras ned bit för bit, samtidigt som de flesta röstar på partier som aktivt jobbar för att detta skall hända (apropå utförsäljningen av biblioteken och kulturarbetarnas ursinne att privatiseringsvågen nått även dit):

"Först privatiserade de vårdcentralen men jag var inte sjuk så ofta. Sedan försämrade de a-kassan men jag var inte arbetslös och sade inget. Sedan sålde de ut apoteken, och jag höll tyst för jag behöver ingen medicin just nu. När tunnelbanan blev sämre tog jag bilen istället. Men när de lade vantarna på biblioteken blev det ett djävla liv på kulturdebatten, men då fanns inget kvar av grundtanken om en icke vinstdrivande offentlighet, så de såldes de med."

AB,

liberaler=arga vita män?

2010-11-29T21:09:00.003+01:00

kopplingen mellan liberlism och fascism är inte så avlägsen. Min nya favorit Lars Berge skriver i dagens Svd om arga vita män. Min gamla favorit Pierre Gilly är sedan tidigare inne på ett liknande spår. Se tex detta inlägg.

Vad vilja alliansen?

2010-11-24T09:01:00.003+01:00

Det är lätt att känna en berättigad frustration över stora delar av dagens samhällsutvecklingen. För bara två år sedan var en bankkrasch en ödesdiger och storlagen nyhet, idag faller hela stater som korthus. Visst åtföljs dessa krascher av stora rubriker men tonen är mer resignerad än chockartad. Att Irland faller beskrivs okritiskt som en naturkatastrof, långt utanför politikernas kontroll snarare än resultatet av medvetna politiska val i dåtiden. Samtidigt sitter hela Socialdemokratin i Sverige med förhörslampan i ansiktet och tvingas svara på frågan: vad vilja Socialdemokratin? Det är säkerligen viktigt och ofrånkomligt för den forna arbetarrörelsen att svara på den frågan, men samtidigt känns det som det ovanpå detta behövs ett skifte av perspektiv. Hur hamnade vi i den här, för att uttrycka det milt, soppan egentligen?

När man svarar på den frågan är det viktigt att fylla den frustration många känner med ett politiskt innehåll. Man måste länka utvecklingen i samhället till politiska beslut. Då blir det uppenbart att dagens utveckling inte är naturkatastrofer utan en konsekvens av gårdagens medvetet drivna politik. Avregleringar, skattesänkningar, utförsäljningar, noll arbetsrätt och nedskärningar i offentlig sektor har vi fått höra är den enda möjliga vägen i många år nu, också till viss del från socialdemokratin (kanske är det därför de nu faller samman?). Men allt detta har också uppenbarligen tagit oss till där vi är idag, det som stavas k-a-t-a-s-t-r-o-f. Om det nu anses viktigt, och det bör det göra, att S svarar på frågan vilka visoner de har om samhället så kanske man också skall passa på att fråga den svenska borgerligheten vilket samhälle de vill ha, vilka utopier vill de uppnå. För den frågan har de aldrig behövt svara på, fast man vunnit två val i rad. Och det är inte ens säkert att de har ett svar. För över två år sedan var troligtvis svaret att vi vill bli som Island och Irland, men idag är svaret troligtvis ett annat, får man hoppas, då dessa ekonomier är bankrutt. Blir svaret att man vill ha lägre skatter (eller bäst av allt:plattskatt!) och mindre statsskuld (vilket är svaret i senaste budgeten) måste man torrt konstatera att detta svar inte är fullkomligt; man bygger inte ett samhälle endast på dessa två faktorer. Man kommer inte ens i närheten. Och idag är det svaret inte bara ofullständigt, det är faktiskt också riktigt skrämmande. Mer av det som orsakade krisen blir också lösningen.

Socialdemokraternas kris är uppenbar och också på många sätt välbehövd. Mycket behövde vädras ut och nytt blod och nya ideer behövde pumpas in. Men vem ställer högern till svars för den kris vi ser i samhället idag, den utveckling de faktist har ansvar för som regerande block? Vem frågar högern om vad de vilja, och varför behöver de inte förklara varför mycket av det som de propagerat för idag är det som är orsaken till krisen? Är man helt enkelt rädd för vad svaret blir?

SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, AB

Rothstein får på pälsen

2010-11-15T23:33:00.003+01:00

Statsvetaren Bo Rothstein påstod i Göteborgsposten härom veckan att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen delvis pga Masoud Kamalis utredning om makt, integration och strukturell diskriminering. Hade inte Mona Sahlin uppdragit åt Kamali att leda en utredning med utgångspunkt i teorier om strukturell diskriminering, utan istället låtit (statsvetaren) Anders Westholm fortsätta sin gärning i integrationspolitiska maktutredningen, hade Westholm enligt Rothstein kunnat leverera ”verkningsfulla reformprogram [som] vilar på en solid och icke-politiserad kunskapsgrund.” Igår fick Rothstein på pälsen av Paulina de los Reyes som replikerar hans fantasier i GP.

Ikväll lyssnade jag på Slavoj Žižek på Södra Teatern och enligt honom har den västerländska liberalistiska kapitalismen vunnit status som ett icke ideologiskt projekt, som det enda ”rimliga samhällssystemet”, men att varje försök till kritik av detsamma utmålas som ideologiskt grundat. Då slog det mig att Rothsteins påstående är ett illustrativt exempel på samma sak, han avfärdar de 13 forskningsantologier, författade av hundra forskare från olika discipliner, som Kamalis utredning producerade, på grund av att de har ett perspektiv och framställer Westholms utredning som ett icke-politiskt objektivt projekt som inte har annat för ögonen än allas bästa.

Svenskar i Afghanistan

2010-11-04T08:38:00.004+01:00

I gårdagens DN (endast papperstidningen) kunde man läsa en artikel om hur svenska polisen hjälper till att utbilda poliser i Afghanistan. I en obehaglig symbios mellan journalisten och den intervjuade polisen får vi en ledtråd till varför ockupationskriget är ett hopplöst projekt (hopplöst att vinna, men för att visa Sveriges lojalitet till Nato är det alldeles utmärkt). En av poliserna beskriver hur svårt det är att utbilda de afghanska polisrekryterna:

"Och det är inte så lätt för de är så känsliga, säger Anders Örvall. Om man är det minsta kritisk till något blir de så förolämpade att de helt enkelt går hem".

Längre ner kan man läsa att de svenska soldaterna inte litar på de afghanska poliserna:

"Så länge det finns en en afghansk polis här inne på fortet sover jag alltid med en pistol under huvudkudden, säger en svensk soldat".

Man undrar seriöst om man kan dödförklara kolonialismen. Mer föraktfull beskrivning av det afghanska folket måste vara svårt att hitta, speciellt i en stor svensk dagstidning.

Sedan skulle man gärna vilja få en förklaring till den försvunna bokstaven i regeringskansliets dokument? Har man medvetet strukit Nato?

DN1, DN2

Har S råd att tveka?

2010-10-29T08:26:00.012+02:00

Den gamle socialdemokratiske kärnideologen Ernst Wigforss skrev inför 1932 års valrörelsen en valpamflett med namnet "Har vi råd att arbeta?". Denna text blev sedan en stomme i den socialdemokratiska ideologin, som hjälpte Sverige ur den tunga 30-tals krisen och skapade det som skulle bli den socialdemokratiska välfärdsstaten efter andra världskriget. Man kan notera att pamfletten kom ut 4 år innan Keynes släppte sin General Theory där mycket av det som senare kallas keynesianismen skisserades. Budskapet är väldigt liknande (förenklat: använd det offentliga för att skapa jobb i kriser, strama åt i goda tider), med skillnaden att Wigforss var demokratisk socialist och således krävde skarpare reformer. Socialdemokraterna gjorde sitt bästa val någonsin och bildade regering med Per Albin Hansson som statsminister. Det var början till Socialdemokraternas långa och framgångsrika regeringsperiod (med några undantag i slutet av 70 talet och i början av 90 talet) fram tills 2006. Det är således svårt att överskatta betydelsen av budskapet. Ett utkast:

"Produktionen är till för mänskans skull. Produktionsverktygen är mänskans verktyg att bygga den materiella grunden för sitt liv. Men i våra moderna samhällen möter vi bilden av en produktionsmekanism som behärskar mänskorna istället för att behärskas av dem. Under kriserna blir det mera än någonsin klart, hur även de borgerliga klasser, som är kapitalets ägare och förvaltare, står rådvilla och maktlösa inför den ekonomiska ordning, de anses ha skapat, och som kallas den borgerliga eller kapitalistiska. Ingenting kastar ett mera skärande ljus över oförnuftet i denna ordning än det svar, som de arbetslösa massorna får, då de av produktionsmedlens ägare och kapitalets förvaltare begär arbete och bröd. I en värld full av naturtillgångar, som inte utnyttjas, omgivna av överflöd på livsmedel, som inte tas i bruk, får de arbetslösa svaret: Vi är för fattiga för att hålla produktionen i gång, vi har inte råd att låta er arbeta. Den ekonomiska ordningen följer sina egna lagar, som vi inte vågar rubba, och den tillåter inte alla människor att med arbete försörja sig.

Mot denna förödmjukande underkastelse under en ekonomisk mekanism, som är mänskornas egen skapelse, sätter socialdemokraterna det krav som förnuftiga varelser aldrig kan släppa, att mänskan skall vara herre över sina produktionsverktyg och icke deras slav. Det kan uttryckas på många sätt. I en tid av arbetslöshet tar det närmast formen att alla samhällets medborgare har rätt till arbete, att de därför måste organisera sitt ekonomiska liv, så att de genom samhällets organ bestämmer över arbetstillfällena. Den kontroll över det ekonomiska livet, som härför kräves, den makt över produktionsmedlen, över kapitalet och kapitalets förvaltning, som är nödvändig för att låta mänskorna arbeta, den blir det medborgarnas uppgift att lägga i samhällets händer."

Idag är detta budskap som bortblåst ur den politiska debatten, även för den europeiska socialdemokratin. Vi ser efter den senaste krisen en veritabel slakt på det offentliga och välfärden i de flesta länder. Grekland tvingas skära sönder sin offentliga sektor när landet redan ligger på knä och inte har något annat val än att fråga EU och Valutafonden om finansiellt stöd. I Storbritannien går de nyvalda konservativa till frontalangrepp på den offentliga sektorn, något som får Thatchers grova nedskärningar på 80 talet att se ut som en trevlig söndagsmiddag. I Sverige genomförs nedmonteringen mer smygande under det nya arbetarpartiets namn (och med en delvis kopierad socialdemokratisk retorik), men det sker likväl. De stora skattsänkningarna måste finansieras, och nedskärningar och inget annat är det enda som kan betala dem. Samtidigt står en identitetslös och fragmenterad socialdemokrati bredvid och tittar på, undrande och med allt svagare stöd bland väljarna. Kanske dags att inse att Wigforss budskap idag är lika framgångsrikt som för snart 80 år sedan?

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4 AB

Staten och kapitalet

2010-10-27T14:45:00.016+02:00

Budskapet i Blå tågets gamla proggklassiker från 70-talet "Den ena handen vet vad den andra gör" (förmodligen mer känd från Ebba Gröns cover "Staten och kapitalet" från 1980)  är mer högaktuellt än någonsin. Staten har alltid varit en fet ko att mjölka och feta kor lockar många intresserade. Efter att arbetarrörelsen tog makten i Sverige såg man det som de folkvaldas uppgift att mota dessa intressen, och man kan säga mycket om de forna sosseregeringarna men de har med varierande framgång åtminstone försökt att upprätthålla vaktposteringen mellan det ensidiga vinstintresset från företagens sida vs det allmännas bästa. Inte alltid gramgångsrikt, men det har varit den rådande principen, åtminstone utåt. Dessa båda intressen skulle särskiljas. Men med det borgerliga maktövertagandet försköts perspektiven, och den skarpa gränsen mellan företagens vinstintresse och samhällets bästa överlag suddas ut. Exempelvis är Carl Bildt en intelligent herre, och hans öppna motvilja att sälja sitt aktieinnehav och optioner av Lundinbolag när han blev utrikesminister är en markering. Han visar att han vet hur reglerna ser ut, men att han inte gillar dem och delvis struntar i dem. Maktförskjutningen består också i det nära på symbiotiska förhållandet mellan å ena sidan anställda på regeringskansliet och å andra sidan näringslivet och PR-industrin. Idag anses det ansvarsfullt att anställa ett statsråd direkt från finansindustrin utan politisk bakgrund som finansmarknadsminister. En man direkt plockad ur det finansindustriella toppskiktet tillsätts som minister för att förhindra just finansindustrin att roffa åt sig av statens kassa. Skiljelinjen blir dessutom allt suddigare när välfärden säljs ut på entreprenad. Offentlig upphandling är idag en jätteindustri, bara jämfört med för 10 år sedan. Gränsen mellan var företagen slutar och staten börjar är allt svårare att se. Detta är den nya rådande principen, en amerikanisering av den svenska politiken.

Därför är det förmodligen hälsosammast att fortsätta protestera men sluta förvånas över politikers övertramp och deras oförmåga att mota klåfingriga företagsintressen i grind (senast i raden är Sofia Arkelstens Shell resa). De folkvalda och företagen sitter idag bokstavligen i samma båt. Om man ändå förvånas, eller rentav tycker det är motbjudande och uppskattar den gamla principen om klara skillnader mellan privat och offentligt bör man välja nya ledare. Då slipper man förvånas.

Uppdatering: Carl Bildt beskriver bäst själv vad den nya rådande principen går ut på.

AB1, AB2, DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6

En välkommen och skoningslös analys

2010-09-15T11:00:00.003+02:00

Ammar Makboul gör idag på Aftonbladet Debatt en skoningslös analys av Folkpartiets rashetspolitik. Det har länge varit min egen åsikt att det är de etablerade partierna, just nu främst Folkpartiet, som själva skapar en rasistisk politik som dessutom banar väg för såna som SD och Ny demokrati.

Heja TV4

2010-09-15T09:54:00.005+02:00

Jan Björklund kommenterar TV4 när de tar räknar upp några av Folkpartiets förslag till "integrationspolitik": nej till hederskultur och kvinnoförtryck, språktest för medborgarskap, automatisk utvisning av flyktingar som begår grova brott.
"De gick alldeles för långt, över alla gränser, det är helt oacceptabelt, de antydde att jag skulle vara främlingdsfientlig...vi måste kunna ha en avspänd diskussion om integrationsfrågor"

Om integrationspolitikens centrala förslag associerar till brister och illvilja bland migranter som orsak till marginalisering och segregation är det självklart att dessa både hämtar näring från och bidrar till att göda rasistiska föreställningar. Att ha en avspänd diskussion betyder tydligen enligt Björklund att kunna säga va fan som helst utan att någon undrar vad man menar egentligen.

Även i AB.

Gardell kommer ut som rödgrön

2010-09-08T05:23:00.006+02:00

...och han förklarar det på ett känslosamt men ändå logiskt sätt:

"Jag är trött på privatiseringar av utmärkt fungerande institutioner som elbolag, apotek, skolor, vårdcentraler och sjukhus.

Alliansen är osunt fixerade vid att privat ägande alltid och utan undantag är bättre för mänskligheten, som vore det en naturlag, och denna sjuka övertro tror jag är till stor skada för dig och mig.

Jag tycker att det är upprörande att riskbolag kan ta ut 3 miljarder av våra skattepengar i vinst på de skolor de driver.

Jag skäms över att ha fått såna stora skattesänkningar de sista fyra åren samtidigt som sjuka människor fasas ut ur försäkringssystemet och inte har något alls att leva på.

Jag skäms över att jag betalar mindre skatt samtidigt som nedskärningar inom förskolan gör att barngrupperna blir större och större.

Käre Fredrik, tack för skattesänkningarna, men det var inte på bekostnad av barnen, de sjuka och gamla som jag skulle få det bättre.

Jag ryggar tillbaka inför Alliansens revidering och relativisering av begreppet Välfärd när man nu talar om ”Välfärdens kärna”.

Jag tycker att borgerligheten ska ha en vision om kulturen, och att det är en skam att man inte har det.

Så ja, jag har bestämt mig. Kanske är det i botten en fråga om anständighet."

Det blir extra intressant när en offentlig person med en liberal framtoning inte längre klarar av att stödja alliansen, och att han rättfärdigar det genom att titta på vilken politik de fört och alla konsekvenser det fått, istället för att lyssna på vad de säger sig göra. Gardell verkar också ha insett, något motvilligt, att ett rättvist välfärdssamhälle aldrig kommer att byggas med alliansens politik, utan att det är precis tvärtom, att vi ser en nedmontering.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, AB

Vi har gjort detta förut

2010-09-07T02:58:00.008+02:00

Vi har gjort allt detta förut. Nästa år är det 130 år sedan en liten halt man steg i land i Skåne för att sprida sitt budskap, för att dela med sig av sin övertygelse till alla som ville lyssna på hans berättelse om det nya samhället där alla fick plats. Denne man var fullt och fast övertygad om att det endast fanns en enda väg ut ur det orättvisa som var: socialismen. Och bollen började rulla ner för berget, först sakta och tvekande, sedan mött med avsky och hat från de som hade och visste. Men den hade redan börjat rulla, ingen kunde stanna den, dess hastighet kunde bara ökas, en dörr hade öppnats och allt hade släppts ut. Fler och fler insåg budskapets sprängkraft, fler sållade sig till visionen om ett bättre samhälle, där borta vid horisonten, det som känns omöjligt kan hända om vi går tillsammans. Det som var omöjligt lät plötsligt så enkelt. Snart gungade det ända uppe i kungahuset, i riksdagen och i de stora patriciervillorna och gårdarna. Man pratade om allmän rösträtt och rättigheter till vanligt folk, om begränsad arbetstid i de smutsiga fabrikerna och avskaffandet av barnarbete. Om lagstadgad fritid för att kunna ta hand om familjen och sig själv, om gemensamma försäkringar som hjälper till vid sjukdom och arbetslöshet. Om bidrag till våra barn som skall fortsätta att bygga på vår samhällsvision. Om en gemensamt finansierad sjukvård och skola som alla får tillgång till och ingen lämnas utanför. Om pensioner till de äldre, de som slitit hela sina liv. Om rättigheter till de anställda så de inte kan utnyttjas skoningslöst och sedan kastas bort, som uttjänta kläder på en hög. Allt detta talades det om på allvar och snart blev pratet något riktigt, något man nästan kunde nå om man ansträngde sig och ställde sig på tå. Och när det var så nära, då fanns ingen återvändo, man kunde och ville aldrig vända tillbaks till det gamla, det uttjänta.

