Ett förbjudet hus på Västbanken

Ett av huskonstruktionerna på Itamarbosättningen nära Nablus. Snart dubbelt så stort.

Fredag förmiddag i slutet av augusti. Det är varmt, solen steker och det är nästan ingen vind att tala om. Det är dagen innan Ramadan börjar så det ovanligt heta vädret kommer snart att påverka den muslimska befolkningens vardag som från och med imorgon varken får dricka eller äta medan solen är uppe under en månad. Men det är också några timmar innan sabbaten, Shabbat, som infaller varje fredagskväll till lördagskväll och det är egentligen därför som vi följeslagare, likt de flesta fredagar och lördagar, stannar kvar i Yanoun. Många bosättare kör inte bil på sabbaten utan tar istället promenader för att hälsa på andra bosättningar i området runt Nablus och korsar ofta palestinska byar på vägen. Eller tar helt enkelt bara en promenad genom de vackra men torrlagda olivlundarna på bergssluttningarna längs Jordandalen. Ibland stannar de vid Yanouns vattenkälla för att svalka sig mot värmen och låta hundarna dricka. Och de är alltid beväpnade.

Jag tar min bok, Shantaram av Gregory David Roberts, och går för att leta upp ett olivträd i en dal som ligger i anslutning till byn där jag kan sitta i skuggan och läsa. Och där jag kan observera. För bara några hundra meter framför mig där jag sitter ligger flera byggnader uppe på höjden; några påbyggda husvagnar, ett enkelt plåtskjul, några enkla stålkonstruktioner och ett växthus. På ett av de husliknande byggnaderna framför mig byggs just nu en ny utbyggnad, vilket kommer göra huset dubbelt så stort. En man rör sig sakta i värmen, lyfter upp brädor på en stege. Han spikar på ett nytt tak och hammarslagen ekar högt genom luften. Han är klädd i säckiga beiga kläder och bär en sjal på huvudet i skydd för solen. Det är en högst verklig man, till synes i min egen ålder, som arbetar metodiskt framför mig men han känns ändå skrämmande overklig. Overklig för att han olagligt spikar på ett olagligt hus på olaglig mark; i själva verket är mannen själv olaglig bara genom att befinna sig på kullen framför mig.  Han gör just nu, samtidigt som jag noggrant iakttar honom, ett hus som inte skall få finnas dubbelt så stort. Men mannen och byggnaderna känns också overkliga i relation till allt storpolitiskt prat om frysningar av bosättningar, två-stats lösningar och toppdiplomatiska anklagelser om antisemitism. Vad skulle det bli för reaktioner om jag gick fram till mannen i de säckiga byxorna och bad honom sluta spika på det förbjudna huset?

Märker att jag tappat intresset för boken. Den undre världen i Bombay som beskrivs i boken känns mindre lockande i sammanhanget. Att befinna sig på det ockuperade Västbanken innehåller så mycket komplexitet: det som inte får finnas finns, och det man säger man skall göra, det gör man inte. Jag tar en sista titt på den arbetande mannen på andra sidan dalen, den del av berget varken jag eller invånarna från Yanoun får gå till fast det alltid tillhört familjerna från byn. Där de i generationer har vallat sina får. Mannen jobbar obemärkt vidare på att fördubbla storleken på sitt förbjudna hus. Och jag tar min bok och går tillbaks till vårt hus för att vila en stund inne i svalkan. Till och med i skuggan av olivträdet är det för varmt nu.

AB, SvD1, SvD2, DN1, DN2

Palestinsk ironi

- Mina systrar och jag, det är vi som är gränspolisen. Fru Jemal skrattar hjärtligt åt sitt eget skämt och resten av familjen skrattar lika hjärtligt med henne. Vi befinner oss i Asira, en liten by strax söder om Nablus, hemma hos familjen Jemal som bor längst uppe på berget, i ett av de hus som ligger närmast Yizhar-bosättningen. För en icke-palestinier kan det te sig lite absurt att skämta om att man tillhör gränspolisen, särskilt när man bor närmast bosättarna och allt vad det innebär, vilket fru Jemal och hennes systrar gör. Men man börjar sakta vänja sig vid att skämten och ironin angående den svåra situationen tillhör vardagen på Västbanken. Det är ett sätt klara sig igenom den alldagliga frustrationen; man skrattar åt allt det absurda, overkliga och tragiska som ockupationen för med sig.

Tidigare på dagen besökte vi flyktinglägret Balata i Nablus som med sina 23,000 invånare på mindre än två kvadratkilometer är känt, eller snarare ökänt, för sin trångboddhet men också för sitt starka motstånd mot den israeliska ockupationen. I Balata träffade vi Mohammed Issa som jobbar som volontär för Happy Childhood Club, en organisation som till strukturen liknar en svensk fritidsgård, med schemalagda sång och danslektioner för barnen i Balata. I den sociala utsatthet som ett boende i Balata lätt kan innebära är Mohammeds insatser livsviktiga för barnen som växer upp där och det kan Mohammed intyga – han är själv född och uppvuxen i Balata. När vi pratar om det elände som följde efter den andra intifadan år 2000, med dödskjutningar, dagliga gatustrider och husrivningar frågar Mohammed oss skrattande om vi vill ha en kopp te, och lägger till: -Även om det kan innebära livsfara! Mohammed förklarar att det finns en historia i Balata om hur en pojke blev skjuten av en israelisk soldat på ett tak medan han kokade en kanna te. Den israeliska armén rättfärdigade det senare med att de trodde att pojken tillverkade en bomb. Om historien är sann eller falsk verkar inte höra till det väsentliga, det är uppenbart att det är den skruvade ironin som är den drivande poängen. Därför anses det i Balata livsfarligt att blanda vatten, te och socker.

