Klimatförändringarnas pris

I ekonomismens tidsålder, när vi slutat leva i samhällen och lever istället som rationella kunder i ekonomier där allt skall optimaliseras, kan det ironiskt nog vara klimatkrisens kostnad i pengar som får företagen att ta klimatproblemet på allvar. Förra året var inte bara en humanitär katastrof för många människor p.g.a. alla naturkatastrofer, det var också fruktansvärt dyrt.

SvD1

Det gemensamma = individens frihet

Det gemensamma. Att tillsammans besluta om gemenskapens framtid och välfärd. Att se till de kollektiva lösningarna för hela gemenskapen, inte endast stirra sig blind på den uppsjö av individuella problem som existerar och sedan lösa dem isolerat. Vi lever och existerar i grupper, de definierar vad vi gör och på vilket sätt. Familjen, vännerna, grannarna är alla exempel på grupper där den individuella lösningens konsekvenser aldrig skulle tillåtas att rasera gruppens övergripande välfärd. Därför diskuteras dessa problem ovanifrån, utifrån hela gruppens nytta. Varför kan inte detta synsätt expanderas till den större, men välavgränsade gruppen, samhället? Blir medlemmarna i gruppen för diffusa, för långt ifrån den enskilda individens omedelbara omfång?

På Motvallsbloggen finns ett inlägg om det som idag kan låta bakvänt eller motsägelsefullt, men som länge var en given grundtanke i den demokratiska socialismens framväxt i Sverige: att det gemensamt organiserade samhället i sig leder till individuell frihet. Det gemensamma skapar ett oberoende till andra, det gemensamt finansierade välfärdssamhället garanterar, så gott det går, att alla individer skall kunna utvecklas och skapa sin egen framtid utan att vara beroende av andra. På Motvallsbloggen:

"Ingen kunde pressa en annan till något med hot om utebliven ekonomisk hjälp i fall av behov. Hjälpen till den behövande garanterades av en opersonlig byråkrati som inte brydde sig ett dugg om om man gifte sig med en person som släkten ogillade, om man utbildade sig till något som pappa och mamma inte gillade, om man levde ett liv som släkten fördömde. Uppfyllde man lagens krav för erhållande av ekonomiskt stöd, ofrivillig arbetslöshet, sjukdom etc. då fick man ett sådant. Friare, som individ, än så, kan ingen människa bli som inte är multimiljardär och det blir, som sagt, aldrig mer än en mycket liten del av en befolkning."

Den gamle socialdemokratiske trotjänaren och ideologen Ernst Wigforss beskriver i sina memoarer Minnen (s. 271 del 1) hur han och hans vänner kom i kontakt med de radikala ideérna, eller socialismen, i början av förra seklet, och hur oklart mycket var i fråga om hur socialismen skulle uppnås, när det skulle hända, och vad slutmålet skulle vara. Allt detta debatterades livligt under många år, men en sak var helt klar, enligt Wigforss:

"Den demokratiska tro som förde mig och andra över i det socialistiska lägret, var kravet på likställighet för alla samhällets medborgare. Likställighet i medborgerliga rättigheter, likställighet ifråga om möjligheter att få del av både den andliga och materiella kulturen. Att denna likställighet samtidigt innebar samma frihet för alla att utveckla sina anlag och göra sina insatser, var så självklart, att därom lönade det sig knappast att resonera."

Det skulle vara uppfriskande, och en god utgångspunkt för socialdemokraternas utveckling, om demokratiska socialister också idag tog detta för givet.

Tips: Lena Sommestad skriver om vad "vänster" är, och bör vara

DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, AB