Vi har gjort allt detta förut. De krökta ryggarna sträckte på sig, insikten att tillsammans är allt möjligt skapade ny energi i alla undernärda kroppar som slet på fabriksgolv och i trånga verkstäder, en orkan blåste upp från de som hade allra minst men krävde lika mycket. Tillsammans, i enigheten, kan vi tåga mot det bättre samhället, mot den utopi långt borta som alla säger är omöjlig att uppnå, som de få som redan har allt fnyser åt som om det vore dagdrömmeri. Men bollen hade redan börjat rulla, och på väg ned för berget blev den bara större och den rullade allt snabbare. Den stötte på hinder på vägen ner mot sitt fullbordande, motstånd stack upp i vägen som olycksaliga klippor som ibland kändes omöjliga att överstiga. De som hade allt och visste bäst fnyste föraktfullt åt allt detta strunt med rösträtt till alla och envar, detta prat om 2 veckors semester, folkskola, sjukkassa och folkpensioner. Men fnysningarna blev till förskräckelse för detta var allvar, ingen skulle lämnas ensam i sin misär, ingen skulle lämnas bakom eller utanför.

Vi har gjort allt detta förut. Våra förmödrar och förfäder slet sig till döds men valde att kämpa vidare för det nya som skulle komma, den gnista av hopp som tänts brann inom dem: våra barn skall aldrig få ha det som vi. De skall slippa den vattniga soppa av förtryck och diskriminering vi tvångsmatades med i det gamla landet där få var välkomna men de flesta slet. Tillsammans, med en benhård enighet om det bättre där framme, ville de skapa något nytt som aldrig tidigare skådats: ett samhälle där alla stod sida vid sida och allas liv hade samma tyngd. Man möttes av förakt och lögner men vägrade att sänka blicken igen, vägrade att inte trampa fram på den nya vägen mot det där andra, där allt var möjligt, vägrade ta mössan i handen och nicka plikttroget och säga: nej, det är ju sant, vi är inte i stånd att kräva någonting.

Vi har gjort det förut men det betyder inte att vi inte gör det igen, eller att vi slutar att tro på det andra, det där bättre. Även idag möts de som vill bygga ett samhälle där alla får plats av lögner och skratt. Förespråkare för det där nya och bättre blir öppet hånade, de skrattas åt de enfaldiga förslag och reformer där alla får samma möjligheter att utvecklas efter behov, önskningar och vilja. Drömmar, fnyser de som har och vet. Men hån, förakt och skratt är inget konkret, det finns ingen substans i dessa tomma svar. Och varför inte svara som den halte mannen som gick iland i Skåne med sin övertygelse för snart 130 år sedan: om det bara är drömmar, varför skrämmer de er så mycket?

Eftersom vi gjort allt detta förut, och inte vill återvända till den sophög vi lämnade bakom oss, eftersom ingen egentligen vill leva i ett samhälle där få får det mesta och de flesta inte får vara med, eftersom våra föräldrars föräldrar och deras mammor och pappor tillsammans vägrade att kröka sin ryggar under det massiva oket längre och sa: nej nu fan är det slut!, eftersom det vi idag tar för givet för inte så länge sen var en ofattbar utopi, eftersom vi slutade lyssna på de tomma löften om att jovisst skall vi ändra lite, men gapa nu inte för stort.

Låt oss slippa göra allt detta igen.

DN1, DN2, DN3, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, AB1, AB2

En röst på M

2010-09-06T13:33:00.000+02:00

Moderaterna är i vissa opinionsmätningar det största partiet i Sverige. Kanske bör man fråga sig hur vårt samhälle skulle sett ut idag om M och dess allierade skulle varit statsbärande de senaste 100 åren. Skulle vi känna igen oss? Vad skulle varit annorlunda? Vilka värderingar skulle präglat vårt samhälle? En vägvisare på hur vårt samhälle skulle sett ut är att titta på vilken politik M har förespråkat. Nedan följer ett axplock. M har i stort sett konsekvent röstat emot alla progressiva förslag som tagit oss till det välfärdssamhälle som förmodligen en majoritet av det svenska folket idag uppskattar. Kanske något att fundera över innan man röstar?

M) röstade:
1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1927: Nej till folkskolereform.
1931: Nej till sjukkassan.
1933: Nej till beredskapsarbete.
1934: Nej till a–kassa.
1935: Nej till höjda folkpensioner.
1938: Nej till två veckors semester.
1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
1946: Nej till fria skolmåltider.
1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.
1947: Nej till allmänna barnbidrag.
1951: Nej till tre veckors semester.
1953: Nej till fri sjukvård.
1959: Nej till ATP.
1960–talet: Ja till apartheid. Moderaterna tog avstånd från alla sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och var emot det svenska stödet till ANC.
1963: Nej till fyra veckors semester.
1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
1974: Nej till fri abort. Den 29 maj 1974 röstade riksdagen ja till fri abort, vilket resulterade i den svenska abortlagen som låter kvinnan själv besluta om abort upp till den 18 graviditetsveckan. Moderaterna röstade nej.
1976: Nej till femte semesterveckan.
1983: Nej till löntagarfonderna.
1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella.
1998: Nej till erkännande av homosexuellas rättigheter inom EU. EU–parlamentet röstade för ett erkännande av homosexuellas rättigheter, men de moderata ledamöterna röstade nej.
2003: Ja till Irakkriget. Alla riksdagspartier demonstrerade mot och kritiserade Irakkriget utom just moderaterna.
2004: Ja till sänkt a–kassa och sjukpenning.
2006: Nej till gröna jobb.
2006: Nej till sex timmars arbetsdag.
2006: Nej till upprustning av offentliga sektorn.
2006: Nej till höjd a- kassa.
2006: Ja till sänkt a-kassa.
2006: Nej till höjd sjukersättning.
2007: Ja till sänkt sjukersättning.
2008: Ja till FRA-lagen
2009: Ja till IPRED-lagen

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6

Två steg bakåt

2010-08-07T14:05:00.004+02:00

Lawen Mohtadi i Expressen om migrationsminister Tobias Billström och hans senaste bidrag till rasismen. Sveriges regering har tillsammans med Italien och Frankrike flyttat tillbaka positionerna flera steg för romer i Europa genom att legitimera avvisning av romer från andra EU-länder. Jag bävar för vilka "folkliga" aktioner detta banar väg för i Sverige. Trakasserier? Bränder? eller kanske bara en förstärkning av den strukturella rasismen i form av t.ex. utestängning från lediga lägenheter som Diskrimineringsombudsmannen nyligen visat med Wallraffmetoder.

Palestinskt lidande

2010-08-05T11:05:00.012+02:00

Ett videoklipp från SkyNews på mindre än en minut som visar en 5 årig palestinsk pojkes reaktioner när israelisk polis arresterar hans far har fått många tittare runt om i världen. Det är egentligen inget konstigt; klippet är obehagligt och hjärtskärande. Däremot är det inget ovanligt, detta är en del av vardagen för många palestinier. Det ovanliga ligger i att någon filmat det och att klippet får uppmärksamhet.

Det finns dock något som sticker ut med denna videosnutt, något som gör den annorlunda och det är tyvärr inte bara det att en liten pojke är livrädd och gråter när hans pappa förs bort relativt brutalt av beväpnade män. Det är den israeliska polisens reaktion på att de blivit filmade. De påstår nämligen att allt är regisserat, att den palestinska famljen cyniskt utnyttjar 5 åringen för att världen skall få sympati för palestinierna. I den israeliska tidningen Haaretz kan man läsa:

"Police went on to say that pictures from the incident show "that the family chose to make cynical use of a 5-year-old boy" and that "he was well instructed and directed."

Låt tittaren avgöra. Men att tala om cynism är mer än lovligt cyniskt. Fast kanske är det just så långt det gått, att för att rättfärdiga sitt förtryck och kunna leva med det måste den israeliska ockupationsmakten beskriva det som att de som är förtryckta bara spelar förtryckta. Att det bara är spelat lidande, inte lidande på riktigt. För hur skulle det kännas för den israeliska polisen om de hjärtskärande skriken från den lilla pojken är på riktigt?

DN, SvD1, SvD2, SvD3

Olagligt att kämpa för humana arbetsvillkor?

2010-07-27T10:55:00.010+02:00

Det är ett beprövat knep att förknippa sin motståndare med något oförsvarbart, exempelvis organiserad brottlighet. Det kan vara svårt att hitta många demokratiskt lagda medborgare som försvarar organiserad prostitution, knarkhandel eller utpressningsverksamhet. Idag på Brännpunkt försöker Berns VD tillsammans med Harald Ullman (S) och Kristina Alvendal (M) testa detta knep till fullo när man buntar ihop syndikalisternas kamp för att arbetsrätten skall upprätthållas med utpressarligornas illegala verksamhet. Utan att diskutera sakfrågan eller konfliktens orsak klumpas syndikalisterna och deras kamp ihop med generell organiserad brottslighet. Det blir en kletig smörja att försvara sig emot, men det är förmodligen ett effektivt sätt att få frågan att handla om något annat än den borde. Vilket är fruktansvärda slavliknande arbetsförhållanden, uteblivna löner, utnyttjande av papperslös arbetskraft och bemanningsföretagens roll i att undgå arbetsrätten. Men den debatten undviker nog gärna Berns VD (och tydligen också M och S), med vetskapen att det inte finns många poäng att vinna hos den allmänna opinionen.

Förhoppningsvis är det inte många som vill rasera de framgångar som gjorts under 100 års hård kamp inom det arbetsrättsliga området, och förhoppningsvis skulle många stödja den kamp som syndikalisterna ensamna slåss för om det framgick att det egentligen är fundamentala rättigheter för den anställde det handlar om.

Eller som Kajsa Ekis Ekman uttrycker det i en krönika i City: "Berns säljer returbiljetter till 1910". Läs också om socialdemokraten Harald Ullmans olika roller i denna konflikt i Arbetaren.

SvD1, SvD2

Israels egna verklighet

2010-06-04T09:23:00.010+02:00

Göran Rosenberg gör ett hedervärt försök att beskriva den parallellvärld som byggts upp under decennier i det israeliska samhället. I denna värld kan allt rättfärdigas. I denna värld, där logik och sanning inte är de viktigaste ingredienserna, kan beslut fattas att ett civilt skepp skall mötas med militärt våld och i efterhand kan de som brutalt dödats själva ha skulden till sin egen död. I denna värld har sedan länge palestinier varit rättslösa och avhumaniserade, ett hinder för den sionistiska drömmen. Och i Israel är man nu chockad: varför blir omvärlden så bestört av några få människors död? För ett och ett halvt år sedan massakerades 1400 människor, många civila, många kvinnor och barn, och nästan ingen klagade? Är det skillnad på människor och människor?

Fast det mest tragiska med den israeliska parallellvärldsbubblan är förmodligen att den når långt utanför Israels gränser. Debattörer, opinionsbildare, journalister, politiker och andra förståsigpåare över hela världen, och definitivt i Sverige, köper de irrationella och osanna beskrivningarna som om de faktiskt vore sanna. Om det är djupt problematiskt att det i Israel behövs en fiktiv värld för att rättfärdiga det förtryck som den israeliska staten utför, så är det tragiskt att man i omvärlden inte åtminstone ifrågasätter logiken. För om man gör det märker man att den inte finns. Men om man okritiskt köper bubblans icke-logik så kan man som DN idag gör sätta rubriken: "Turkiska aktivister ville dö som martyrer". De obeväpnade människorna på det civila fartyget på internationellt vatten, lastat med förnödenheter till ett lidande folk, som brutalt sköts till döds kan beskyllas för att ändå vilja dö. Det är deras eget fel.

SvD1, SvD2, SvD3, DN1

I Israel kan mänskliga rättigheter vara skrämmande

2010-05-07T07:36:00.008+02:00

I den israeliska tidningen Haaretz kan man läsa en artikel om Nick Clegg, ledaren för brittiska Liberaldemokraterna, och hans inställning till Israel. Clegg har tidigare uttryckt sig starkt emot Israels agerande och ockupation, speciellt under invasionen i Gaza. I Jerusalem är man inte imponerad av Clegg och hans inställning till mänskliga rättigheter, och "an official" säger till Haaretz:

"Clegg is bad news for Israel. His party is running on a human rights platform, and the atmosphere is hostile to Israel."

Tänk att mänskliga rättigheter kan vara något fientligt.

När liberalismen blir auktoritär

2010-04-22T07:50:00.005+02:00

I den av Timbro utgivna rapporten "Deklarationsinformation och resereklam", skriven av Svend Dahl, kan man redan i sammanfattningen läsa slutsatsen:

"Därför bör regeringen arbeta för att begränsa användandet av information som styrmedel."

Vilken fråga, kan man fråga sig, bör någonsin rättfärdiga ovanstående slutsats? När kan det vara demokratiskt att begränsa information till medborgarna?

Rapporten handlar om att många av våra myndigheter håller på med opinionsbildning och lobbying. Maria Rankka, VD på Timbro, håller med och de båda författade ett inlägg på SvDs Brännpunkt i förra veckan. Slutsatsen är att ett flertal myndigheter helt enkelt bör läggas ner. Alliansen gick enligt Sven Dahl åt rätt håll när man stängde ner Arbetslivsinstitutet, som hade kritiserats för att vara Socialdemokraternas förlängda arm, men föll själva dit när de senare skapade Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser.

En av myndigheterna som särskilt pekas ut är Energimyndigheten. I debattartikeln kan man läsa:

"Verksamheten bedrivs så gott som uteslutande genom opinionsbildning. Det kan handla om råd till fastighetsägare som vill minska sin energiförbrukning. Men också om att myndigheten på sin hemsida i reklamliknande texter argumenterar för att vi ska välja tågcharter på semestern."

Det första man kan fråga sig är möjligen vilken skada det kan åsamka, att säga att en tågresa påverkar klimatet mindre än en flygresa eller att ge råd om energieffektivisering till villaägare. Men i Svend Dahls värld är detta lobbying och propaganda och bör icke tillåtas. Det är minst sagt en, låt säga, intressant slutsats. Förhoppningsvis är det väldigt få medborgare i Sverige som skulle uppskatta att sakkunniga experter i statens tjänst skall tystas.

En annan myndighet som lyfts fram i rapporten är Sida, "som bland annat kritserats för att tala i egen sak men också för att genom sitt stöd till andra organisationers kommunikation om biståndsfrågor finansiera opinionsbildningsarbete med vänsterprofil." Enligt rapportförfattaren är det viktigt att Sidas informationsbudget beskärs ordentligt, då det annars finns risk att ideologiskt laddad information sprids till allmänheten. Det handlar om information angående brott mot folkrätten, demokratifrågor, biståndsfrågor och annat utvecklingsarbete. Detta bör således det svenska folket inte informeras om. Man kan tycka att detta bör vara en vital del av folkbildningen, vilka demokratiska framsteg som sker i andra länder. Men den sittande regeringen har tagit ett steg i rätt riktning, enligt Dahl, då man ökat styrningen av Sidas kommunikationsarbete, men också halverat kommunikationsbudgeten mellan 2009 och 2010. Effekten av detta för de organisationer som jobbar med utvecklingsrelaterade frågor, biståndsfrågor och mänskliga rättigheter är katastrofala. De har nu ingen finansiering att informera om sitt arbete, och flera organisationer har svårt att överleva.

Det svenska systemet med en skarp uppdelning mellan myndighet och departement är inte unikt, men det vanligaste i Europa är att de sakkunniga icke-politiskt tillsatta experterna sitter på departementen. Då är möjligheten till politisk styrning uppenbarligen högre. Uppdelningen mellan myndighet och departement kan ses som ett extra demokratiskt filter där politikerna skall styra mer indirekt, genom regleringsbreven.

Att belysa och analysera den politiska makten över myndigheterna är en sak, och bör bedrivas på ett konstruktivt sätt. Men att från den diskussionen rekommendera att stänga ner myndigheter eller kraftigt beskära deras verksamhet är ytterst oroväckande. Vart hamnar vi då? All information som ogillas av den sittande regeringen skall tystas. Avvikande åsikter, vad det nu innebär, skall stoppas. Man öppnar upp en gigantisk gråzon, där man kan diskutera sig trött på vad som är objektivt. Det är svårt att se hur demokratin skall frodas i den miljön.

För Timbro, som uttryckligen är en (ny)liberal tankesmedja, luktar det hela lite väl auktoritärt.

Och, apropå att beskära demokratin, så tycker DNs ledare att folkomröstningar innebär politiskt förfall. Men visst, man kan sluta fråga folket vad de tycker i viktiga frågor också. Annars finns ju alltid möjligheten att förbjuda allt man inte tycker om, eller rent av göra det olagligt.

SvD, DN1, DN2, DN3, DN4

Ja eller hur!

2010-04-12T17:35:00.002+02:00

Spekulationer och seriösa förhoppningar om en vänsterorienterad nationell dagstidning i dagens Aftonbladet.

Yttrandefriheten, viktig ibland

2010-03-16T07:22:00.003+01:00

Yttrandefriheten har försvarats med högt tonläge efter att Vilks provokativa rondellhund än en gång fick en debattrunda i media. Yttrandefrihet är något som vi alla måste visa att vi slåss för ropas det ut av rakryggade debattörer och politiker. Vi skall visa att ingen skall få stoppa oss att uttala oss eller måla en bild, hur dålig den än är. Detta är vad vårt demokratiska Västerland bygger på, inga galningar skall få stoppa oss att säga vad vi tycker är budskapet. Men är den alltid lika viktig?

"Det är alltid lätt att försvara det fria ordet för den vars åsikter man delar. Ilmar Reepalus frihet att att yttra sig om den israeliska ockupationsmakten anses inte mycket värt" skriver Åsa Linderborg i söndagens Aftonbladet. Så kanske gäller bara yttrandefriheten för vissa grupper av människor, under vissa omständigheter. Och läser man Goldstonerapporten, nu i svensk översättning, om den israeliska invasionen i Gaza staplas brott mot folkrätten på hög. Och i paragraf 115 i kapitel 5, slutsatser och rekommendationer, läser man om den israeliska regeringens försök att stoppa olika människorättorganisationer att upplysa om brott mot folkrätten, bl.a. att den israeliska regeringen försökt stoppa stöd från utländska regeringar till organisationen Breaking the Silence. Och paragrafen avslutas: "Det skulle strida mot deklarationens (FNs deklaration om människorättsförsvarare) andemening att genom påtryckningar förmå utländska regeringar att avbryta stödet till organisationer som utövar sin rätt till yttrandefrihet."

I detta fallet gäller det en (av vissa kallad demokratisk) stat som kränker yttrandefriheten. I Vilks fall handlar det om några enstaka galningar. Men ändå inte lika viktigt.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3

Hur behandlas palestinier?

2010-03-10T09:10:00.007+01:00

Nedan ett filmklipp jag spelade in under min tid som följeslagare i Palestina. En enkel visuell illustration på hur palestinier behandlas i alla de vägspärrarna som är utspridda runtom på Västbanken.

Det mest frustrerande är att den förnedrande behandlingen är meningslös ur ett säkerhetsperspektiv, vilket är det enda rättfärdigandet man får från israeliska myndigheter. Säkerhet. Men eftersom alla dessa kvinnor som här tvingas ihop som boskap till slut bara passerar en humanitär ingång, dvs en ingång där man inte kroppsvisiteras eller behöver gå igenom en metalldetektor, så kunde man lika gärna kunnat öppna upp passagen och undvikit det kaos som uppstår. Dessutom skulle det, allt enligt de israeliska myndigheterna, denna tredje fredagen i ramadan vara möjligt för alla palestinska kvinnor under 16 och över 45 (detta baserat på att alla mellan 16 och 45 anses vara en säkerhetsrisk, en potentiell självmordsbombare enligt den israeliska säkerhetsprofilen) att passera utan tillstånd. Vilket innebär att allt man behövde kolla är åldern, dvs idkortet. Det kan man göra på smidigare sätt.

Jag beskriver även mina upplevelser från denna dag i ett resebrev tidigare publicerat på bloggen.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, Sydsvenskan, AB1, AB2

Under den blå färgen

2010-02-23T07:53:00.006+01:00

Under ett valår bekänner vi färg, tydligen. Eller är det mest en känsla av obehaglig desperation från högern när makten sakta glider dem ur händerna som ligger bakom den senaste tidens alltmer oklara utspel? Kanske är det en kombination. Den egna blå färgen skall glänsa, samtidigt som den röda skall fläckas ner. Kosta vad det kosta vill. Här serveras iallafall ett axplock av de utspel vi sett från högern den senaste tiden:

- FPs Alexander Bard drar sossarna och nazisterna över en kam. Samma pack tydligen, om man tittar 80 år tillbaks i historien då rasbiologiska institut existerade i Sverige. Detta blandat med en vurm för folkhemmet blir tydligen en grumlig brun sörja. Tur att Bard inte grävde i högerns egna historia, kan man tycka. Fast Bard lyckas faktiskt kalla MP för fascister också, baserat på att de bryr sig för mycket om miljön.

- Men nazism och fascism är inte hela sanningen, det rödgröna regeringsalternativet är även en kommunistisk partidiktatur. Iallafall om man skall tro Johnny Munkhammar, Moderaternas senaste wonderboy och riksdagskandidat. Om vi släpper in Ohly i regeringen blir Sverige det nya Nordkorea. Det blir diktatur, extremism och odemokratiska metoder av hela kalaset.

- Samma Munkhammar vill även införa ekonomiska frizoner i invandrartäta områden i storstäderna. Man sänker helt enkelt lönerna och struntar i arbetsrätten. Så tar man utanförskapet på allvar. Sweatshopmetoden är ju en beprövad metod, om inte annat. Integrationspolitik á la M.

- Centerns Jonas Pettersson illustrerar öppet hur klassförakt blir till klasshat i sin egenproducerade och vetenskapligt underbyggda film om byggarbetares effektivitet. Om man bara tar med sig en kamera och åker till närmaste bygge kan man bevisa att arbetarna bara "röker och dricker kaffe". Lösningen är konkurrens. Då fimpar man sin cigg, struntar i kaffet och börjar spika.

DN1, DN2, AB, SvD1, SvD2

Slutsats tre: för lite socialism

2010-02-22T14:40:00.004+01:00

Per Gudmundson drar två slutsatser av att socialdemokraternas väljarstöd har minskat sedan 1968 i dagens SvD. Att stödet har minskat under många år och således kan inte Mona beskyllas för hela minskningen, och att socialismen är död. Men hur förklarar man då att korrelationen mellan det minskade väljarstödet och partiets högersväng är nära nog ett, dvs väljarna har flytt ju längre åt höger partiet drev. Som sämst ligger man till efter år 2000, när man gick in i slutfasen av liberaliseringen av partiets politik. Då blir slutsatsen en annan, eller närmare motsatt: ju mindre socialism, desto mindre stöd. Kanske skall istället socialdemokraterna leta sig tillbaks till sin kärnideologi för att attrahera väljarna igen?

De borgerliga ledarsidornas samhällssyn

2010-01-30T08:58:00.005+01:00

Nu väntar vi med spänning (eller inte) på Hanne Kjöllers krystade försvar av sin hotfulla och felaktiga syn på samhället. Det är inte bara så att ingen vill leva i det samhälle Hanne Kjöller beskriver, det finns inte ens.

Att se världen genom ett sugrör

2010-01-21T10:31:00.002+01:00

Jag trodde att liberaltokstollen Johan Norberg skulle förvåna mig när jag läste rubriken på hans kolumn i dagens Metro: ”Haitis fattigdom är vårt fel”. Jag trodde den skulle handla om USA:s, Frankrikes och den s.k. västvärldens sabotagepolitik där under århundraden (dvs kolonialism och postkolonialism). Kanske skulle Norberg påpeka att USA stöttade de grymma diktatorerna Papa Doc och Baby Doc (Duvalier) under efterkrigstiden, fram till 1980-talet. Men vad visar sig artikeln handla om? Att AB Vin & sprit förstört för Haiti genom att inte längre köpa deras pomerans, för att den producerats under taskiga arbetsvillkor. Samma gamla Norberg.

Israel erkänner plundring av organ

2009-12-21T11:51:00.005+01:00

Israel har erkänt att patologer plundrade organ från palestinier på 90-talet, skriver The Guardian.

AB1, AB2, SvD

Stoppa utsläppen vid källan, inte i atmosfären

2009-12-20T11:48:00.007+01:00

Det är egentligen en otroligt enkel lösning. Om det nu visat sig att mer koldioxid i atmosfären kan resultera i en katastrof för ekosystemet borde det vara logiskt att stoppa utsläppen redan vid den ursprungliga källan. Alltså innan "utsläppen" de blir utsläppta. Man gräver helt enkelt inte upp det fossila bränslet ur marken. Alla dagens lösningar ser till hur vi skall reducera efterfrågan på utsläpp, inte hur utbudet skall minskas. Jonas Vlachos skriver vist om det på Ekonomistas, och Andreas Brynh nämner det på bloggen Vänsterekonomi. SvD rapporterar att Ecuador har bjudit ut ett potentiellt oljefält på just detta sätt: vi får betala dem för att inte gräva upp oljan och vi slipper 400 miljoner ton koldioxid i atmosfären. Förmodligen det enda seriösa sättet att reducera utsläppen, om vi på allvar vill rädda planeten från uppvärmning. Eller som Jonas Vlachos säger:

"För nog vore det enormt mycket enklare att låta kolet bli kvar i marken än att försöka fånga in det när det redan är ute i atmosfären."

Moderaternas budskap ifrågasätts

2009-12-19T15:13:00.011+01:00

När intressanta reflektioner angående den svenska välfärden och Moderaternas nedmontering av densamma letar sig in på DNs ledarsida, då måste något ha hänt. Har opinionssiffrorna rätt, månne? Lena Anderssons analys träffar rätt, mitt i prick, på den känsliga punkten: deras politik är densamma, det är bara språket som ändrats. Att säga en sak men göra en annan, det tycker ingen väljare är trovärdigt. Kan insikten nått borgarnas ledarsidor?

"Om man säger att man vill häva utanförskapet när man menar att man vill sänka skatterna blir det vid någon punkt fel, eftersom de två inte är samma sak."

och:

"De retoriska figurerna arbetslinjen och utanförskapet handlar helt uppenbart om samma sak som det alltid handlat om för Moderaterna, att statens utgifter ska sänkas och individens beroende av dem minska."

Kolonialismen sammanfattad

2009-12-16T10:49:00.007+01:00

Nabila Abdul Fattah lyckas i dagens Metro summera den koloniala och postkoloniala världens maktrelationer i väldigt korta ordalag. Förutom att det förtjänas att sägas så ofta som det bara går är vinkeln också intressant. Västvärldens miljöengagemang är främst en ny strategi för utsugning, förtäckt i välvilliga lån till de fattiga länderna. Att detta är en variant på ett gammalt fenomen är också den preliminära slutsatsen från en kompis som nyligen gjort fälstudier och intervjuer med arbetare på internationella storföretag, verksamma i Latinamerika. Det enda som skiljer mot forna tider är att utsugningen görs mer raffinerat och därför är effektivare i att suga ut varje droppa. Den kan fortgå under längre tid, över generationer. Kapitalismen varkar hittar alltid nya och mer raffinerade metoder för långvarig (och hållbar) utsugning. Det gäller att gripa möjligheterna när de finns, men frågan är väl om de uppkommer i kris eller framgång?

Mediernas roll för utvecklingen av rasismen

2009-12-14T23:59:00.002+01:00

Statsvetaren Björn Johnson skrev en intressant artikel i DN i helgen som i stort går ut på att det är medierna som bär skulden för SD:s framgångar. Äntligen nån som fattar!

Olivskörd på Västbanken

2009-10-14T11:57:00.002+02:00

Det är mitten av oktober och i Palestina förbereder man sig för årets olivskörd. Alla dessa olivträd som likt ett nervsystem slingrar sig genom det bergiga Palestina och formar det vackra steniga landskapet, skall nu plockas på några få veckor. Olivträden och dess oliver som först av allt är basen i en livsviktig inkomstkälla för en stor del av befolkningen har också en symbolisk betydelse, de har under historiens gång blivit en del av den kulturella identiteten för palestinierna. Man lever av oliverna, man äter dem, man använder oljan till matlagning och för tillverkning av tvål, man plockar dem med sin familj och sina vänner. Att plocka oliver är, lär jag mig senare, mer än ett arbete, det är en social händelse, ett hårt arbete i formen av en familjeutflykt med sina nära och kära. Nabeeh Aldeeb, ägare till hundratals olivträd precis söder om Yanoun på nordöstra Västbanken, uttrycker det på sitt sätt: ”Ett olivträd är som ett barn, det behöver vård varje dag”.

Kanske är det Nabeehs knaggliga engelska som gör att jag uppfattar det han säger som lite väl melodramatiskt, kanske är det bara helt sant. I vilket fall kan han inte längre gå till alla sina träd varje dag. Han kan inte vårda dem som han vill, inte plöja marken mellan träden eller klippa bort de små skotten. Han kan inte göra det som alltid gjorts och skulle behöva göras för att få de bästa och flesta oliverna. För att få tillgång till alla de träd som ligger nära en bosättning behövs idag tillstånd från israeliska militären. Och det ges endast vid skördetiden. Runt Yanoun fick man i år tillstånd för fyra dagar. Alla säger att det inte räcker, men det är likväl det man får.

Vi träffar Rashid, Yanouns borgmästare, tidigt på morgonen. Hans fru Wafa bjuder oss på sött te, det te man som svensk från början kan ha svårt för men som man efter några veckor blivit beroende av och lärt sig att älska. Vi dricker samtidigt som vi småpratar om skörden som börjar på allvar idag, den första dagen med tillstånd att gå till det område där en stor del av byns olivträd ligger. Man märker på Rashid att han är uppspelt, han kliar sig i skägget och skrattar och ser orolig ut om vartannat. Det skall såklart bli kul att för en gångs skull få åka till sin åkermark samtidigt som det är frustrerande att bara kunna åka dit en gång om året och då endast i sällskap av den israeliska armén. Dessutom vet Rashid av erfarenhet att dessa veckor alltid är stökiga med mycket konfrontationer och inte sällan våldsamma sammandrabbningar.

Vi åker ner till det som blivit något av den förbjudna dalen nedanför byn, där man aldrig annars får vara. En plats vi spanat ut över så många gånger men aldrig fått gå ner till. I fyra dagar skall nu den israeliska arméns närvaro garantera bybornas säkerhet. På fyra dagar skall allt hinnas med, och på fyra dagar skall en stor del av den årliga inkomsten inbringas.

Det går snabbt att komma in i olivskördens rytm och känsla, det relativt tunga och svettiga arbetet kombineras med mycket skämt och skratt, god mat och konstant diskuterande. Äldre kvinnor klättrar vigt högt upp i olivträden, på marken dukas picknick upp med bröd och ost och barnen leker tafatt mellan träden. Det smattrar behagfullt av oliverna som faller ner på presenningarna under träden. Man får snabbt en känsla för vad som gör en olivskörd så speciell. Speciell på flera sätt.

För runt oss cirkulerar nervöst israeliska arméfordon, polisjeepar och bosättarpickups. Kontrasten är slående, kanske är en bra liknelse att försöka föreställa sig en pittoresk familjepicknick på ett militärt skjutfält. Ibland stannar ett av fordonen till, ropar på någon, kollar deras ID-kort eller ber dem att lämna en del av området. Vi som inte är palestinier blir oftast lämnade ifred men även vi får svara på frågor. Vad gör ni här, var bor ni, eller bara: vad har ni här att göra? Vi svarar diplomatiskt att vi bara vill hjälpa till med olivskörden. Det räcker oftast, men inte till slut. Först är vi tvungna att lämna den delen av dalen där de flesta olivträden finns, också det område som råkar vara närmast bosättningen. Alltså där vi behövs som mest. Vi fortsätter att plocka. Efter lunch kommer en beväpnad bosättare i sällskap med några soldater fram till oss och vi blir beordrade att lämna området. Den beväpnade bosättaren är upprörd, han gestikulerar yvigt och pratar högt. De palestinska familjerna blir tvingade att flytta sig några hundra meter bort, fast de inte plockat klart, och fast de har tillstånd av den israeliska militären att få göra det. Tillståndet är plötsligt inget värt. Tillståndet som berättigade dem att fyra dagar om året få tillgång till sina olivträd har helt plötsligt inget värde.

Frågan är vad som är mest absurt: att en enda civil israelisk man kan bestämma hur den israeliska militären skall göra sitt jobb eller det faktum att det tillstånd som utfärdats av den israeliska militären plötsligt inte gäller, för att den israeliska militären säger det, helt utan orsak. Och kanske är det just absurditeter som dessa som bäst definierar Israels miltärockupation av det palestinska området. En palestinier är alltid en militärorder från att inte veta vad som gäller.

DN1

Sanna Rayman med ideologiska glasögon i Palestina och Israel

2009-10-03T09:42:00.006+02:00

”Tyvärr finns det inga bra kartor över landet Israel”. Först tror jag i min enfald att han menar att det rent tekniskt inte finns några bra kartor över Israel; att tryckeriet inte klarar av det eller att utgåvorna är slut eller att lantmäteriet inte gjort ett bra jobb. Sen inser jag att han menar att det inte finns några kartor över Israel. Staten Israel har inga definierade gränser. Ändå står han framför mig och visar en karta som inte är ”bra”. På kartan, som täcker hela Israel och det ockuperade palestinska området inklusive de annekterade Golanhöjderna, finns endast områdena Galiléen, Samarien och Judéen utmärkta.

Möt Bob Lang. En plirig småknubbig man i 60-årsåldern med små kopparfärgade glasögon. Hjälpsam och trevlig, med en intresserad och intensiv blick. Jag och mina följeslagarkollegor möter honom i egenskap av talesman för Efrat, en israelisk bosättning med niotusen invånare precis utanför Betlehems stadsgränser. Vi satte oss alla en septemberförmiddag i en chartrad turistbuss och åkte söderut på en nybyggd israelisk motorväg från Jerusalem rakt igenom det ockuperade Västbanken. Jag antar att vi alla satte oss i den bekväma bussen i hopp om att skapa förståelse, i alla fall jag gjorde det. Och jag såg verkligen fram emot detta för jag minns hur gärna jag verkligen ville förstå. Sällan har jag haft ett sådant sug efter förståelse, som efter sex veckor i Palestina och Israel. Jag bänkade mig i den nybyggda synagogans samlingslokaler redo att göra just detta: förstå. Det var egentligen det enda jag ville.

Och Bob Lang försökte verkligen. Ge sin bild, förmedla sin syn på verkligheten, beskriva vad han tyckte var rätt och riktigt. Han visade kartor, beskrev sitt folks lidande, historiskt och nutida, och han talade om att murar inte skapar vänner och att samarbete är enda vägen mot en fredlig samexistens. Bob tog tid på sig att förklara hur svårt det är att leva i en fientlig omgivning, och hur frustrerande det är att inte kunna känna sig säker. Jag försökte verkligen jag också, jag gjorde verkligen mitt bästa. Jag ville ju så gärna förstå. Men när kartorna Bob viftade med endast hade rum för förbibliska namn, när Bobs lösning på konflikten var en enstatslösning som hette Israel med samma judiska karaktär som idag, när Bob upprepande gånger säger att den israeliska armén är den mest moraliska i världen, då biter jag mig i läppen. Någonstans på vägen tar min energi att förstå slut. Eller så är det precis tvärtom: Bob fick mig verkligen att förstå varför konflikten vägrar att försvinna, hans obevekliga envishet och vägran att lyssna på våra alternativ avslöjar en hel del. Men att acceptera, det kan jag inte.

Nästa morgon rullar samma buss med samma lass följeslagare ner mot Sderot inne i Israel, bara någon kilometer från gränsen till Gaza. Denna sömniga lilla stad med drygt tjugotusen invånare och en sliten stadskärna som blivit världskänd för det tragiska faktum att staden är måltavla för de raketer, oftast hemmagjorda, som skickas in i Israel från Gaza. Staden har på grund av detta blivit en symbol över hela världen för det till synes meningslösa lidande den israeliska civilbefolkningen får utstå. Vi träffar Eric Yellin, en avslappnad gråhårig man i 40-årsåldern med slitna jeans och rufsig frisyr. Han jobbar med The Other Voice, en organisation som försöker skapa kommunikation mellan folket i Sderot och folket i Gaza, en organisation som skapats av människor som förstår att fortsatta bombningar, åt båda hållen, bara leder till mer lidande och mer hat. Eric beskriver hur raketskjutningarna har påverkat invånarnas liv, hur mycket lidande, skadegörelse och död det skapat de senaste åren. Hur man alltid, men speciellt när man är ute och går med de små barnen, tänker: Var skall vi gömma oss om larmet går, vart hinner vi springa på 20 sekunder? Erics berättelser gör ett starkt intryck på mig, han pratar lugnt och metodiskt om hur raketer landar i trädgårdar och vardagsrum, hur alla hus har byggt sina egna skyddsrum och hur man alltid är på sin vakt, för man kan aldrig veta. Närsomhelst, varsomhelst kan det smälla. Men det starkaste intrycket är ett annat, av en annan karaktär och ännu mer fascinerande. För Eric har styrkan att förstå, han ser igenom allt lidande och all tragik, han inser att lösningen måste innehålla en förståelse, även om man inte accepterar. För om man bor i en stad där en raket plötsligt kan falla ner från himlen, och ändå försöker klura ut varför utan att hata och utan att vilja svara med samma mynt, då har man kommit en bra bit på vägen.

Den visdomen tar jag med mig när vi rullar ut ur Sderot, och samtidigt undrar jag varför inte fler försöker visa samma förståelse, exempelvis Sanna Rayman på SvD. För det betyder inte att man accepterar.

SvD1, SvD2

Bomba fram fred

2009-09-30T10:26:00.004+02:00

Gustav Blix (M) klagar på de rödgröna:

"Sist men inte minst är de oense om den militära insatsen i Afghanistan där svenska tjejer och killar gör insatser för att skapa fred och demokrati."

