Budskapet i Blå tågets gamla proggklassiker från 70-talet "Den ena handen vet vad den andra gör" (förmodligen mer känd från Ebba Gröns cover "Staten och kapitalet" från 1980) är mer högaktuellt än någonsin. Staten har alltid varit en fet ko att mjölka och feta kor lockar många intresserade. Efter att arbetarrörelsen tog makten i Sverige såg man det som de folkvaldas uppgift att mota dessa intressen, och man kan säga mycket om de forna sosseregeringarna men de har med varierande framgång åtminstone försökt att upprätthålla vaktposteringen mellan det ensidiga vinstintresset från företagens sida vs det allmännas bästa. Inte alltid gramgångsrikt, men det har varit den rådande principen, åtminstone utåt. Dessa båda intressen skulle särskiljas. Men med det borgerliga maktövertagandet försköts perspektiven, och den skarpa gränsen mellan företagens vinstintresse och samhällets bästa överlag suddas ut. Exempelvis är Carl Bildt en intelligent herre, och hans öppna motvilja att sälja sitt aktieinnehav och optioner av Lundinbolag när han blev utrikesminister är en markering. Han visar att han vet hur reglerna ser ut, men att han inte gillar dem och delvis struntar i dem. Maktförskjutningen består också i det nära på symbiotiska förhållandet mellan å ena sidan anställda på regeringskansliet och å andra sidan näringslivet och PR-industrin. Idag anses det ansvarsfullt att anställa ett statsråd direkt från finansindustrin utan politisk bakgrund som finansmarknadsminister. En man direkt plockad ur det finansindustriella toppskiktet tillsätts som minister för att förhindra just finansindustrin att roffa åt sig av statens kassa. Skiljelinjen blir dessutom allt suddigare när välfärden säljs ut på entreprenad. Offentlig upphandling är idag en jätteindustri, bara jämfört med för 10 år sedan. Gränsen mellan var företagen slutar och staten börjar är allt svårare att se. Detta är den nya rådande principen, en amerikanisering av den svenska politiken.
Därför är det förmodligen hälsosammast att fortsätta protestera men sluta förvånas över politikers övertramp och deras oförmåga att mota klåfingriga företagsintressen i grind (senast i raden är Sofia Arkelstens Shell resa). De folkvalda och företagen sitter idag bokstavligen i samma båt. Om man ändå förvånas, eller rentav tycker det är motbjudande och uppskattar den gamla principen om klara skillnader mellan privat och offentligt bör man välja nya ledare. Då slipper man förvånas.
Uppdatering: Carl Bildt beskriver bäst själv vad den nya rådande principen går ut på.
AB1, AB2, DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar