Under den blå färgen

Under ett valår bekänner vi färg, tydligen. Eller är det mest en känsla av obehaglig desperation från högern när makten sakta glider dem ur händerna som ligger bakom den senaste tidens alltmer oklara utspel? Kanske är det en kombination. Den egna blå färgen skall glänsa, samtidigt som den röda skall fläckas ner. Kosta vad det kosta vill. Här serveras iallafall ett axplock av de utspel vi sett från högern den senaste tiden:

- FPs Alexander Bard drar sossarna och nazisterna över en kam. Samma pack tydligen, om man tittar 80 år tillbaks i historien då rasbiologiska institut existerade i Sverige. Detta blandat med en vurm för folkhemmet blir tydligen en grumlig brun sörja. Tur att Bard inte grävde i högerns egna historia, kan man tycka. Fast Bard lyckas faktiskt kalla MP för fascister också, baserat på att de bryr sig för mycket om miljön.

- Men nazism och fascism är inte hela sanningen, det rödgröna regeringsalternativet är även en kommunistisk partidiktatur. Iallafall om man skall tro Johnny Munkhammar, Moderaternas senaste wonderboy och riksdagskandidat. Om vi släpper in Ohly i regeringen blir Sverige det nya Nordkorea. Det blir diktatur, extremism och odemokratiska metoder av hela kalaset.

- Samma Munkhammar vill även införa ekonomiska frizoner i invandrartäta områden i storstäderna. Man sänker helt enkelt lönerna och struntar i arbetsrätten. Så tar man utanförskapet på allvar. Sweatshopmetoden är ju en beprövad metod, om inte annat. Integrationspolitik á la M.

- Centerns Jonas Pettersson illustrerar öppet hur klassförakt blir till klasshat i sin egenproducerade och vetenskapligt underbyggda film om byggarbetares effektivitet. Om man bara tar med sig en kamera och åker till närmaste bygge kan man bevisa att arbetarna bara "röker och dricker kaffe". Lösningen är konkurrens. Då fimpar man sin cigg, struntar i kaffet och börjar spika.

DN1, DN2, AB, SvD1, SvD2

Slutsats tre: för lite socialism

Per Gudmundson drar två slutsatser av att socialdemokraternas väljarstöd har minskat sedan 1968 i dagens SvD. Att stödet har minskat under många år och således kan inte Mona beskyllas för hela minskningen, och att socialismen är död. Men hur förklarar man då att korrelationen mellan det minskade väljarstödet och partiets högersväng är nära nog ett, dvs väljarna har flytt ju längre åt höger partiet drev. Som sämst ligger man till efter år 2000, när man gick in i slutfasen av liberaliseringen av partiets politik. Då blir slutsatsen en annan, eller närmare motsatt: ju mindre socialism, desto mindre stöd. Kanske skall istället socialdemokraterna leta sig tillbaks till sin kärnideologi för att attrahera väljarna igen?