Livet i Hebron

2009-09-26T06:36:00.001+02:00

Vi är i nere i den gamla stadskärnan i Hebron, denna levande, bullriga och genuint arabiska stad på södra Västbanken med över 150,000 invånare. Om det inte varit för de fåtalet fundamentalistiska bosättare, något hundratal, som valt att bosätta sig mitt i Gamla stan inkilade i den gamla marknadsplatsen – souken, hade Hebron säkerligen varit känt för sin pulserande stadskänsla. Nu är en stor del av stadskärnan öde och förfallen och hundratals palestinska butiker igenstängda. Sällan har så få skapat så mycket osämja, friktion och tragik. Vi har samlats tidigt på morgonen för att ledsaga en grupp palestinska lärare till Cordoba-skolan som har oturen att ligga alldeles bredvid bosättningen. Trakasserier, glåpord och stenkastning är vardagsmat för lärarna och deras elever, men idag händer inget uppseendeväckande, och lärarna verkar avspända. Själv upplever jag situationen osmaklig och absurd; det är något som instinktivt känns fel när bosättarna, småbarnsföräldrar med barnvagnar, demonstrativt viftar med automatvapen.

Senare på dagen åker vi vidare till Susiya, ett mindre herdesamhälle på en av de små kullarna i ökenlandskapet söder om Hebron. Nasser, en av tre bröder som lever som fårherde i Susiya kör som en galning i sin slitna van. Han är trött och sugen på en cigarett, men det får vänta tills ikväll. Ramadan är något han tar seriöst. Det gör däremot inte hans bror, Mahmoud. – Crazy ramadan, crazy filisteeen, ropar Mahmoud och hugger in i den grillade kyckling som han och hans familj serverar oss i sitt tält när vi kommer fram. Efter några veckor i Palestina inser man att historien om Susiya följer ett alltför igenkännbart och tragiskt mönster: bosättningarnas etablering och expansion trasar sakta sönder palestiniernas liv. Husrivningar, trakasserier, misshandel och stöld av boskap är snarare regel än undantag, och många på landsbygden, såsom i Susiya, flyttar till någon av de större städerna. Man orkar helt enkelt inte kämpa emot. Men Nasser och Mahmoud och deras bror Amid med familjer vägrar ge upp. Mahmoud säger: - Vi är födda här, detta är det enda livet vi vet och det är så här vi vill leva. Och här kan vi sova under bar himmel, och yla mot månen, lägger han till och ylar demonstrativt ut i ökennatten. Man förstår vad Mahmoud menar när man lägger sig på en madrass under månen i den klara och ljumna sommarnatten. Det är en otrolig känsla av frihet, även om man somnar i ljuset av strålkastarna från den närliggande bosättningen.

Vi svänger av vid det gigantiska kycklinghuset. En nybyggd ca 100 meter lång vit plåtbyggnad med en stor fläkt på ena kortsidan som surrar monotont i ökenhettan. Vi får senare reda på att den surrande fläkten är luftkonditionering för kycklingarna. Eller som Hamed Qawasmeh från FNs kontor för samordning av humanitära frågor, UNOCHA, uttrycker det: -Här i Um al Khayr har kycklingarna bättre levnadsvillkor än människorna. Hamed har hämtat oss i sin bil och kört oss till detta beduinsamhälle på 21 familjer sydöst om Hebron. Invånarna är ursprungligen flyktingar från Negevöknen efter kriget 1948, och i början av 5o-talet köpte de marken de fortfarande lever på.

På 80-talet byggdes bosättningen Karmel bokstavligen några meter från samhället och de är nu inringade av ett högt stålstaket med taggtråd. Att vara inringad av taggtråd är förnedrande i sig, men frågan är om inte själva åsynen av vad som finns bakom stängslet är ännu mer förnedrande. Innanför stängslet öppnar sig något som mest liknar en välmående svensk förort. Färgglada lekparker, lummiga promenadvägar, stora rymliga huslängor och luftkonditionerade kycklinghus. Några meter utanför bor Um al Khayrs invånare i slitna tältliknande hyddor utan tillgång till elektricitet, rinnande vatten, toaletter eller värdighet. Muhammed Hathaleen, en av de äldre männen i byn, visar oss resignerat runt i området. Det är en trött man i 60 årsåldern. Trött av kampen. Trött av att kontinuerligt bli förbisedd. Trött av att titta på det blomstrande medelklasslivet på andra sidan stängslet. Trött av att alltid behöva klaga och bedja till de få organisationer som så sällan kommer på besök.

Jag blir också trött. Vi backar ut från den ökendammiga uppfarten och svänger runt kycklinghuset och jag kan inte släppa tanken på hur kycklingarna går omkring därinne i svalkan.

Vid en vägspärr på Västbanken

2009-09-15T09:10:00.005+02:00

Från början var det svårt att förstå vilken katastrof det till slut skulle bli, även om man försökt förbereda sig. Vädret var ovanligt svalt och skönt så tidigt på morgonen, och på vägen dit såg vi solen sakta klättra upp över bergen till öster i Jordandalen. Det var inte så många som kom i början, mindre spridda grupper med mest äldre kvinnor och barn. Alla var uppklädda, de små flickorna i flätor och fina blusar, kvinnorna i färgglada sjalar och broderade klänningar. Männen hade nystrukna skjortor och putsade skor och luktade parfym. Alla såg förväntansfulla ut, de flesta log och skojade. Sen blev det varmare och fler och fler människor kom. Sakta blev det värre och värre.

Tredje fredagen i Ramadan och en kvarts miljon muslimer skall till al-Aqsa moskén uppe på Haram al-Sharif i Jerusalem, den tredje heligaste platsen för muslimer. De flesta är israeliska palestinier utspridda i Israel eller kommer från Jerusalem, men också ett betydande antal kommer från Västbanken. Staten Israel tillåter tillfälligt gamla och barn att resa in till sin huvudstad utan tillstånd på fredagarna under Ramadan. Vanligtvis är det väldigt svårt, oftast omöjligt, för palestinier på Västbanken att få komma in i Jerusalem. Så förutom det högtidliga det innebär att be i al-Aqsa moskén en fredag under Ramadan, erbjuder den tillfälliga tillståndsamnestin också palestinierna en otroligt sällsynt möjlighet att få se sin huvudstad, och samtidigt träffa vänner, familj och israeliska palestinier.

Jag står vid Qalandiya checkpoint, den stora vägspärr norr om Jerusalem som tar emot alla palestinier som reser in från norra Västbanken. Syftet är att vi skall observera, närvara, dokumentera och fotografera. Men, visar det sig, för mig blir det också en lektion i mänsklig förnedring, att bevittna hur högtidsklädda palestinier behandlas, varav de flesta är äldre kvinnor och barn. Många kom redan klockan fyra på morgonen, för att vara säkra på att komma igenom även om spärrarna öppnar först klockan sex. Men snart trängs tusentals utanför de stora betongmurarna. Det strömmar hela tiden till mer folk, men insläppet ökar inte. Det är svettigt, smutsigt och folk klumpas ihop tätt, tätt. Snart är det stekhett i solgasset, och under fastemånaden kan man inte svalka sig med vatten. Och stegvis blir de förväntansfulla blickarna utmattade, sen frustrerade och till slut panikslagna. Smink smetas ut i de svettdrypande ansiktena, sjalar rycks av i den nu gungande folkmassan och klänningar rivs sönder mot taggtråden. Sen börjar folk svimma. De riktigt gamla, de svaga och de rörelsehindrade faller först. En kvinna i 80-årsåldern med käpp och vattnig blick kläms mot betongblocket, stänger ögonen och faller ner på marken framför mig. Gråtande och panikslagna småbarn rycks upp ur det kokheta folkhavet av volontärer från Röda halvmånen, ståendes på små öar av betong ute i massorna. Efter tio slutar jag räkna hur många som kollapsat framför mig, jag har svårt att koncentrar mig i det skrikande, gråtande, kokande infernot. Soldaterna skriker i megafoner till de utmattade kvinnorna som lyckas klämma sig fram, skriker åt dem att skynda sig. Familjer splittras, män letar desperat efter sina barn och fruar, gamla efter sina barn och barnbarn. Jag vet inte hur många barn jag ser gråta, men det skrämmer mig senare att jag slutade bry mig. Klockan tolv stängs plötsligt insläppet. Tusentals står fortfarande utanför, men det hjälper inte. Det är bara att återvända hem igen, för många efter flera timmars förnedrande väntan i solen.

De som utmattade återvänder hem, besvikna och uppklädda, lämnar bakom sig en krigsskådeplats. Avklämda skor, trasiga sjalar, borttappade handväskor ligger utspridda på marken. Ett tiotal ambulanser står fortfarande redo att rycka in, med blåljuset på. I mitt huvud snurrar bara ett enda ord: varför.

DN1, DN2, DN3

Men nästa friskola kanske blir bra, eller nästa

2009-09-08T06:46:00.005+02:00

Folkpartiets Ann-Katrin Åslund säger angående överetableringen av friskolor i Stockholm:

"–Det vore väldigt dumt att stoppa nyetablering, då stoppar vi också nya idéer och ny kompetens. Den friskola som startar sist kan ju vara den bästa, säger hon."

Hur länge skall det få motivera överetablering? I oändlighet enligt det resonemanget.

LAS är förnedrande för alla riskkapitalister

2009-09-06T08:33:00.007+02:00

DNs ledarredaktion är ovanligt öppen i sin beskrivning av vad som skapar det svenska välståndet när man diskuterar LAS, som de för övrigt självklart vill skrota (duh):

"Dessutom fråntar lagen landets företagare rätten att själva fatta de ekonomiskt mest vettiga besluten för sina verksamheter. Det är en inkompetensförklaring av entreprenörer vars risktagande är det som skapar välstånd."

Undra om inte iallafall några av de miljontals arbetstagare som sliter runtom i riket också har ett finger med i spelet om att skapa välfärd. LAS är tydligen en enda stor idiotförklaring av alla Stael von Holsteins, ett exempel på en av dessa duktiga, framgångsrika "entreprenörer" som skapar välfärd. Självklart skall de, utan att någon lägger sig i, själva få bestämma hur de skall behandla sina anställda.

Ekonomisk utveckling på Västbanken

2009-09-04T17:16:00.004+02:00

Det tar mig bara några minuter att komma igenom vägspärren. Den israeliska soldaten ser mest förskräckt ut när jag berättar att jag kommer från Sverige. En svensk på Västbanken, det bådar tydligen inte gott. Men för bara någon månad sedan kunde bilresan från Beit Furik till Nablus, en resa på 3 km, ta flera timmar. Vissa dagar fick man inte passera alls, bara akut sjuka eller folk med tillstånd släpps igenom. Man vet aldrig vad som kommer att gälla, så man kan inte planera, inte ens för en bilresa på 3 km. Hur skall man veta om man kommer i tid till jobbet, till föreläsningen eller till doktorn, eller kan komma fram alls? Nyckfullheten satt i system. Hur har då den palestinska ekonomin utvecklats och anpassat sig till ockupationens systematiska slumpmässighet?

I kommunhuset i Beit Furik, en by öster om Nablus som i huvudsak lever på den avkastning som olivträden och lammskötseln ger, sitter borgmästarens assistent Ahmad Mazen och försöker summera: - Det är svårt att anpassa sig till något som hela tiden förändras, det man får göra är att försöka utvecklas ändå, och ta en dag i taget. För Beit Furik med 12,000 invånare har de senaste 22 åren, sedan den första intifadan inleddes 1987, varit ovanligt hårda även om man mäter med palestinsk måttstock. Byns geografiska läge mellan Nablus och Jordandalen har inte hjälpt, med Nablus som ett centrum för den palestinska motståndsrörelsen och Jordandalen som militärt skyddsområde och en strategiskt viktig landremsa för den israeliska armén.

– Beit Furik har i stort sett varit under belägring de senaste 20 åren, särskilt sedan andra intifadan år 2000, och när det 2001 byggdes en vägspärr vid byns enda utfart till resten av Västbanken isolerades vi totalt, säger Ahmad. Isoleringen har haft en oerhörd inverkan på människors vardagsliv och på den lokala ekonomin. Folk kunde inte ta sig till sina jobb i Nablus eller Israel, vatten och varuleveranser försenades flera dagar eller stoppades helt, likaså sjukhustransporter. Detta kombinerat med de direkta militära angreppen, vanligtvis på natten, och de massarresteringar som följde åren efter andra intifadan krossade alla förutsättningar för byn att utvecklas. 110 personer från byn sitter fortfarande i israeliskt fängelse av ”säkerhetsskäl” och runt 20 personer dödades i stridigheterna.

Resultatet av belägringen och av bosättarexpansionen på bergen ovanför är slående. Arbetslösheten är runt 50 %, och väldigt få får idag arbetstillstånd för att arbeta i Israel, vilket ironiskt nog varit en väsentlig del av inkomsten för Beit Furiks invånare. Sophanteringen innebär att köra ut alla sopor i Jordandalen och bränna dem, då det inte existerar någon organiserad sophantering på Västbanken. Tillgången till vatten följer samma oorganiserade mönster: då det inte existerar någon centraliserad vattentillförsel samlar byn regnvatten på vintern för att klara de heta sommarmånaderna, vilket oftast inte räcker till. Tillförseln av el kan man förvisso lita på då byn är uppkopplad mot det israeliska elnätet, men priset är mer än dubbelt så högt som det pris bosättarna betalar enligt Ahmad. Tillgången till land att bruka är kraftigt reducerad, ca 500 hektar av den jordbruksmark som byns invånare brukade använda är nu absorberad av bosättningarna runt Beit Furik.

Men förutom det strukturella förtryck som ockupationen tvingar fram så skapas också andra, mindre förutsägbara men minst lika tragiska effekter. Ahmad berättar om det flertalet unga män från trakten som i ren frustration svalde stoltheten och tog ett jobb på en närliggande israelisk bosättning. Ett förnedrande och illa betalt arbete. Men de fick åtminstone betalt.

Vi blickar framåt, mot framtiden och lösningarna. Ahmad erkänner att en konsekvens av de minskade rörelserestriktionerna runt Nablus tillfälligt gett lite syre åt drömmarna om förändring hos befolkningen. Samtidigt säger hans kroppsspråk att tilltron till ockupationsmaktens välvilja är minst sagt begränsad; han har varit med om tillfälliga förbättringar förr som följdes av nytt kontrollförtryck. Dessutom erbjuder möjligheten att mindre obehindrat kunna flytta sig från A till B en klen tröst i ockupationens kompakta förtryck. Ahmad avslutar: - Alla palestinier är oerhört trötta på ockupationen, men vi måste försöka undvika att tröttheten skapar frustration. Nu vill vi bara sakta försöka bygga upp en ekonomi vi kan leva på.

Frågan är bara hur. Det är uppenbart att i Ahmads framtidsvision är ett ökat motstånd mot ockupationsmakten inte en viktig ingrediens. Men man kan inte låta bli att fråga sig om det kanske är lättare för Ahmed som sitter i det luftiga och nyrenoverade kommunhuset i Beit Furik att prata om reformer och förhandlingar än det är för de flyktingar som bor i det trånga flyktinglägret bara några kilometer bort. Där pratas det fortfarande om den tredje intifadan som den enda ofrånkomliga utvägen ur ockupationen. Utveckling genom anpassningar och reformer eller ökat motstånd? Svaret på den frågan blir olika beroende på vem man frågar, men alla palestinier är rörande överens om att ockupationen väldigt effektivt sätter käppar i hjulen för alla försök till ekonomisk utveckling.

DN1, DN2

Kvotera innebär att ifrågasätta maktstrukturen

2009-09-03T10:39:00.008+02:00

Kvotering låter inget vidare. Någon utifrån sätter en kvot och detta skall sedan diktera villkoren för exempelvis ett företags verksamhet. Men vad är det egentligen för principiell skillnad på ett politiskt beslut om kvotering och den informella kvotering vi redan har? Tror någon egentligen att den överväldigande majoriteten män som i dag huserar i styrelser och företagsledningar verkligen är tillsatta på kompetens? Den informella kvoteringen som redan existerar genom manligt nätverkande, ryggdunkande och sena groggar i hotellbaren är högst levande. Och om det mot alla odds skulle vara fallet att män är mer kompetenta (vilket det allstå inte är), är inte själva ifrågasättandet av strukturen, dvs att människor ser att de kan nå målen, ett medel gott som något.

Makt är inget man frivilligt vill släppa ifrån sig. Vi har redan frågat männen om de kan vara så snälla att dela med sig av sin makt (snälla kan ni inte vara hemma mer med barnen, snälla kan ni inte släppa in lite fler kvinnor i styrelsen?). Eftersom de vägrar finns ingen annan utväg än att genom kvotering banka in en kil i mansdominansen, och på så vis släppa in kvinnorna bakvägen . Den manliga maktstrukturen är en kvotering. Om det är någon kvotering som borde ifrågasättas, så är det den.

DN1, DN2, SvD1, SvD2

Ett förbjudet hus på Västbanken

2009-08-27T10:00:00.003+02:00

Ett av huskonstruktionerna på Itamarbosättningen nära Nablus. Snart dubbelt så stort.

Fredag förmiddag i slutet av augusti. Det är varmt, solen steker och det är nästan ingen vind att tala om. Det är dagen innan Ramadan börjar så det ovanligt heta vädret kommer snart att påverka den muslimska befolkningens vardag som från och med imorgon varken får dricka eller äta medan solen är uppe under en månad. Men det är också några timmar innan sabbaten, Shabbat, som infaller varje fredagskväll till lördagskväll och det är egentligen därför som vi följeslagare, likt de flesta fredagar och lördagar, stannar kvar i Yanoun. Många bosättare kör inte bil på sabbaten utan tar istället promenader för att hälsa på andra bosättningar i området runt Nablus och korsar ofta palestinska byar på vägen. Eller tar helt enkelt bara en promenad genom de vackra men torrlagda olivlundarna på bergssluttningarna längs Jordandalen. Ibland stannar de vid Yanouns vattenkälla för att svalka sig mot värmen och låta hundarna dricka. Och de är alltid beväpnade.

Jag tar min bok, Shantaram av Gregory David Roberts, och går för att leta upp ett olivträd i en dal som ligger i anslutning till byn där jag kan sitta i skuggan och läsa. Och där jag kan observera. För bara några hundra meter framför mig där jag sitter ligger flera byggnader uppe på höjden; några påbyggda husvagnar, ett enkelt plåtskjul, några enkla stålkonstruktioner och ett växthus. På ett av de husliknande byggnaderna framför mig byggs just nu en ny utbyggnad, vilket kommer göra huset dubbelt så stort. En man rör sig sakta i värmen, lyfter upp brädor på en stege. Han spikar på ett nytt tak och hammarslagen ekar högt genom luften. Han är klädd i säckiga beiga kläder och bär en sjal på huvudet i skydd för solen. Det är en högst verklig man, till synes i min egen ålder, som arbetar metodiskt framför mig men han känns ändå skrämmande overklig. Overklig för att han olagligt spikar på ett olagligt hus på olaglig mark; i själva verket är mannen själv olaglig bara genom att befinna sig på kullen framför mig. Han gör just nu, samtidigt som jag noggrant iakttar honom, ett hus som inte skall få finnas dubbelt så stort. Men mannen och byggnaderna känns också overkliga i relation till allt storpolitiskt prat om frysningar av bosättningar, två-stats lösningar och toppdiplomatiska anklagelser om antisemitism. Vad skulle det bli för reaktioner om jag gick fram till mannen i de säckiga byxorna och bad honom sluta spika på det förbjudna huset?

Märker att jag tappat intresset för boken. Den undre världen i Bombay som beskrivs i boken känns mindre lockande i sammanhanget. Att befinna sig på det ockuperade Västbanken innehåller så mycket komplexitet: det som inte får finnas finns, och det man säger man skall göra, det gör man inte. Jag tar en sista titt på den arbetande mannen på andra sidan dalen, den del av berget varken jag eller invånarna från Yanoun får gå till fast det alltid tillhört familjerna från byn. Där de i generationer har vallat sina får. Mannen jobbar obemärkt vidare på att fördubbla storleken på sitt förbjudna hus. Och jag tar min bok och går tillbaks till vårt hus för att vila en stund inne i svalkan. Till och med i skuggan av olivträdet är det för varmt nu.

AB, SvD1, SvD2, DN1, DN2

Palestinsk ironi

2009-08-21T06:00:00.002+02:00

- Mina systrar och jag, det är vi som är gränspolisen. Fru Jemal skrattar hjärtligt åt sitt eget skämt och resten av familjen skrattar lika hjärtligt med henne. Vi befinner oss i Asira, en liten by strax söder om Nablus, hemma hos familjen Jemal som bor längst uppe på berget, i ett av de hus som ligger närmast Yizhar-bosättningen. För en icke-palestinier kan det te sig lite absurt att skämta om att man tillhör gränspolisen, särskilt när man bor närmast bosättarna och allt vad det innebär, vilket fru Jemal och hennes systrar gör. Men man börjar sakta vänja sig vid att skämten och ironin angående den svåra situationen tillhör vardagen på Västbanken. Det är ett sätt klara sig igenom den alldagliga frustrationen; man skrattar åt allt det absurda, overkliga och tragiska som ockupationen för med sig.

Tidigare på dagen besökte vi flyktinglägret Balata i Nablus som med sina 23,000 invånare på mindre än två kvadratkilometer är känt, eller snarare ökänt, för sin trångboddhet men också för sitt starka motstånd mot den israeliska ockupationen. I Balata träffade vi Mohammed Issa som jobbar som volontär för Happy Childhood Club, en organisation som till strukturen liknar en svensk fritidsgård, med schemalagda sång och danslektioner för barnen i Balata. I den sociala utsatthet som ett boende i Balata lätt kan innebära är Mohammeds insatser livsviktiga för barnen som växer upp där och det kan Mohammed intyga – han är själv född och uppvuxen i Balata. När vi pratar om det elände som följde efter den andra intifadan år 2000, med dödskjutningar, dagliga gatustrider och husrivningar frågar Mohammed oss skrattande om vi vill ha en kopp te, och lägger till: -Även om det kan innebära livsfara! Mohammed förklarar att det finns en historia i Balata om hur en pojke blev skjuten av en israelisk soldat på ett tak medan han kokade en kanna te. Den israeliska armén rättfärdigade det senare med att de trodde att pojken tillverkade en bomb. Om historien är sann eller falsk verkar inte höra till det väsentliga, det är uppenbart att det är den skruvade ironin som är den drivande poängen. Därför anses det i Balata livsfarligt att blanda vatten, te och socker.

Senare på eftermiddagen sitter vi i trädgården utanför huset hos familjen Soufan i utkanten av byn Burin, söder om Nablus. I solnedgången under vinrankorna pratar vi om familjen Soufans problematiska situation och tittar ut över Jordandalen. Kvällsbrisen svalkar behagligt efter den heta sommardagen. Familjen Soufans hus ligger väldigt nära vägen in till bosättningen Yizhar, och deras mark är kraftigt avskuren av vägar reserverade för bosättare och nya husbyggen uppe på bosättningen. Fru Soufan, en dam på runt 60 år med ett vackert väderbitet ansikte, säger med ett leende till oss: - Snart skall vi vara glada om vi kan öppna dörren och lämna huset, och refererar till alla de rörelserestriktioner familjen tvingas leva med. Det är lite svårt att vänja sig vid att alla runt bordet skrattar högt åt fru Soufans skämt, och som svensk är det fortfarande lätt att sätta skrattet i halsen. Det tar ett tag att anpassa sig till den bittra palestinska ironin, som verkar vara livsviktig för att klara de vardagliga hinder som en vanlig dag för en vanlig jordbruksfamilj på Västbanken innebär. Ett sätt att orka. Det finns inte många sätt att ventilera den frustration som är en konsekvens av ockupationens ständiga närvaro, men för Mohammed och för familjerna Jemal och Soufan finns alltid skrattet och skämtet tillgängligt för att tillfälligt lätta på trycket. Den israeliska ockupationsmakten kan beröva det palestinska folket på de flesta friheter, men friheten att skratta är tydligen inte en av dem.

DN1, DN2, SvD, AB

IDF kommer till byn

2009-08-17T14:00:00.006+02:00

Igår kom den israeliska militären på besök i Yanoun. En humvee med 6 soldater och en vit jeep med ytterligare två militärer och en civilklädd man kom för att ta bilder på byggnader och inspektera husen. Till en början försvann alla Yanouns invånare inomhus, men efter en stund kom byns borgmästare Rashed ut för att försiktigt närma sig militärerna, efter att beordrat alla byns barn att hålla sig inne i husen. IDFs förklaring var att man ville kartlägga om nya byggnader hade byggts eller om de existerande byggnaderna låg innanför de tillåtna gränserna. Soldaterna såg alla väldigt unga ut, runt 18 år är min gissning, och en av dem frågade mig vad vi gjorde här och jag berättade om programmet, och att vi skall vara här i tre månader. Han svarade, till synes helt allvarligt och uppriktigt: - Jag hoppas ni får en trevlig semester i det heliga landet. Det är förmodligen talande för hur den unga israeliska befolkningen ser på de ockuperade områdena; ett landområde med ett visst värde, utan att nödvändigtvis reflektera över frågans känslighet eller komplexitet.

Eftersom aktiviteten på de närliggande bosättningarna har varit ovanligt hög de senaste veckorna är Yanouns invånare mer nervös än vanligt, speciellt som det i torsdags samlades ett stort antal bosättare precis nedanför byn, vilket aldrig tidigare hänt. Man är rädd att det som skulle vara katastrofalt för byns överlevnad skall hända: bosättarna skär av den enda vägen in till byn, vilket helt skulle stänga in Yanoun i dalen, omringad av utposter.

DN1, DN2, DN3, DN4, AB, SvD

Att leva med bosättare

2009-08-15T05:47:00.014+02:00

Det kan emellanåt kännas smått surrealistiskt att fysiskt vandra omkring mitt i Israels bosättarprojekt på det ockuperade Västbanken. Men det är ändå en känsla som känns lyxig i jämförelse med hur palestinierna påverkas av kombinationen ockupationen/bosättningarna. Nedan följer en kort text om Yanouns bakgrund som illustration.

Av de 2.5 miljoner palestinier som bor på Västbanken bor bara ca 100 i denna lilla by, 12 km sydost om Nablus på nordöstra Västbanken. Men det brukade bo fler människor i Yanoun. Närmare tre gånger så många. Men efter kriget 1967 och därmed ockupationens början har det på de flesta bergstopparna i trakterna runt Nablus, och detta är ett bergigt landskap, upprättats antingen en israelisk bosättning, en israelisk utpost, ett israeliskt vakttorn eller en israelisk armépostering. Detta har såklart påverkat det vardagliga livet i de palestinska byarna avsevärt, och Yanoun är inget undantag. Snarare tvärtom. Idag är Yanoun helt omringat av utposter från den närliggande bosättningen Itamar på de bergstoppar som stänger in Yanoun i en dal. Utposterna är utskjutande mindre bosättarsamhällen från de redan etablerade bosättningarna och dessa utposter är illegala inte bara enligt internationell lag, utan även enligt israelisk lag. Enligt folkrätten (fjärde Genèvekonventionen) är all förflyttning av israeliska medborgare in på ockuperat område illegal, vilket alltså inkluderar även de redan etablerade bosättningarna.

Efter de oroligheter som följde efter den andra intifadan år 2000 blev situationen till slut ohållbar för invånarna i Yanoun och år 2002 flydde alla byborna efter upprepade trakasserier från de lokala bosättarna. Det var inte ovanligt att de beväpnade bosättarna kom ner från bergen och dödade lammen, misshandlade invånarna eller badade i vattenkällan som byborna använder till dricksvatten. Efter flykten till närliggande byar och släktingar eller vänner, uppmärksammades Yanouns öde i media och bland solidaritets- och fredsorganisationer då det var första gången som ett helt palestinskt samhälle tömdes på sina invånare sedan kriget 1948. Sedan dess är det alltid några internationella observatörer på plats i byn, sju dagar i veckan.

Men det är inte nödvändigt för bosättarna att fysiskt komma ner till Yanoun för att påverka bybornas liv; bosättarnas närvaro tillhör ändå vardagen i Yanoundalen. Mark konfiskeras och en stor del av palestiniernas jordbruksområden har helt enkelt blivit omöjlig att använda då byborna känner sig hotade när deras olivlundar eller åkermark ligger nära gränsen till en utpost. Flera starka strålkastare lyser ner över Yanoun när solen gått ner och påminner invånarna i byn om bosättarnas närvaro ovanför dem, med den närmaste utposten bara 400

meter bort.

Samtidigt som det internationella samfundet ökar pressen på Israel att åtminstone frysa utbyggnaden av bosättningarna så ser invånarna i Yanoun utposterna glida längre och längre ner på berget mot byn. Den naturliga tillväxten av redan existerande bosättningar blir bosättarrörelsens livlina; utbyggnaden av utposter blir dess överlevnadsstrategi. I en tidningsintervju berättade nyligen en av Itamars talespersoner stolt att Itamarbosättningen växer varje år och att det nu finns en väntelista för att flytta in. Itamars borgmästare Moshe Goldsmith, en amerikan från Brooklyn, förklarar öppet i samma intervju att det nu finns åtta ”bergstoppssamhällen”, och tillägger att de är helt legala och byggs med den israeliska regeringens samtycke. På Itamars hemsida kan man läsa den ambitiösa projektlistan där en ny permanent synagoga har högsta prioritet. Bygget av synagogan har redan påbörjats.

Så, för invånarna i Yanoun och i de andra byarna i detta vackra landskap nära Jordandalen är förändringen av den diplomatiska retoriken inte mycket värt, när de samtidigt ser att Israels bosättarprojekt fortfarande definierar deras levnadsvillkor.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, Aftonbladet

I Yanoun, på Västbanken

2009-08-11T10:15:00.007+02:00

På plats på Västbanken i en liten by som heter Yanoun, 12 km sydost om Nablus, nära Jordandalen. Yanoun är helt omringat av utposter från Itamarbosättningen och har sedan 2002, då hela byn var tvungen att evakueras, varit helt beroende av att internationella observatörer är på plats i byn 7 dagar i veckan. Jag skall nu vara en av dem i 3 månader.

Från mitt fönster kan jag se 3 av de 5 utposter som omringar Yanoun, och den närmaste är bara 400 meter bort. Det har varit ovanligt mycket aktivitet på de flesta bosättningar och utposter, vilket är utbyggnader av de etablerade bosättningarna, den senaste tiden och flera av utposterna har utökat sin mark ner i dalen. Det är inte heller ovanligt att bosättare kommer ner till de palestinska byarna.

I fredags träffade vi 16 stycken bosättare när vi besökte ett mindre palestinskt herdesamhälle i Jordandalen, Khirbet Tana. Bosättarna kommer enligt byborna ofta dit och badar i vattenkällan som palestinierna använder till dricksvatten, både för dem själva och djuren och hotar samtidigt invånarna i byn. Khirbet Tana totalförstördes nästan totalt av den israeliska armén och bosättare 2005 så invånarna störs mycket av besöken. I september förra året mördades en 17 årig herde i området. Att bosättarna valde att stanna och bada fast vi var där är både ovanligt och förvånande. Vi och palestiniern som hjälpte oss, en representant från municipalityn i Beit Furik, pratade med dem i omgångar och vi fick tillfälle att ta mycket bilder. Stämningen var spänd men blev aldrig hotfull, trots att några av bosättarna bar vapen.

DN1, DN2, SvD1, SvD2

Vad kostar en sjuk människa?

2009-06-11T09:33:00.008+02:00

I dagens DN säger Christer Lindgren, finansdirektör på privata Praktikertjänst, apropå de bonusincitament som införts på deras privata vårdkliniker där "varje läkare och tandläkare agerar som en egen entreprenör":

"Om man skulle hålla igen på något för att spara kostnader, skulle det påverka patientens rehabilitering. Och då kommer inte patienten tillbaka. Skulle någon hålla på så – jag känner inte till att det förekommer – men då kommer den läkaren på sikt inte att finnas kvar på marknaden"

Men det kanske finns andra orsaker till att patienten inte kom tillbaka förutom att hon eller han var missnöjd med läkaren? Kanske patienten dog till exempel (möjligtvis på grund av otillräcklig men effektiviserad vård)? Det skulle definitivt hindra patienten från att att återkomma. Fast då kommer å andra sidan "den läkaren att på sikt inte att finnas kvar på marknaden" och då har det marknadsbaserade systemet ändå en självsanerande effekt. Läkare som dödar patienter försvinner från marknaden.

(Med)borgaren vann (inte)

2009-06-09T08:20:00.008+02:00

Det är något svårt att uppbåda energin igen. Lite som att bli slagen i huvudet med en antidemokrati-batong och samtidigt bli tillsagd: tack, tack ni var tillräckligt många som röstade men nu behöver vi inte er igen förrän om 5 år. Från och med nu återgår allt till det normala, allt kommer nu att styras från Bryssel igen och ni medborgare skall inte behöva störas mer. För den känslan är mer än närvarande; den gnager efter hela den valrörelsecirkus vi just beskådat. Känslan att de flesta politikerna tycker det mest är jobbigt och enerverande att behöva involvera medborgarna i vilka frågor de driver eller varför. Att de stör dem att bli ifrågasatta och att de faktiskt ljuger när de blir det.

Sen till resultatet av hela detta jättespektakel. Kanske får man ändå hålla med om det som Gunnar Hökmark skriver på sin blogg: "Det är bra för Europa". Ja, det stämmer nog, men bara om man menar det odemokratiska och obehagligt blåbruna Europa.

Fast Roya beskriver ändå denna efter-EU-valet-känslan allra bäst:

"Det är självklart att högern, sexisterna och fascisterna går framåt. För dem är EU:s hierarkiska strukturer inåt och murar utåt en perfekt byggställning för deras politik. För den radikala vänstern, feministerna och arbetarna är EU Lavaldomen, finanskris, klimatkris, islamofobi, drunkande flyktingar, hot mot aborträtt, diskriminering av romer."

Rösta mot fascism och rasism

2009-06-07T10:32:00.007+02:00

Det finns väldigt många anledningar att gå och rösta idag. Man kan verkligen ge uttryck för de frågor man finner viktiga, vilka de än må vara. Men förutom att stödja de frågor man brinner för är det också allt viktigare att rösta mot riktningar i politiken man anser farliga för samhällsutvecklingen. Allt eftersom valresultaten ramlar in från valen runtom i Europa visar det sig att öppet fascistiska och rasistiska partier gör stora framsteg. Därför är det otroligt viktigt att rösta på partier som har en öppen antirasistisk och antifascistisk agenda. De är tyvärr ganska få, men de finns likväl. Så, om man oroas över denna utveckling visa det idag genom din röst. För efteråt har man annars ingen rätt att bli förvånad.

Rösta för antifascismen! Rösta för antirasismen!

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, AB1, AB2

Vad betyder en röst på högern?

2009-06-04T07:24:00.013+02:00

Inför valet kan det behövas lite inspiration för osäkra väljare. Eller bara en påminnelse om vad en röst kan betyda. Nedan ett axplock av högerpolitik bara de senaste åren (inspirationstack till Mat och Politik):

- "Svenskkontraktet". Det ultimata "vi och dem"-kontraktet. Invandrare skall skriva under på att det är de fantastiska svenska värderingarna som gäller och inget annat ociviliserat (gäller det alla eller bara muslimer?)

- Papperslösa skall inte ha tillgång till sjukvård

- Medvetet blanda ihop Israel-kritik med antisemitism för att tysta debatten om Israels massmord

- Möjlighet att återkalla medborgarskap från kriminella invandrare

- Beställa Islamofobiska rapporter från Försvarshögskolan

- Anti-biståndskampanj

- Införande av vårdnadsbidrag, dvs göra samhället lite mer ojämställt

- Nysatsning på utbildning: alla skall INTE få tillgång till högre utbildning (och här förklaras varför)

- Strunta i folkomröstningen och öppna för nybyggnad av kärnkraft

- Utökat samarbete med nyfascisterna i Europa

- Vårdval Stockholm. Vård enligt klass. Systemet som dessutom gynnar resistenta bakterier.

Som sagt bara ett axplock av politisk vilja från alliansen. Och avslutningsvis kan det vara bra att ännu en gång påminnas om hur vårt nya arbetarparti har röstat:

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3, AB1, AB2, AB3

Logisk lapsus i jämställdhetsdebatten

2009-06-03T10:31:00.007+02:00

Återigen används den s.k. jämställdheten för att förklara oönskade fenomen. Tidigare under våren har ökande våldtäktsanmälningar förklarats på detta sätt. I Expressen idag hävdar plastikkirurgen Per Hedén att: ”Jämställdheten har lett till att mannens utseende har fått större betydelse för att finna en livspartner. Ett tecken på detta är det ökande antal män som låter plastikoperera sig.” Jag undrar, vad är orsaken till det ökande antal kvinnor som låter plastikoperera sig då? Är det också jämställdheten?

Grunden till Hedéns logiska lapsus framträder när man läser resten av artikeln. Där presenterar Per Hedén en svårt konservativ och idylliserad, biologistisk och heteronormativ bild av samhällets utseendefixering: ”Orsaken till vårt intresse för utseende är kopplad till den mänskliga artens fortbestånd, där attraktionskraften mellan mannen och kvinnan är fundamental.” Lösningen tillhandahålls på Per Hedéns privata Akademikliniken: ”Plastikkirurgiska ingrepp skapar inte komplex utan hjälper snarare människor att bli av med dem och ger dem därmed en bättre livskvalitet.”

