I den av Timbro utgivna rapporten "Deklarationsinformation och resereklam", skriven av Svend Dahl, kan man redan i sammanfattningen läsa slutsatsen:
"Därför bör regeringen arbeta för att begränsa användandet av information som styrmedel."
Vilken fråga, kan man fråga sig, bör någonsin rättfärdiga ovanstående slutsats? När kan det vara demokratiskt att begränsa information till medborgarna?
Rapporten handlar om att många av våra myndigheter håller på med opinionsbildning och lobbying. Maria Rankka, VD på Timbro, håller med och de båda författade ett inlägg på SvDs Brännpunkt i förra veckan. Slutsatsen är att ett flertal myndigheter helt enkelt bör läggas ner. Alliansen gick enligt Sven Dahl åt rätt håll när man stängde ner Arbetslivsinstitutet, som hade kritiserats för att vara Socialdemokraternas förlängda arm, men föll själva dit när de senare skapade Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser.
En av myndigheterna som särskilt pekas ut är Energimyndigheten. I debattartikeln kan man läsa:
"Verksamheten bedrivs så gott som uteslutande genom opinionsbildning. Det kan handla om råd till fastighetsägare som vill minska sin energiförbrukning. Men också om att myndigheten på sin hemsida i reklamliknande texter argumenterar för att vi ska välja tågcharter på semestern."
Det första man kan fråga sig är möjligen vilken skada det kan åsamka, att säga att en tågresa påverkar klimatet mindre än en flygresa eller att ge råd om energieffektivisering till villaägare. Men i Svend Dahls värld är detta lobbying och propaganda och bör icke tillåtas. Det är minst sagt en, låt säga, intressant slutsats. Förhoppningsvis är det väldigt få medborgare i Sverige som skulle uppskatta att sakkunniga experter i statens tjänst skall tystas.
En annan myndighet som lyfts fram i rapporten är Sida, "som bland annat kritserats för att tala i egen sak men också för att genom sitt stöd till andra organisationers kommunikation om biståndsfrågor finansiera opinionsbildningsarbete med vänsterprofil." Enligt rapportförfattaren är det viktigt att Sidas informationsbudget beskärs ordentligt, då det annars finns risk att ideologiskt laddad information sprids till allmänheten. Det handlar om information angående brott mot folkrätten, demokratifrågor, biståndsfrågor och annat utvecklingsarbete. Detta bör således det svenska folket inte informeras om. Man kan tycka att detta bör vara en vital del av folkbildningen, vilka demokratiska framsteg som sker i andra länder. Men den sittande regeringen har tagit ett steg i rätt riktning, enligt Dahl, då man ökat styrningen av Sidas kommunikationsarbete, men också halverat kommunikationsbudgeten mellan 2009 och 2010. Effekten av detta för de organisationer som jobbar med utvecklingsrelaterade frågor, biståndsfrågor och mänskliga rättigheter är katastrofala. De har nu ingen finansiering att informera om sitt arbete, och flera organisationer har svårt att överleva.
Det svenska systemet med en skarp uppdelning mellan myndighet och departement är inte unikt, men det vanligaste i Europa är att de sakkunniga icke-politiskt tillsatta experterna sitter på departementen. Då är möjligheten till politisk styrning uppenbarligen högre. Uppdelningen mellan myndighet och departement kan ses som ett extra demokratiskt filter där politikerna skall styra mer indirekt, genom regleringsbreven.
Att belysa och analysera den politiska makten över myndigheterna är en sak, och bör bedrivas på ett konstruktivt sätt. Men att från den diskussionen rekommendera att stänga ner myndigheter eller kraftigt beskära deras verksamhet är ytterst oroväckande. Vart hamnar vi då? All information som ogillas av den sittande regeringen skall tystas. Avvikande åsikter, vad det nu innebär, skall stoppas. Man öppnar upp en gigantisk gråzon, där man kan diskutera sig trött på vad som är objektivt. Det är svårt att se hur demokratin skall frodas i den miljön.
För Timbro, som uttryckligen är en (ny)liberal tankesmedja, luktar det hela lite väl auktoritärt.
Och, apropå att beskära demokratin, så tycker DNs ledare att folkomröstningar innebär politiskt förfall. Men visst, man kan sluta fråga folket vad de tycker i viktiga frågor också. Annars finns ju alltid möjligheten att förbjuda allt man inte tycker om, eller rent av göra det olagligt.
