Den tyske professorn i socialpsykologi Harald Welzer beskriver fenomenet shifting baseline, kanske bäst översatt glidande referensramar, i sin bok "Klimatkrig. Varför människor dödar varandra på 2000-talet". Bland miljöpsykologer används begreppet för att beskriva det fascinerande fenomenet att man alltid betraktar det tillstånd i sin omvärld som sammanfaller med sin livstid och sina erfarenheter som naturliga. Inga förändringar uppfattas i absoluta termer, utan från betraktarens egen position. I klimathotets kontext blir konsekvensen att vi uppfattar det som normalt att antalet extrema väderhändelser ökar lavinartat; det definierar vår samtid (antalet extrema naturhändelser och andelen väderbetingade katastrofer har nämligen ökat lavinartat sedan 1950-talet). Detta i kombination med att man i västvärlden dessutom uppfattar det som normalt att leva tryggt, utan konflikter på hemmaplan, blir att man har väldigt svårt att förbereda sig på katastrofer. Man lider av katastrofblindhet. Detta menar Welzer är en i sig massiv utmaning (förutom klimatförändringarna). Vårt beteende är alldeles för trögt. Vi tror vi lever tryggt ända fram tills katastrofen är mitt ibland oss.
Fenomenet shifting baselines kan självklart även hjälpa till att beskriva sociala processer. Welzer använder parallellen med 30-talets Tyskland och det stegrande judehatet. Sakta och stegvis trummades den antisemitiska stämningen upp, något som började med bara halvhjärtat erkända sociala regler, fortsatte med införandet av raslagar och slutade med massutrotning. På mindre än 10 år blev något som måste ha uppfattats som absolut befängt och ofattbart från början till verklighet. Vid vilken tidpunkt började folkmordet? Det är omöjligt att svara på; det är en glidande process. Efteråt, från det historiska perspektivet, är det uppenbart och enkelt att analysera och göra nyktra slutsatser. Men i dåtidens samtid hade man inte den referensen.
Man kan självklart göra mindre brutala reflektioner utifrån shifting baseline begreppet. Mindre brutala men ändå uppenbart illavarslande. Vad tycker vi idag är normalt, förutom att vi vant oss vid klimatförändringar? Är den upptrissade retoriken som skapats stegvis angående invandrare (och speciellt muslimer) verkligen normal, skall vi se det som normalt att prata i termer av "vi" och "de andra", vilket blivit allt vanligare i media? Är det normalt att okritiskt hylla ett ekonomiskt system, och dess företrädare, som skapar ofattbara klyftor och orättvisor bara för att det är det enda nutidens människor upplevt (och samtidigt håna alternativen)? Kanske borde vi ta lärdom av det analytiska hantverk vi kan utföra med begrepp såsom glidande referensramar och shifting baselines när vi vill förklara och förstå samhället och dess inneboende dynamik. För det är väldigt lätt att bli blind av samtiden och tro att den är normal, när den många gånger inte är det.