Whats hot, and whats not

2009-06-02T11:20:00.009+02:00

I dag gör DNs ledarredaktion sitt bästa för att blåsa liv i de skrämmande hot som inte finns. Ett strömavbrott som INTE VAR ett sabotage KAN BLI ett sabotage. Enligt den logiken kan allt hända, varsomhelst, närsomhelst. Vi måste vara beredda på det. Ett enkelt strömavbrott kan också enligt ledarredaktionens logik få en anknytning till ett annat hot: muslimer (jo, man gör en parallell till muhammedkarikatyrerna i Danmark apropå det elavbrott som inte var ett sabotage). OM det nu var så att ledarsticket skulle varit en analys av det svenska elsystemet och dess sårbarhet så borde svaret vara givet: vi bör förflyttas oss bort från den centralstyrda elförförsörjningen (såsom kärnkraft), och bygga ut det lokalproducerade elen för att minimera hela systemets sårbarhet. Men den slutsatsen vill DNs kärnkraftskramande ledarredaktion nog helst undvika.

Ett alternativ i EU-valet

2009-06-02T09:01:00.015+02:00

Om man i dessa valtider är intresserad av valbara politiker som erbjuder mer än fluffiga populistiska utspel och som dessutom gör en konstruktiv helhetsanalys på de flesta samhällsfrågor, från energisystem till utgiftstak, så kan det rekommenderas att titta närmare på Erik Berg, 5:e namn på Vänsterpartiets lista. Utgiftstaket och de ihopkopplade budgetreglerna förresten, som i början av krisen debatterades flitigt framförallt utifrån perspektivet att V är totalt oansvariga, verkar mitt inne i krisen plötsligt inte lika heliga. De flesta politiker av alla falanger inser förmodligen att det finns en uppsida i att släppa på de planekonomiskt stela reglerna och anpassa budgeten efter konjunkturen, istället för att envist tjurhålla på regler som skrevs när all tillväxt var oändlig och svaret på alla samhällsproblem var mer lån till låga räntor. Eller som Erik Berg beskriver det, apropå att Vänsterpartiet hela tiden ansett att budgeten måste anpassas och samtidigt blir anklagade för att ha skapat krisen:

"Det är inte vänsterpartiet som kommit på idén att seriekoppla alla världens banksystem likt en hemmagjord julgransbelysning för att sedan ställa ut hela skapelsen i regnet med strömmen på och se vad som händer.

Det är inte vänsterpartiet som hittat på att varannan svensk skall förmås plöja in sina besparingar och framtida inkomster i bostadslån i den fromma förhoppningen om att fastighetsvärdena – den här gången – kommer stiga för alltid.

Det är inte vänsterpartiet som tänkt ut den geniala – verkligen geniala – idén att knyta värdet av löntagarnas framtida pensioner till börsutvecklingen och göda en ännu större spekulationsbubbla med våra pensionspengar.

Det är inte vänsterpartiet som drar runt i Stockholms förorter med den svenska motsvarigheten till subprimebolag och försöker lura igenom bostadsrättsombildningar.

Tvärtom. Vänstpartiet är det ENDA svenska parti som konsekvent har röstat NEJ till den sadomasochistiska flumbubbla som övriga partier i sin oändliga upplysthet varit övertygade om skulle hålla samman den här gången, eftersom en klase ekonomer med tveksamma trackrecords men trovärdiga kostymer lovade att allt blir baaara bra om vi gör såhär."

Erik Bergs vidare analys av krisen går bortom det kosmetiska och kortsiktiga pratet om fler och "bättre" regleringar och det ickekonstruktiva populisthatet mot giriga direktörer. Finanskrisen är i helhetsanalysen inte ens en finanskris utan en strukturell samhällskris och måste som sådan angripas strukturellt; blicken måste lyftas och koncentreras till de riktiga underliggande problemen: fallande reallöner i kombination med stigande vinster.

Dessutom gör Erik Berg väldigt skarpa analyser av internet och upphovsrättens funktion och utveckling, försvarspolitik, kärnkraften, klimat/miljöfrågan, Israel-Palestinafrågan, arbetsrätt och fackfrågor, arkitektur, och finanspolitik, bland mycket annat. Det enda problemet med att rösta på Erik Berg är att man inte vill skicka en politiker som honom utomlands.

Tvångstolerans

2009-05-31T10:07:00.006+02:00

Major Björklund lär ut svenskt liberalt beteende: i Sverige har vi sex och pratar om det med våra barn, utan att det skulle vara känsligt. Dessutom badar vi i simbassänger. Det är inte bara en frihet, eller ens bara en rättighet. Det är ett tvång: alla MÅSTE göra det. För i ett liberalt demokratiskt samhälle kan man inte alltid dalta med tolerans och samförstånd.

EU-valet och miljön

2009-05-28T11:14:00.016+02:00

Om man som väljare bryr sig om klimatförändringarna, utfiskningen, avskogningen, halten av miljögifter/giftiga partiklar, den ekologiska mångfalden, djurhållningen och andra miljörelaterade frågor som påverkar jordklotets och människans fortlevnad och överlevnad så bör man ta del av Naturskyddsföreningens ambitiösa sammanställning av de olika EU parlamentskandidaternas inställning i frågorna. De olika partierna och deras kandidater spretar en del över lag förutom att man kan urskilja en gradering av hänsyn till miljön längs den ideologiska skiljelinjen med högre hänsyn ju längre vänsterut man kommer på skalan (förutom Miljöpartiet som inte tar avstamp i någon ideologi, men de får ju ändå väldigt bra betyg; de heter ju ändå Miljöpartiet). Det enda parti som verkligen sticker ut är Moderaterna. Miljö och klimat är, oavsett deras retorik, inget de prioriterar. Eller som Åsa Westlund (S) sammanfattar det i dagens debatt mellan ett urval av kandidaterna som anordnades i samband med Naturskyddsföreningens presskonferens:

"Det Fjellner (nr 3 på Ms lista, min anmärkning) säger är att vi skall vänta på att människor skall dö innan vi gör något"

DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, AB

Somalia, Afghanistan och... Eritrea?

2009-05-27T14:55:00.007+02:00

Ali Esbati frågar sig idag hur de svenska "liberalerna" skall relatera till de nya förslagen om raslagar som diskuteras i Israel. Antingen väljer man att beskriva dem som rasistiska, eller så hoppar man på tåget och föreslår samma sak i Sverige. Att döma av det unisona hyllandet av Sveriges senaste koloniala piratjaktsbyte och MUFs förslag om att förklara krig mot Eritrea så lutar det åt det senare.

Konservativa reformer

2009-05-26T08:10:00.007+02:00

I dagens ledare i DN kan man inledningsvis läsa, apropå Moderaternas antydan att skattesänkningarna skall fortsätta in i nästa mandatperiod (min fetstil):

"Moderaternas vallöfte 2010 kommer att vara sänkt skatt. Om, om, om pengarna räcker. Inget fel i det, men torftigt som vision"

Torftigt eller inte, sänkt skatt ÄR Moderaternas vision, den ideologiska basen i Moderaternas komplicerade partibygge. Att lämna basen vore väl lite väl populistiskt, även för ett konservativt parti som kallar sig det nya arbetarpartiet. Däremot kan man som väljare rättmätigt få fråga sig om det är klokt att sänka skatterna ännu mer samtidigt som de flesta av välfärdens funktioner vittrar sönder och samtidigt som Moderaterna säger sig värna om samma söndervittrande välfärd. Eller iallafall fråga sig om det ens är möjligt att kombinera denna välfärdshyllande retorik med en realpolitik som går ut på att alltid sänka skatterna. Det är nämligen, föga förvånande, en omöjlighet. Då är SvDs P J Anders Linder mer uppriktig; han är öppen med att något så gammelsocialistiskt som välfärden är inget som är värt att försöka bevara. Även om han kallar sänkt skatt för en reform. En ovanligt konservativ reform isåfall.

DN1, DN2, SvD1, Badlands Hyena

Varför krigar Sverige?

2009-05-25T08:38:00.005+02:00

Jan Guillou ställer sig frågan som alla svenskar borde ställa sig: varför måste Sverige för första gången på 200 år gå i krig och vilka är målen vi vill uppnå med krigandet? Guillou fortsätter med att dra paralleller till Sovjetunionens krig i Afghanistan under 80-talet och hur ihåligt omvärlden tyckte deras motiv var (att befria den afghanska kvinnan). Idag medverkar Sverige i ett krig som motiveras på samma sätt. Och det är ett minst lika ihåligt motiv idag. Frågan återstår alltså: varför medverkar Sverige i detta krig? Vi har inte ens de åtminstone ärliga imperialistiska motiv som USA kan åberopa (men inte gör det offentligt). Vi skulle inte förlora någon prestige genom att dra oss ur, förmodligen tvärtom. För hur mycket finns det att vinna på att medverka i 200o-talets datoriserade korsriddarkrig?

Politik och frustration

2009-05-21T11:08:00.008+02:00

Aftonbladets ledare skruvar idag med självförtroende upp retoriken flera snäpp. Beskrivningen av den direkta kopplingen mellan den avreglerade bostadsmarknaden och integrationsproblematiken är enkel och logisk, men lyfts sällan fram av mainstreammedia. Självklart förklarar bostadspolitiken bara en del problematiken, men tillräckligt för att avslöja att politikernas ideologiska drivkraft är roten till ungdomarnas frustration . Som det uttrycks i ledaren:

"Och när ungdomarna får nog av trängsel och kackerlackor går de ut i natten, bränner och kastar sten på allt som representerar samhället. Till slut går det så långt att ambulans och brandkår inte vågar åka ut i förorten längre"

Ingen komplicerad analys men alltjämt väldigt sällsynt och framförallt: analysen är fullständig. Hela orsakskedjan från praktiserande politik ner till gatunivå inkluderas. Batongliberala och konservativa analyser slutar så att säga halvvägs och avslutas oftast med att man skall banka ungdomarna hårdare i huvudet så att de verkligen förstår allvaret. Eller helt enkelt låsa in drägget på nätterna och på så vis genom kosmetika "gömma" problemet. Alltså inte lösa det. För om man som högerpolitiker verkligen vill lösa problemet måste man göra hela analysen och det tillåter inte ideologin. Den vill bara halva vägen.

Att ledarredaktionen har självförtroendet på topp avslöjas också genom att man i slutet av ledarsticket använder begreppet klassamhälle. Begreppet som beskriver verkligheten men som aldrig får uttalas. Sen är ju rubriken underbar: Kackerlackshögern.

Den tragiska klimatallmänningen

2009-05-20T10:47:00.004+02:00

På bloggen RealClimate kan man läsa om en väldigt skrämmande men ovanligt upplysande parallell mellan klimathotet och utfiskningen med allmänningens tragedi som gemensam nämnare/förklaring. Tragisk nog när det gäller fiskebeståndet runt Newfoundland. Katastrofalt när det gäller klimatet.

Välj att inte bli förvånad

2009-05-20T08:38:00.011+02:00

Valtider. Dags för lite äkta och efterlängtad valfrihet för en gång skull. Valfrihet som gör skillnad. Valfrihet som kan förändra våra liv och dess villkor i grunden. Men kanske skall vi börja med att välja bort, istället för att bara tänka på att välja rätt. Kanske är det lättare att veta vad man inte vill i jämförelse med att hitta det absolut rätta. Kanske skall man börja med att välja att inte bli förvånad.

I tidningar, tv och radio beskrivs det som olyckor eller misstag eller isolerade händelser. Förvisso med en upprörd ton, men det tongivande är att man låter förvånad. Förvånad över att det finns bonusar för sjuksköterskorna som jobbar på sjukvårdsupplysningen. Förvånad över att sjukhusmaten är industriproducerad skräpmat som sprängs i micron. Förvånad över att inkomstklyftorna ökar mer än de någonsin gjort innan.

Men det finns inget förvånande med alla dessa till synes isolerade och beklagliga händelser. De är inte ens isolerade; de hålls ihop av en enkel logik: politik. Våra folkvalda politiker har valt allt detta. Helt medvetet och kalkylerat. Enkelt uttryckt: om man väljer att amputera välfärden så amputeras välfärden. Om man vill sluta bli förvånad måste man helt enkelt välja politiker som inte vill föra politik som konstant förvånar. Annars kommer vi aldrig sluta att förvånas. Så, låt oss börja med att välja något som inte förvånar!

SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, AB1

”Låt oss istället prata om makt och konflikter”

2009-05-18T23:25:00.002+02:00

Professor i genusvetenskap Diana Mulinari analyserar händelserna och debatten om Rosengård i en lysande artikel i Sydsvenskan. Artikeln är delvis ett svar på en tidigare artikel i Sydsvenskan.

Några citat:
”Den form för maskulinitet som skapas i exempelvis Rosengård när pojkar och unga män utmanar polisen är, som Carlbom påpekar, utan tvekan problematisk men den är inte mindre ”svensk” än den som synliggörs i form av en mobb mot 40-tal försvarslösa flyktingar i Vännäs, i form av fotbollssupportrar på ett flyg mellan Malmö och Stockholm efter en match mellan Malmö och Djurgården, eller den manlighet som för det mesta göms i piketbussar med en jargong som normaliserat ord som apejävlar och hot om kastrering, för att ta några aktuella exempel.”

”Det går också att argumentera, med en mängd forskning som stöd, att ju större klyftorna blir, ju mer utsatt Rosengårds befolkning görs, och ju fler som instämmer i Carlbom sång om att Rosengård inte är Sverige, desto svårare blir det att stoppa och förebygga stenkastning och bränder på Rosengård.

Lätta analyser, lätta lösningar är ofta utgångspunkten för en auktoritär utveckling, men sällan svar på komplexa problem.”

Skatt på mat

2009-05-18T11:09:00.003+02:00

Vänsterpartiet har dammat av en gammal paroll (bort med momsen på mat!), modifierat lite och kommit fram till ett genialt förslag som lyckas adressera flera olika viktiga politiska frågor i en enkel skattesänkning. Genom att halvera momsen på frukt och grönt (från 12% till 6 %) stimuleras förhoppningsvis till ökad vegetarisk kosthållning och minskat köttätande. Det leder till:

1. Bättre möjlighet till en rättvis(are) fördelning av världens odlingsbara areal.
2. Minskade koldioxidutsläpp.
3. Arbetarklassen får råd att äta bättre.

Från annat håll finns också förslag på att införa en köttskatt. Varför inte?

Klimatflyktingar

2009-05-09T09:20:00.007+02:00

För två veckor sedan hände något historiskt: den första evakueringen någonsin av ett samhälle på grund av effekterna av den antroprogena växthuseffekten . George Monbiot summerar:

"The disaster has begun, but so far hardly anyone has noticed"

"Ni kommer inte att gilla att jag säger detta"

2009-05-08T09:42:00.010+02:00

Det blir svårare och svårare för de svenska nyhetsredaktionerna att undvika att lyfta fram sanningen om Israels bosättningsexpansion, speciellt om man vill kombinera sin nyhetsrapportering med trovärdighet och objektivitet. Expansionen av bosättningar har efter högerregeringens tillträde inträtt i en ny aggressivare fas, med högst koncentration på östra Jerusalem och dess förorter och Betlehem. Kanske börjar sanningen bli för otäck för att dölja, kanske hjälper den försiktigt förändrade retoriken från den amerikanska administrationen. Joe Biden sa igår:

"Israel måste arbeta för en tvåstatslösning. Ni kommer inte att gilla att jag säger detta, men bygg inte fler bosättningar, riv existerande provisoriska utbyggnader och tillåt palestinierna rörelsefrihet"

Det mest uppseendeväckande är att en amerikansk vice-president måste uttrycka sig så milt och ursäktande. Vilket annat land med en praktiserande apartheidpolitik skulle komma undan med det tonläget? Dessutom avslöjar uttalandet något annat: alla är medvetna om att Israel inte vill höra sanningen. Sanningen har blivit alldeles för obekväm (vilket utmarchen från FNs rasismkonferens avslöjade). Speciellt som resten av västvärlden genom sitt oreserverade stöd till Israel sitter i samma båt. Men även obekväma sanningar är sanningar.

Idag kan man också läsa om annat bra som västalliansen håller på med: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3

GO GAF!

2009-05-07T13:33:00.004+02:00

Den goa gruppen Gula Arméfraktionen fortsätter att inspirera i klimatfrågan och framförallt i fråga om kreativ aktivism. Tidigare i år bildades GAF genom en djärv fritagning av kärntruppen plastfigurer som satt fängslade i lobbyfönstret på Vattenfalls kontor. De bröt sig fria i protest mot att Vattenfall hade tillverkat dem, drygt 200.000 plastfigurer som symbolhandling för att de tar klimatfrågan på allvar (sic!). Häromdan kastade GAF färg och framförde högljudda protester på Vattenfalls årsstämma, rapporterar Stockholms Fria. Klimax var också där. De hade banderollrar och försökte framföra ett tal. På Klimax hemsida kan du se klipp från kalabaliken. Hur kommenterar VD:n kritiken? "Vi är fullständigt trygga i vårt enormt positiva bidrag till världens utveckling." Läs vad Klimax säger om aktionen här.

Den odemokratiska toppen

2009-05-07T08:49:00.007+02:00

Alltid intressant när den gamla skolans realpolitiker får lufta sina åsikter vilket den gamla centerpolitiska profilen Börje Hörnlund bjuds att göra på dagens DN Debatt. Intressant framförallt som en påminnelse till dagens generation hur politik, även på nationell nivå, brukade förankras i en folkrörelse. Iallafall för de partier som hade den ambitionen (så den klassiska högern diskvalificerade sig själv). Kärnkraftsfrågan är ett logiskt exempel att lyfta fram med en oerhört engagerad och vital folkrörelse under 70-talet; hundratals studiecirklar, debatter, föredrag och även undervisning ner på lokalnivå föregick den legendariska folkomröstningen 1980. Idag är denna gräsrotsnivå nedklippt till oigenkännlighet och det vakuum som skapats har smart utnyttjats av partitopparna för att driva en mer personlig eller populistisk linje. Att baksidan blir en söndersmulad demokrati tycks inte beröra. Nu är detta fenomen inte specifikt centerpartistiskt. Även S lider av samma sjukdom. Men till stor del lever det finmaskiga gräsrotsnätet kvar ute i Sverige, slumrande i lokalföreningar, lokala partistyrelser, folkets hus, sportföreningar, frikyrkor, studieförbund och nykterhetsrörelser. Kanske dags att väcka dem till liv igen?

Konsekvenser av privatiseringar

2009-05-05T08:53:00.006+02:00

Apotekets monopol upphör den 1 juli i år. I morse raporterade Sveriges radio att två tredjedelar av apoteken ska säljas ut. Låt oss återkalla slutsatserna från den statliga "Regelutredningen". Den undersökte 2005 vad som hänt med priserna när tele-, post-, inrikesflyg, taxi- och järnvägsmarknaderna såldes ut (avreglerades) under 1990-talet. En viktig slutsats var att priserna för konsumenterna steg mer än den allmänna prisökningstakten på alla marknader förutom telemarknaden. Men där säger man dessutom att orsaken till att telemarknadens priser sjönk kan ha berott på teknisk utveckling, inte avregleringen.

