I boken "Limits to growth", som kom ut redan för 35 år sedan, kom man fram till att vi går in i väggen på de flesta plan: ekologiskt, humanitärt, socialt. You name, we will hit it. Det finns helt enkelt inte mark, vatten, mat eller andra råvaror att föda vår konstanta tillväxt. Och då inkluderades ändå inte klimathotet i LTGs analys. Vi växer helt enkelt ifrån vår jords kapacitet och använder redan 1.3 jordklot per år. Det krävs ingen svårförståelig akademisk analys för att inse detta; det borde vara uppenbart för alla som stannar upp och tänker efter. Och ändå. Du läser det ingenstans.
Nu är det självklart ett helvete för alla som varslas och sägs upp. Som måste lämna sina hem. Alla sociala effekter av en krympande samhällsekonomi är horribla. Men man måste kunna prata om tillväxtdoktrinens gigantiska baksida utan att beskyllas för att vara en flinande och självgod globaliseringsmotståndare som hatar all utveckling. För det är två parallella diskussioner. Att inse svagheten med en konstant tillväxt är inte en politisk insikt, det är att våga ta ett steg tillbaka och se konsekvenserna.
Men det finns ljusglimtar. I helgen var det möte i Midsommarkransen där den svenska grenen av Transition Town rörelsen skapades: Transition Sweden, eller Ställ om som det också kallas. Ett nätverk av människor som gått ihop för att försöka skapa ett mer hållbart och lokalt baserat samhälle. Ett samhälle som inte är beroende av fossila bränslen och som har en motståndskraft mot exempelvis svängningar i världsekonomin just pga att dess hållbarhet bygger på en lokal icke-miljöförstörande bas. Helt enkelt ett samhälle som vågar att skapa något utanför den heliga tillväxtdoktrinen. För att det är det enda hållbara i längden. Och för att det verkar så mycket härligare.
