Har S råd att tveka?

Den gamle socialdemokratiske kärnideologen Ernst Wigforss skrev inför 1932 års valrörelsen en valpamflett med namnet "Har vi råd att arbeta?". Denna text blev sedan en stomme i den socialdemokratiska ideologin, som hjälpte Sverige ur den tunga 30-tals krisen och skapade det som skulle bli den socialdemokratiska välfärdsstaten efter andra världskriget. Man kan notera att pamfletten kom ut 4 år innan Keynes släppte sin General Theory där mycket av det som senare kallas keynesianismen skisserades. Budskapet är väldigt liknande (förenklat: använd det offentliga för att skapa jobb i kriser, strama åt i goda tider), med skillnaden att Wigforss var demokratisk socialist och således krävde skarpare reformer. Socialdemokraterna gjorde sitt bästa val någonsin och bildade regering med Per Albin Hansson som statsminister. Det var början till Socialdemokraternas långa och framgångsrika regeringsperiod (med några undantag i slutet av 70 talet och i början av 90 talet) fram tills 2006. Det är således svårt att överskatta betydelsen av budskapet. Ett utkast:

"Produktionen är till för mänskans skull. Produktionsverktygen är mänskans verktyg att bygga den materiella grunden för sitt liv. Men i våra moderna samhällen möter vi bilden av en produktionsmekanism som behärskar mänskorna istället för att behärskas av dem. Under kriserna blir det mera än någonsin klart, hur även de borgerliga klasser, som är kapitalets ägare och förvaltare, står rådvilla och maktlösa inför den ekonomiska ordning, de anses ha skapat, och som kallas den borgerliga eller kapitalistiska. Ingenting kastar ett mera skärande ljus över oförnuftet i denna ordning än det svar, som de arbetslösa massorna får, då de av produktionsmedlens ägare och kapitalets förvaltare begär arbete och bröd. I en värld full av naturtillgångar, som inte utnyttjas, omgivna av överflöd på livsmedel, som inte tas i bruk, får de arbetslösa svaret: Vi är för fattiga för att hålla produktionen i gång, vi har inte råd att låta er arbeta. Den ekonomiska ordningen följer sina egna lagar, som vi inte vågar rubba, och den tillåter inte alla människor att med arbete försörja sig.

Mot denna förödmjukande underkastelse under en ekonomisk mekanism, som är mänskornas egen skapelse, sätter socialdemokraterna det krav som förnuftiga varelser aldrig kan släppa, att mänskan skall vara herre över sina produktionsverktyg och icke deras slav. Det kan uttryckas på många sätt. I en tid av arbetslöshet tar det närmast formen att alla samhällets medborgare har rätt till arbete, att de därför måste organisera sitt ekonomiska liv, så att de genom samhällets organ bestämmer över arbetstillfällena. Den kontroll över det ekonomiska livet, som härför kräves, den makt över produktionsmedlen, över kapitalet och kapitalets förvaltning, som är nödvändig för att låta mänskorna arbeta, den blir det medborgarnas uppgift att lägga i samhällets händer."

Idag är detta budskap som bortblåst ur den politiska debatten, även för den europeiska socialdemokratin. Vi ser efter den senaste krisen en veritabel slakt på det offentliga och välfärden i de flesta länder. Grekland tvingas skära sönder sin offentliga sektor när landet redan ligger på knä och inte har något annat val än att fråga EU och Valutafonden om finansiellt stöd. I Storbritannien går de nyvalda konservativa till frontalangrepp på den offentliga sektorn, något som får Thatchers grova nedskärningar på 80 talet att se ut som en trevlig söndagsmiddag. I Sverige genomförs nedmonteringen mer smygande under det nya arbetarpartiets namn (och med en delvis kopierad socialdemokratisk retorik), men det sker likväl. De stora skattsänkningarna måste finansieras, och nedskärningar och inget annat är det enda som kan betala dem. Samtidigt står en identitetslös och fragmenterad socialdemokrati bredvid och tittar på, undrande och med allt svagare stöd bland väljarna. Kanske dags att inse att Wigforss budskap idag är lika framgångsrikt som för snart 80 år sedan?

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4 AB

Staten och kapitalet

Budskapet i Blå tågets gamla proggklassiker från 70-talet "Den ena handen vet vad den andra gör" (förmodligen mer känd från Ebba Gröns cover "Staten och kapitalet" från 1980)  är mer högaktuellt än någonsin. Staten har alltid varit en fet ko att mjölka och feta kor lockar många intresserade. Efter att arbetarrörelsen tog makten i Sverige såg man det som de folkvaldas uppgift att mota dessa intressen, och man kan säga mycket om de forna sosseregeringarna men de har med varierande framgång åtminstone försökt att upprätthålla vaktposteringen mellan det ensidiga vinstintresset från företagens sida vs det allmännas bästa. Inte alltid gramgångsrikt, men det har varit den rådande principen, åtminstone utåt. Dessa båda intressen skulle särskiljas. Men med det borgerliga maktövertagandet försköts perspektiven, och den skarpa gränsen mellan företagens vinstintresse och samhällets bästa överlag suddas ut. Exempelvis är Carl Bildt en intelligent herre, och hans öppna motvilja att sälja sitt aktieinnehav och optioner av Lundinbolag när han blev utrikesminister är en markering. Han visar att han vet hur reglerna ser ut, men att han inte gillar dem och delvis struntar i dem. Maktförskjutningen består också i det nära på symbiotiska förhållandet mellan å ena sidan anställda på regeringskansliet och å andra sidan näringslivet och PR-industrin. Idag anses det ansvarsfullt att anställa ett statsråd direkt från finansindustrin utan politisk bakgrund som finansmarknadsminister. En man direkt plockad ur det finansindustriella toppskiktet tillsätts som minister för att förhindra just finansindustrin att roffa åt sig av statens kassa. Skiljelinjen blir dessutom allt suddigare när välfärden säljs ut på entreprenad. Offentlig upphandling är idag en jätteindustri, bara jämfört med för 10 år sedan. Gränsen mellan var företagen slutar och staten börjar är allt svårare att se. Detta är den nya rådande principen, en amerikanisering av den svenska politiken.

Därför är det förmodligen hälsosammast att fortsätta protestera men sluta förvånas över politikers övertramp och deras oförmåga att mota klåfingriga företagsintressen i grind (senast i raden är Sofia Arkelstens Shell resa). De folkvalda och företagen sitter idag bokstavligen i samma båt. Om man ändå förvånas, eller rentav tycker det är motbjudande och uppskattar den gamla principen om klara skillnader mellan privat och offentligt bör man välja nya ledare. Då slipper man förvånas.

Uppdatering: Carl Bildt beskriver bäst själv vad den nya rådande principen går ut på.

AB1, AB2, DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6