Statens kassako Vin & Sprit är som bekant nyligen utsåld från statlig ägo och nu är det apotekets tur. Jag blir förvånad om det inte leder till dyrare läkemedel, vilket andra redan konstaterat.

Förbifart Stockholm är en katastrof

2009-05-05T07:17:00.013+02:00

Man måste ändå få fråga sig i vilken värld de styrande politikerna i Stockholm lever i. Läser de inte tidningar? Lyssnar de inte på radio? Ser de inte på tv? Man får känslan av att de lever i en bubbla där ingenting håller på att förändras, där allt är som vanligt. De tar bilen från en villaförort på morgonen där fåglarna kvittrar och åker in till stadshuset. Och tänker: det är lite för mycket bilköer, vi måste bygga mer vägar.

Förbifart Stockholm. Det är verkligen svårt att hitta ett mer otidsenligt, destruktivt och klimathorribelt infrastrukturprojekt. Man kan omöjligen vara en seriös politiker och prata om koldioxidminskningar samtidigt som man stödjer Förbifart Stockholm. Den ekvationen kommer aldrig att gå ihop. Det tar Orwellskt till en ny nivå. Hela projektet har från ritbordet varit otidsenligt, men utvecklingen sedan dess kan inte ha undgått någon (och i slutet har det gått väldigt fort). Bara några brottstycken ur den senaste utvecklingen:

- Havsnivån kan höjas med 1 meter till 2100, vilket betyder att 10% av jordens befolkning kommer att behöva flyttas

- Det räcker inte att byta till elbil eller en bil som gå på förnybart bränsle. Vi måste sänka efterfrågan på transporter annars sänker vi inte utsläppen

- 9 av 10 experter på klimatförändringar tror inte vi klarar att hålla oss under 2 graders uppvärmning. 4-5 grader är mer sannolikt. Att 2 grader har blivit en gräns man bryr sig om beror på att nästan all forskning visar att en uppvärmning över 2 grader kan betyda ungefär vad som helst, men mest sannolikt katastrof: tipping points korsas, feed back mekanismer aktiveras. Det är extremt svårt att förutsäga från existerande modeller vad som kommer hända; detta skall undvikas med alla medel.

- Förbifarten ökar trängseln. Och minskar resandet med kollektivtrafik.

- Byggandet av Förbifart Stockholm minskar inte utsläppen.

Beslutet att bygga Förbifart Stockholm är kort och gott en katastrof. För klimatet. För alla.

Ranstorps rapport punkterad

2009-05-04T11:13:00.006+02:00

Magnus Ranstorps onyanserade och icke-konstruktiva beställningsrapport "Hot mot demokrati och värdegrund, en lägesbild från Malmö" får i dagens DN en uppfriskande granskning. Det kommunala fastighetsbolaget MKB långsiktiga och interaktiva satsning på sitt område i Herrgården visar på hur viktig ägandeformen kan vara för integrationen och livskvalitén. Eller som man kan läsa i DN:

"I Actas kvarter brinner soporna varje kväll"

Ekosystemet menar allvar

2009-05-04T08:33:00.010+02:00

Ett stressat ekosystem hittar ständigt nya sätt att uttrycka sig på, finner nya vägar att nästla sig fram på. Uppvärmingen har skapat sig sin egna nisch med fler och mer extrema väderhändelser såsom torka, orkaner och översvämningar. Ett bevis på utvecklingen är att april i år var den varmaste april någonsin. Men det finns också andra effekter av ett stressat ekosystem. Människans ihärdiga uttag av råvaror i kombination med industriell djuruppfödning och industriellt monojordbruk skapar också nya konsekvenser. Och ju mer det ekologiska systemet pressas desto mer tryck blir det också på de sociala strukturerna; människans press på naturen får sociala konsekvenser. De urfiskade vattnen utanför Somalia som skapar en ny generation av "pirater", dvs fiskare som blev rånade på sitt levebröd som uppfinner nya sätt att överleva, är ett exempel. Ett ökat antal pandemier ett annat.

Samtidigt ser vi en utveckling där protester mot denna utveckling slås ner allt hårdare. I England slog polisen till mot över hundra klimataktivister, allt från skolungdomar till pensionärer, redan innan de hade protesterat. Det har också visat sig att polisen försöker infiltrera klimataktivistgrupper och dessutom samarbetar med energibolagen. Frustrationen från folket över att väldigt lite görs för att möta dessa massiva utmaningar möts alltså med alltmer auktoritära beteenden från makthavare. Och polisens handlingsutrymme har ökat dramatiskt de senaste åren iochmed jakten-på-terrorismen-nojjan. Men det är ingen orsak att inte protestera. Tvärtom. Våra makthavare har uppenbarligen inte förstått att ekosystemet menar allvar.

M och SD överens om utegångsförbud

2009-05-02T10:49:00.005+02:00

Både M och SD filar på förslag om utegångsförbud i Rosengård. Kanske blir det bättre om man stänger inne individer som "ställer till elände". Ett slags husarrest. Ett hemfängelse för individer som kan vara potentiellt kriminella eller bara allmänt störiga. Folk som inte hör hemma i Moderaternas och Sverigedemokraternas samhälle.

Bygg underifrån igen

2009-05-02T08:27:00.007+02:00

Ett bevis på hetsretorikens absurditet. För några veckor sedan när drevet var som värst mot Wanja frågade sig de flesta ledarskribenter och politiska försåsigpåare hur Wanja nu skulle kunna gå upp i en talarstol och hålla tal på 1a maj? Det sågs som en absolut omöjlighet och resultaten var uppenbart: då måste hon gå. Men tydligen kunde Wanja kravla sig upp i en talarstol och hålla ett tal igår. Dessutom ett relativt bra sådant om man lyssnar till samma politiska experter.

Men mycket av kritiken mot topparna i S och facket är ändå relevant. För nu gäller det för Wanja och Mona och alla andra i topparna att börja lyssna på de röstar underifrån som faktiskt redan finns och skriker ut sin frustration för att de inte får höras. Att börja lyssna och ta åt sig av det finmaskiga sociala nät som S och facket under 100 år skapat och som fortfarande existerar uti i Sverige, även om det vingklippts och tappat en del av sin forna virilitet. För rösterna och visionerna finns, de måste bara inkluderas i den faktiska politiken. Och infrastrukturen finns fortfarande. Men för att titta framåt måste man kanske samtidigt titta bakåt. Till det ideologiska arvet, de ursprungliga ideérna som en gång skapade den svenska välfärden. Som Daniel Suhonen gör när han gräver fram de ursprungliga socialistiska idéströmmningarna som en gång formade både S och Sverige i boken Snart går vi utan er:

"Välfärdsstaten förkläds ofta i en välmenande snällism. Som att den kom till bara för att hjälpa människor. I själva verket är detta bara en del av sanningen. Den offentliga sektorn är en del av en reformistisk strategi - som vanligtvis brukar fogas in i den karlebyska funktionssocialismen som lär oss att vi inte behöver socialisera produktionsmedlen, det räcker med att socialisera funktionen av ägandet av produktionsmedlen. Genom lagar, fackliga avtal, regleringar, skatteuttag och välfärdsstat kan vi socialisera en rejäl del av överskottet och det räcker för att nå socialdemokratins målsättningar"

När man läser detta låter det som något till vänster om V. Men det är alltså original-S.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB1, AB2

Dubbel utsugning

2009-04-28T08:51:00.001+02:00

IF Metalls internationella sekreterare Mats Svensson kommenterar klädinsamlingarnas intrikata utsugningsprocess på Yelah. Att ge bort eller värre att sälja det som inte ”vi” längre vill ha handlar om en dubbel utsugning. ”Först tillverkas kläderna i fattiga länder, ofta av människor som exploateras. Sen använder vi dem så länge vi tycker att de är snygga och så säljer vi tillbaka dem. Sådan handel slår ut den inhemska textilindustrin.”

Se det som en sorts fortsättning på nedan inlägg om medelklassens bakvända göra gott-konsumtion.

Unga progressiva tankar

2009-04-28T06:29:00.004+02:00

"I det liberala systemet kan den välbeställde köpa sig gott samvete, den fattige får nöja sig med mördarbananer till extrapris"

Bara en av en hel rad intressanta tankar från den inspirerande antologin "Snart går vi utan er - brev till socialdemokraterna" utgiven av Tvärdrag (ovanstående citat kommer från Kajsa Borgnäs). De progressiva tankarna lever alltjämt i rörelsen.

Hur man skapar frustrerade människor

2009-04-27T10:12:00.007+02:00

Ove Sernhede skriver klokt på DN Kultur om hur europeiska politiker till stor del valt att skapa segregation mellan välbärgad innerstad och ytterstad genom en kombination av förd nyliberal politik och oförmågan till dialog med ungdomarna. Detta står i skarp kontrast till de senaste folkpartistiska utspelen om hårdare krav och lägre straffåldrar - alltså enligt Sernhede själva receptet på problemet, inte lösningen. Dialogen blir således det bärande. Att lyssna till de utsatta, de "grupper som mer eller mindre fjättras i utanförskap och ett icke fullvärdigt medborgarskap" som Sernhede uttrycker det. Låter helt rimligt, logiskt och framförallt humant. Men med den beröringsskräck stora delar av det politiska etablissemanget har för begreppet dialog och den ökande tendensen i samhällsdebatten att dela upp i "vi" och "dom" så kan man undra om någon makthavare tar åt sig av professor Sernhedes budskap.

Fondpanik

2009-04-26T07:56:00.005+02:00

Ekonomin kraschar delvis på grund av att alla regler avskaffades och alla fick göra som de ville (delvis i bemärkelsen att kapitalistiska system alltid kommer att krascha emellanåt, men utan regleringar blir svängningarna ännu större). Men ingen kan vara förvånad, allra minst de som förslagit allt detta i 20 år: liberaler, konservativa och sossar. Inkomstklyftorna ökar dramatiskt, samtidigt som vinsterna fram tills förra året varit historiskt höga. Alltså, det var bara vissa få som fick del av denna massiva vinsthög. Fick och fick förresten; de hade makten att bestämma att de skulle få (de tog alltså). Men självklart blir det panik när nu allt ramlar ihop. Kanske speciellt för de politiker som bestämt att det skulle se ut precis så här. Inte för att de själva far speciellt illa, utan för att en stor del av väljarkåren nu får det riktigt jobbigt. Massarbetslöshet är svår att förklara bort, speciellt när man inte kan förklara den ideologiskt och således står handfallen att agera (man har ju sagt att man inget skall göra hela tiden, man kan väl inte nu säga att man hade fel?).

Men man blir tvungen att retirera i vissa frågor marginellt nu när det blåser som mest för att visa att man agerar. Att för sent höja A-kassan alldeles för lite är ett exempel. Att begränsa bonusarna för AP-fonderna ett annat. Men i sanna högerögon blir detta uppenbarligen populistiskt. Eller ännu värre: det är att ge vänstern rätt! Herregud. Ledarsidorna går i taket och undrar vad nästa steg är. Ingen nämner proletariatets diktatur men många tänker det säkert och kan inte sova. Men självklart dammar man av det stora löntagarfondshotet. Det som man trodde man begravde för 25 år sedan en gång för alla. Kanske skulle man istället ställa sig frågan vad som skulle hänt om de anställda på industrierna skulle haft mer inflytande, vilket löntagarfonderna skulle inneburit. Skulle vi då sitta i samma sits idag? Men istället blir retoriken panikartad och nu när allt det man propagerat för visat sig vara katastrofalt så flippar man ur när bonusarna begränsas. Den borgerliga logiken är fascinerande. Och ologisk.

Liberal diplomati

2009-04-25T07:19:00.009+02:00

Old-school diplomaten Jan Eliasson går nu ut och fördömer de 24 vita herrarnas utmarcheringen i FN tidigare i veckan. Han menar föga förvånande att det är viktigt att inte skapa prejudikat (skall alla alltid nu lämna lokalen när något obehagligt sägs?) och att det dessutom finns ett diplomatiskt system där man utnyttjar rätten till "right of reply" när man uppfattar något som stötande. Eliasson pratar också om att det är skillnad på vänskapliga och diplomatiska relationer. Tro fan det. Man skulle kunna tillägga att det inte är så att bara för att vissa ord ramlar in i öronen så håller man per automatik med om det som sagts. Man kan lugnt lyssna på allt även om man inte håller med. Det betyder alltså inte att du själv tycker samma sak.

Debatter skulle bli väldigt torra annars. Tänk en debatt i riksdagen mellan M och V. M börjar med ett anförande. V stormar ut. Men enligt den senaste liberala diplomatiska skolan är detta kanske framtiden. Under hela veckan har ledarsidor och framstående liberala politiker påpekat att det är viktigt att sätta gränser och sätta ner foten. Att visa att nu får det vara nog. Som om man pratade om bångstyriga småungar som behöver veta var gränserna går (en liberal örfil visar var skåpet skall stå). Björklund-doktrinen applicerad på diplomatin. Hårdare regler, disciplin och isolering av de som inte "fattar". Är det verkligen så skrämmande med dialog?

Vem får säga vad Israel är?

2009-04-23T13:13:00.005+02:00

Anders Johansson analyserar debatten om FN:s internationella rasismkonferens på ett intelligent och snyggt sätt i dagens Aftonbladet Kultur.

I flera medier har Irans president Ahmadinejads tal på konferensen kommenterats liksom varför de olika (främst) europeiska staternas representer lämnade mötet i protest under talet. På tidningen Manas hemsida har Pascual Serrano skrivit om saken. Där finns också hela talet återgivet. I Serranos artikel framgår att bojkotten var planerad i förväg. Om Israel omtalades som en rasistisk stat hade flera delegater gjort upp om att lämna lokalen. Varför då kan man undra? Särskilt med tanke på att ordföranden i FN:s generalförsamling Miguel d'Escoto den 24 november 2008 talade om "hur mycket Israels politik i de palestinska områdena liknar det apartheidssystem som existerade i en annan tid och på en annan kontinent".

Hårdare tag

2009-04-22T09:50:00.002+02:00

Folkpartiet utmärker sig återigen med att vara det mest repressiva och fascistoida partiet på 2000-talet. Förutom att de vill drogtesta barn under 15 år, vilket redan är på gång i en utredning, framför Folkpartiet idag på DN Debatt att barn under 15 år kunna dömas i domstol. Varför? Eftersom ungdomsbrottsligheten inte ökar och hårdare straff inte fungerar avskräckande blir man undrande inför Folkparitets skäl. Alla förslag i artikeln handlar om hårdare tag, inte om stödinsatser. Ändå skriver artikelförfattaren Johan Pehrsson: ”Det handlar inte om att straffa, utan om att inte släppa taget om de barn som är ute på hal is.” Delvis kan man tolka detta i ljuset av vilka ungdomar det implicit handlar om. Ett spår av Folkpartiets numera bärande idéer –rasismen– syns nämligen i diskussionen om förorten. Där sägs majoritetssamhällets värderingar vara på väg att suddas ut och unga allt oftare dras in i den grova organiserade brottsligheten. Undrar när epitetet liberal försvinner ur Volkpartiets namn?

Frys ut de dumma = fred

2009-04-21T14:20:00.006+02:00

Fredrick Federley skrev igår ett kort men roligt inlägg på sin blogg angående att det framkommit att Hamas använder tortyr. Hur skall nu vänstern ställa sig till att förhandla med dem, frågar sig Federley. Men det är ganska uppenbart att vi inte har många kvar att förhandla med enligt den logiken, speciellt inte USA och Israel. Kanske kan vi förhandla med Norge och några till. Men det är en intressant samhällssyn: alla som är dumma fryser vi ut, så de verkligen förstår att de har varit dumma och sen vill bli snälla. Precis så snälla som vi i väst är (fast vi kan ju tortera såklart, vi gör det ju i demokratins namn).

Rasism: Nej tack (det vill vi inte diskutera)!

2009-04-20T08:23:00.005+02:00

Den svenska regeringen och ett gäng andra västregeringar väljer alltså att bojkotta Durban II, den FN-regisserade rasismkonferensen i Genéve som börjar idag. Orsak: det finns risk för att riktig rasism kommer att diskuteras. Visst låter det fruktansvärt obehagligt. Riktig rasism såsom illegala ockupationer och dess strukturer och skuldbördan angående slavhandeln. Som sagt, extremt obehagligt; att den vita herren skall behöva undersökas, att vithet är det som skall analyseras. Att fokus skall skiftas från "de" till "oss". Låt oss diskutera hederskultur, stamkrig eller andra "icke-demokratiska" fenomen som vildar i syd befattar sig med men att prata och analysera den vita människans rasistiska beteende (finns det ens?), där går gränsen. Det går till och med rykten om att människor som utsätts för strukturell rasism skall "kapa" (för det håller ju "de" där på med, kapningar) konferensen för sina egna syften, dvs att diskutera att de utsätts för rasism. Nej, det är verkligen inte konstigt att USAs, Kanadas, Israels, Italiens och Sveriges regeringar inte vågar åka. Synd bara att de är för fega att berätta varför. Dessutom synd att västmakterna passar på att bete sig rasistiskt (igen) genom sina patetiska förklaringar.

Maxell kasettband döms till fängelse och böter

2009-04-17T13:30:00.004+02:00

”Huvudbrottet har begåtts när personer har använt Maxell kasettband för att sprida och ta del av upphovsrättsskyddat material. – Maxell kasettband har gjort det möjligt för andra att ägna sig åt exemplarframställning, säger rådmannen Tomas Norström.”

Byt ut ordet ”Maxell kasettband” i ovan absurda citat, till "Beta videospelare", "ljudfilm", "stenkakor" eller varför inte ”The Pirate Bay” Byter du till TPB har du fått exakta citat från dagens rättegång som återges i SVD. Den illustrativa jämförelsen med tidigare upphovsrättstvister fanns i gårdagens SVD. Dagens dom kommer att verka absurd om 20 år.

Biståndsanalys

2009-04-17T08:09:00.011+02:00

Bara för att det kallas bok betyder inte per automatik att det är seriöst. Ibland är det precis tvärtom: lansera det som en bok, inbunden med vackert utsmyckad utsida (gärna förbluffande likt en vetenskaplig rapport), så kan vi dölja att det endast är ett ideologiskt färgat debattinlägg. Inget fel i det, de behövs absolut, men då krävs det av journalister som refererar till dessa partsinlagor att detta framkommer eller att de bemöts med den andra sidan av debatten. För när Hanne Kjöller idag refererar till ännu en propagandapamflett från Timbro och sväljer hela budskapet utan att reflektera, då blir det mest oseriöst. Lite som att inte ifrågasätta en pamflett utgiven av politbyrån under Sovjettiden. Boken heter "Gör ingen skada - biståndets hippokratiska ed" och är skriven av Fredrik Segerfeldt. Slutsatsen är, föga förvånande, att bistånd inte alls hjälper. Tvärtom faktiskt. Vi sponsrar diktaturer, gerillakrigare och annat demokratihatande pack med våra surt förvärvade skattepengar (som svenska staten inte skulle tagit från början!). Som sagt, det budskapet är liksom givet på förhand och inget fel i det: budskapets natur har säkert både uppsidor och nersidor. Det absurda är att en ledarskribent på DN väljer att bara titta åt ett håll. Det håll som passar bäst. Dessutom gör Hanne Kjöller ännu en av sina förbluffande analyser:

"För den som inte vill gå lika systematiskt till väga brukar det räcka med att titta på verkligheten: på vilka länder som lyft sig ur fattigdom och om dessa är detsamma som under decennier mottagit miljarder i bistånd. Och nej, så är det ju inte."

Nej så är det ju inte. Och vad är slutsatsen av det Hanne Kjöller? Att vi skall sluta med bistånd helt? Att bistånd skulle vara den enda variablen som påverkar ett lands utveckling? Man får verkligen hoppas att Kjöllers analys inte stannar där. Fast det ser ju så ut.

Korseld

2009-04-16T17:36:00.005+02:00

Idag visades första programmet av Korseld med Katrine Kielos (Aftonbladet) och Sanna Rayman (SvD) som programledare. Den drivande idén är att dessa två skall driva sina ideologiska övertygelser när de intervjuar sina offer, alltså inte vara passivt objektiva. Idag grillades Thomas Östros och resultatet är oväntat intressant och personligt. Till och med Östros verkade mänsklig, resonabel och dessutom konstruktiv i sitt resonemang. Kanske behöver han ett visst medium (där han tillåts tala till punkt) för att föra fram sitt budskap utan att låta gnällig.

Socialdemokraterna bjuder in Sverigedemokraterna

2009-04-16T11:10:00.003+02:00

Åsa Linderborg skrev igår på Aftonbladet Kultur om Sverigedemokraterna med anledning av Pontus Mattssons nya bok om desamma. Linderborg går utanför SD och ser Socialdemokraternas avradikalisering som en av orsakerna till SD:s framgångar. Jag håller med om att svaren till SD:s framgångar måste sökas utanför SD själva, men utöver sossarnas avradikalisering glömmer Linderborg att sossarna retoriskt bär en stor del av ansvaret. Tillsammans med de andra etablerade riksdagspartierna deklarerar de på officiell nivå avståndstagande från rasism samtidigt som ”invandrare” ständigt omtalas som hot mot välfärd och kultur. För den som vill läsa en gedigen analys av detta kan titta här.

Detta är samtidigt ett europeiskt fenomen. Av den utvecklingen borde vi bli än mer vaksamma eftersom de öppet uttalade rasisternas intåg i de parlamentariska församlingarna i dessa länder grundlades på ett liknande sätt. Läs t.ex. Teun van Dijk & Ruth Wodaks analys “Racism at the top: parliamentary discourses on ethnic issues in six European states” (2000) och Carlo Ruzzas “Frame Analysis, Migration Policy and the Discourse of Right Wing and Xenophobic Parties in Europe” (2005).

Det är således alltför enkelt att bara skylla på högerpopulisterna själva, även om det är bekvämt, titta t.ex. på LO:s upptagenhet med att bemöta SD istället för att (be)möta sig själva.

Anders Borgs profetia

2009-04-16T07:58:00.008+02:00

Om man tycker att allt prat och analyserande runt årets vårpropp kan bli lite tjatigt så kan man alltid pigga upp med att titta tillbaks på förra årets vårbudget, och diskussionerna kring den. Vår käre finansminister, Anders Borg, sa då:

"Sverige kommer att klara sig bättre än andra länder. Ingen delar svartmålarnas depressionsfaror. Ingen, möjligtvis med undantag för Pär Nuder, delar bedömningen att Sverige står inför en nära förestående bankkris."

Skuldbördan i Gaza

2009-04-15T14:51:00.012+02:00

Chefen för Timbros medieinstitut, Roland Poirier Martinsson, har skrivit en rapport om svensk medias bevakning av kriget i Gaza som lanserades under tisdagen. Slutsatsen i rapporten, som heter Mediernas krig, är att en majoritet av de pressklipp med anknytning till kriget har en onyanserad och pro-palestinsk inställning. Många journalister svalde helt enkelt okritiskt den palestinska versionen av händelserna. Det gäller att vara osentimental, vilket kan vara svårt mitt i krigets hetta, antyder Martinsson.

Slutsatsen i sig är tämligen ointressant och tom; man undrar om Martinsson ens hade behövt lägga energi på att plöja hundratals artiklar för att nå sin slutsats. Den var så att säga redan utstakad, innan rapporten skrevs.

Däremot framgår något annat ur rapporten, något som faktiskt är intressant. Martinsson kan nämligen ur dessa svenska pressklipp urskilja något om det som gör Hamas specifikt. Något om de bakomliggande orsakerna till Hamas bestialiska beteende, deras drivkraft: de vill att deras egna barn skall dö. Det ingår i deras taktik, det är en del av deras brutala strategi. Dessutom kan det förklaras utifrån den antisemitiska diskursen; det reella dödandet skall inte förknippas med det mytiska dödandet. Martinsson säger (min fetstil och kursivering):

"Vems fel är det att civila vuxna och barn dör? Om man hamrar läsarna med bilder av barn som dör till följd av israeliska vapen, gråtande syskon och föräldrar, då blir frågan extremt brännande. Judar som dödar barn är en myt med rötter i medeltiden, väl utnyttjad av antisemiter sedan dess. Är den omedelbara slutsatsen att det är vad som sker i Gaza? Några skulle säga att påståendet ovan – att ingen vettig människa accepterar att barn dör som en sidoeffekt av krigshandlingar – är sant, men att Hamas villigt accepterar att civila och barn dör som sidoeffekter av krigshandlingar. Att organisationen till och med använder detta som strategi. Att det är Hamas som med berått mod offrar barn för att positionera sig i ett maktspel."

Skuldfrågan är utredd och paketerad. Allt enligt enkel svensk liberal logik: Hamas valde själva att offra 1,400 av Gazas invånare, många civila. De tryckte inte fysiskt på avtryckaren, det hjälpte den israeliska militären till med. Men skulden ligger alltjämt på dem själva.

SvDs ledarblogg kommenterar.

Förnuftiga val (med hjärtat)

2009-04-15T07:58:00.013+02:00

Hanna Löfqvist tar i senaste numret av Flamman upp frågan om varför många väljare inte röstar på ett parti som de själva rent levnadsstandardmässigt skulle tjänat på. En problematik som högern förmodligen har analyserat mer djupgående och insett vikten av långt tidigare än vänstern. För visst är det en fascinerande frågeställning: varför röstar rationella människor för något som inte gynnar dem? Inte som personer, och inte heller som samhällsgrupp.

Här blir just ordet rationella det centrala för förklaringen: man röstar inte bara med förnuftet, utan också till stor del med känslorna. Ett rationellt budskap, inbakat i omfattande fakta och siffror, blir lätt tråkigt och livlöst. Däremot ett budskap som inger hopp, trygghet och framtid är lockande, även om det är baserat på halvlögner eller icke-rationella slutsatser. Bush-regimen spelade detta emotionella spel till perfektion med sin arsenal av spindoctors, även om falskspelet till slut punkterades (vilket alla falskspel gör, förr eller senare). Men även alliansregeringen är duktiga på att leverera vackert inpaketerade budskap med suspekt innehåll (på dagens DN Debatt: "Regeringen har stärkt den svenska modellen genom att återupprätta arbetslinjen."(!)). Att sälja fejkat ansvar, låtsastrygghet och uppspeedad tvångsretorik kan låta lockande när tiderna är krassa. Samtidigt som industrins globalisering, uppluckringen av arbetsrätten och sänkta skatter har pressat arbetarklassen mot väggen. Reaktionerna borde riktas mot den styrande klassen, inte tvärtom. Det är det uppenbart rationella.

Men visst kan man leverera budskap som är förankrade i verkligheten med känslor och hjärta. Och det måste vänstern jobba på. Fakta är bara halva vägen.

Det som inte nämns

2009-04-14T08:53:00.006+02:00

Nästan uteslutande utgår journalistiska analyser från det som uttryckts eller nämnts. Allt tid läggs på att dissekera och analysera det som han eller hon gjorde, sa eller skrev. Alltför ofta struntar man i den andra delen, den så att säga osynliga: det som inte sägs. Det man inte vill nämna, det som känns bäst att utelämna. Uppenbarligen kan man inte använda analysen om det som inte sagts till att kleta åsikter på folk bara för att de inte pratat om ett visst ämne, men att titta på vad som inte sägs säger ändå en hel del. Den visar på en riktning, en inställning. Ett upplysande exempel är att analysera allt som inte sägs angående synen på muslimer. Varför valde tex de självutnämnda Mellanösternexperterna på SvDs ledarredaktion att aldrig analysera lidandet i Gaza? Eller varför diskuteras inte det växande hatet mot muslimer i samband med Andreas Malms senaste bok, vilket ändå är ämnet han använder 700 sidor till att analysera ner till minsta beståndsdel? Ämnet är brännhett, och överskuggar totalt allt annat som har med boken att göra: redigering, struktur, författarens bakgrund. Ändå kan man välja att inte nämna.

Men det bästa exemplet på något som all (svensk) media är knäpptysta om är något som Pierre Gilly lyfter fram på sin blogg: staten Israel och vissa ortodoxa judars syn på kvinnor. Och vilken innovationsförmåga det kan skapa. Hur mycket skulle detta inte analyserats om det hänt i ett land med muslimsk befolkning?

Atomkraft

2009-04-13T10:02:00.006+02:00

Ingen säker slutförvaring. Inte hållbar, förnybar eller miljövänlig. Inte lokalt baserad (som framtiden måste vara), inte riskfri eller ens nödvändig. Inte klimatsmart, inte osannolik.

Inte ens billig.

Liberal krislogik

2009-04-08T11:28:00.003+02:00

Niklas Ekdal slår knut på sig själv i dagens tankevurpa:

"Vem litar på ett parti som vill fimpa marknadsekonomin just när de flesta människor inget hellre önskar än att det skall börja fungera igen"

Nej, just det: om man kritiserar systemet så är man en världsfrånvänd imbecill och man önskar ondska på folket. Den som kritiserar alltså, inte systemet. Såklart.

Vad är normalt?

2009-04-08T07:03:00.013+02:00

Det finns ett stort problem med att alltid vara tvungen att leva i nutid: nuet blir det normala. Det blir en omöjlighet att definiera när en förändring slog till, att hitta brytpunkten. Samtiden normaliseras. Vilken dag blev jag lång eller vilket datum blev jag tjock? Vi glider svepande in i egenskaper och tillstånd och kämpar med analysen: vad gör denna samtid specifik eller vad får den att stå ut? Är den normal?

Den tyske professorn i socialpsykologi Harald Welzer beskriver fenomenet shifting baseline, kanske bäst översatt glidande referensramar, i sin bok "Klimatkrig. Varför människor dödar varandra på 2000-talet". Bland miljöpsykologer används begreppet för att beskriva det fascinerande fenomenet att man alltid betraktar det tillstånd i sin omvärld som sammanfaller med sin livstid och sina erfarenheter som naturliga. Inga förändringar uppfattas i absoluta termer, utan från betraktarens egen position. I klimathotets kontext blir konsekvensen att vi uppfattar det som normalt att antalet extrema väderhändelser ökar lavinartat; det definierar vår samtid (antalet extrema naturhändelser och andelen väderbetingade katastrofer har nämligen ökat lavinartat sedan 1950-talet). Detta i kombination med att man i västvärlden dessutom uppfattar det som normalt att leva tryggt, utan konflikter på hemmaplan, blir att man har väldigt svårt att förbereda sig på katastrofer. Man lider av katastrofblindhet. Detta menar Welzer är en i sig massiv utmaning (förutom klimatförändringarna). Vårt beteende är alldeles för trögt. Vi tror vi lever tryggt ända fram tills katastrofen är mitt ibland oss.

Fenomenet shifting baselines kan självklart även hjälpa till att beskriva sociala processer. Welzer använder parallellen med 30-talets Tyskland och det stegrande judehatet. Sakta och stegvis trummades den antisemitiska stämningen upp, något som började med bara halvhjärtat erkända sociala regler, fortsatte med införandet av raslagar och slutade med massutrotning. På mindre än 10 år blev något som måste ha uppfattats som absolut befängt och ofattbart från början till verklighet. Vid vilken tidpunkt började folkmordet? Det är omöjligt att svara på; det är en glidande process. Efteråt, från det historiska perspektivet, är det uppenbart och enkelt att analysera och göra nyktra slutsatser. Men i dåtidens samtid hade man inte den referensen.

Man kan självklart göra mindre brutala reflektioner utifrån shifting baseline begreppet. Mindre brutala men ändå uppenbart illavarslande. Vad tycker vi idag är normalt, förutom att vi vant oss vid klimatförändringar? Är den upptrissade retoriken som skapats stegvis angående invandrare (och speciellt muslimer) verkligen normal, skall vi se det som normalt att prata i termer av "vi" och "de andra", vilket blivit allt vanligare i media? Är det normalt att okritiskt hylla ett ekonomiskt system, och dess företrädare, som skapar ofattbara klyftor och orättvisor bara för att det är det enda nutidens människor upplevt (och samtidigt håna alternativen)? Kanske borde vi ta lärdom av det analytiska hantverk vi kan utföra med begrepp såsom glidande referensramar och shifting baselines när vi vill förklara och förstå samhället och dess inneboende dynamik. För det är väldigt lätt att bli blind av samtiden och tro att den är normal, när den många gånger inte är det.

Israel har slut på vit fosfor?

2009-04-07T09:57:00.007+02:00

Samtidigt som flera bevis framkommit om krigsbrott i Gaza som dessutom begåtts med vapen producerade i USA (bla vit fosfor), så fortsätter USA att skicka ännu mer vapen till Israel. Senaste skeppslasten väger 14,000 ton, och består mestadels av ammunition. Vilket annat land skulle i stort sett obemärkt kunna skicka vapen till ett land som precis avslutat ett uppenbart krigsbrott och slaktat 1400 människor?

Fråga Hillary .

Mediadrevets ABC

2009-04-06T07:03:00.011+02:00

Drevet är nu så upphetsat att det verkar ostoppbart. Det måste snart fällas ett stort villebråd, annars känns jakten meningslös. Det gigantiska jaktlaget har ju skapat en stämning av gemenskap; alla kämpar mot samma mål. Endast det största djuret är nu gott nog. Att Wanja "bara" lämnar AMF och ett antal andra styrelser är långtifrån tillfredsställande. Det krävs mer, mycket mer.

Det ursprungliga "brottet" har tappat sin relation till vilket straff som skall utdelas. Ingen journalist lägger någon tid på att analysera problematiken med belöningsstrukturen inom styrelsevärlden längre (om man någonsin gjorde det); problemets rot. Agendan är istället klar: en kvinna inom arbetarrörelsen skall fällas. Orsakerna till varför är skitsamma. Fällas skall hon.

En kvinna som suttit igenom liknande hetsdrev är Gudrun Schyman. Hon gör en förträfflig beskrivning av drevets dramaturgi på sin blogg. Först sätter man in alla resurser för att få någon att nämna det magiska ordet - avgå! När det väl klämts fram börjar frågan ställas till allt fler: bör hon inte avgå (helst ledande dessutom)? Sen söker man "folkets" dom (som givetvis svarar ja på frågor som: det har framkommit att person x har fuskat, bör hon inte avgå?). Och med folkets domslut i handen krävs ansvariga på snabba beslut. Allt medan personen som utsatts för drevet ensam måste överblicka situationen och gräva fram information som kan vara flera år gammal, och från en helt annan tidsanda (dessa avtal skrevs på när inget var omöjligt, börsen var spikrakt uppåt och bonusar var modernt etc). Drevet är komplett.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, AB1, AB2

"Mellanöstern på entreprenad"

2009-04-02T17:33:00.006+02:00

Nej, självklart kan en person aldrig anklagas för att ha vissa åsikter, bara för att den personens fans, supportrar eller anhängare har dessa åsikter. Men vad är det då för symbios som uppstår? Torsten Kälvemark i Aftonbladet:

"Islamofoberna länkar ofta till inlägg från medarbetare i Svenska dagbladet och DN som tagit Mellanöstern på entreprenad. Skribenter som kramas av denna extremism kan kanske inte rå för att de har så många beundrare men med den ensidighet som de närmar sig den arabisk-israeliska konflikten är det knappast förvånande att de blir favoriter bland dem som ser islamistiska terrorister i varje källarlokal"

Tillväxtdoktrinen

2009-04-01T06:54:00.010+02:00

Negativ tillväxt. Är det ens möjligt? Kan man växa negativt? Men rubrikerna i dagspressen reflekterar inte utan är ensidigt nattsvarta. Är det något vi lärt oss så är det att en ekonomi som krymper är en katastrof. Allt måste växa alltid. Men borde vi inte stanna upp och undra om det är möjligt. Något som växer 5% varje år är dubbelt så stort efter 14 år. Många ekonomier har växt mer än så många år i rad (BRIC-länderna har legat nära tvåsiffrigt i flera år). Det är inte svårt att inse att det är en omöjlighet ur ett antal aspekter.

I boken "Limits to growth", som kom ut redan för 35 år sedan, kom man fram till att vi går in i väggen på de flesta plan: ekologiskt, humanitärt, socialt. You name, we will hit it. Det finns helt enkelt inte mark, vatten, mat eller andra råvaror att föda vår konstanta tillväxt. Och då inkluderades ändå inte klimathotet i LTGs analys. Vi växer helt enkelt ifrån vår jords kapacitet och använder redan 1.3 jordklot per år. Det krävs ingen svårförståelig akademisk analys för att inse detta; det borde vara uppenbart för alla som stannar upp och tänker efter. Och ändå. Du läser det ingenstans.

Nu är det självklart ett helvete för alla som varslas och sägs upp. Som måste lämna sina hem. Alla sociala effekter av en krympande samhällsekonomi är horribla. Men man måste kunna prata om tillväxtdoktrinens gigantiska baksida utan att beskyllas för att vara en flinande och självgod globaliseringsmotståndare som hatar all utveckling. För det är två parallella diskussioner. Att inse svagheten med en konstant tillväxt är inte en politisk insikt, det är att våga ta ett steg tillbaka och se konsekvenserna.

Men det finns ljusglimtar. I helgen var det möte i Midsommarkransen där den svenska grenen av Transition Town rörelsen skapades: Transition Sweden, eller Ställ om som det också kallas. Ett nätverk av människor som gått ihop för att försöka skapa ett mer hållbart och lokalt baserat samhälle. Ett samhälle som inte är beroende av fossila bränslen och som har en motståndskraft mot exempelvis svängningar i världsekonomin just pga att dess hållbarhet bygger på en lokal icke-miljöförstörande bas. Helt enkelt ett samhälle som vågar att skapa något utanför den heliga tillväxtdoktrinen. För att det är det enda hållbara i längden. Och för att det verkar så mycket härligare.

DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3