Senare på eftermiddagen sitter vi i trädgården utanför huset hos familjen Soufan i utkanten av byn Burin, söder om Nablus. I solnedgången under vinrankorna pratar vi om familjen Soufans problematiska situation och tittar ut över Jordandalen. Kvällsbrisen svalkar behagligt efter den heta sommardagen. Familjen Soufans hus ligger väldigt nära vägen in till bosättningen Yizhar, och deras mark är kraftigt avskuren av vägar reserverade för bosättare och nya husbyggen uppe på bosättningen. Fru Soufan, en dam på runt 60 år med ett vackert väderbitet ansikte, säger med ett leende till oss: - Snart skall vi vara glada om vi kan öppna dörren och lämna huset, och refererar till alla de rörelserestriktioner familjen tvingas leva med. Det är lite svårt att vänja sig vid att alla runt bordet skrattar högt åt fru Soufans skämt, och som svensk är det fortfarande lätt att sätta skrattet i halsen. Det tar ett tag att anpassa sig till den bittra palestinska ironin, som verkar vara livsviktig för att klara de vardagliga hinder som en vanlig dag för en vanlig jordbruksfamilj på Västbanken innebär. Ett sätt att orka. Det finns inte många sätt att ventilera den frustration som är en konsekvens av ockupationens ständiga närvaro, men för Mohammed och för familjerna Jemal och Soufan finns alltid skrattet och skämtet tillgängligt för att tillfälligt lätta på trycket. Den israeliska ockupationsmakten kan beröva det palestinska folket på de flesta friheter, men friheten att skratta är tydligen inte en av dem.

DN1, DN2, SvD, AB

IDF kommer till byn

Igår kom den israeliska militären på besök i Yanoun. En humvee med 6 soldater och en vit jeep med ytterligare två militärer och en civilklädd man kom för att ta bilder på byggnader och inspektera husen. Till en början försvann alla Yanouns invånare inomhus, men efter en stund kom byns borgmästare Rashed ut för att försiktigt närma sig militärerna, efter att beordrat alla byns barn att hålla sig inne i husen. IDFs förklaring var att man ville kartlägga om nya byggnader hade byggts eller om de existerande byggnaderna låg innanför de tillåtna gränserna. Soldaterna såg alla väldigt unga ut, runt 18 år är min gissning, och en av dem frågade mig vad vi gjorde här och jag berättade om programmet, och att vi skall vara här i tre månader. Han svarade, till synes helt allvarligt och uppriktigt: - Jag hoppas ni får en trevlig semester i det heliga landet. Det är förmodligen talande för hur den unga israeliska befolkningen ser på de ockuperade områdena; ett landområde med ett visst värde, utan att nödvändigtvis reflektera över frågans känslighet eller komplexitet.

Eftersom aktiviteten på de närliggande bosättningarna har varit ovanligt hög de senaste veckorna är Yanouns invånare mer nervös än vanligt, speciellt som det i torsdags samlades ett stort antal bosättare precis nedanför byn, vilket aldrig tidigare hänt. Man är rädd att det som skulle vara katastrofalt för byns överlevnad skall hända: bosättarna skär av den enda vägen in till byn, vilket helt skulle stänga in Yanoun i dalen, omringad av utposter. 

DN1, DN2, DN3, DN4, AB, SvD

Att leva med bosättare

Det kan emellanåt kännas smått surrealistiskt att fysiskt vandra omkring mitt i Israels bosättarprojekt på det ockuperade Västbanken. Men det är ändå en känsla som känns lyxig i jämförelse med hur palestinierna påverkas av kombinationen ockupationen/bosättningarna. Nedan följer en kort text om Yanouns bakgrund som illustration.

Av de 2.5 miljoner palestinier som bor på Västbanken bor bara ca 100 i denna lilla by, 12 km sydost om Nablus på nordöstra Västbanken. Men det brukade bo fler människor i Yanoun. Närmare tre gånger så många. Men efter kriget 1967 och därmed ockupationens början har det på de flesta bergstopparna i trakterna runt Nablus, och detta är ett bergigt landskap, upprättats antingen en israelisk bosättning, en israelisk utpost, ett israeliskt vakttorn eller en israelisk armépostering. Detta har såklart påverkat det vardagliga livet i de palestinska byarna avsevärt, och Yanoun är inget undantag. Snarare tvärtom. Idag är Yanoun helt omringat av utposter från den närliggande bosättningen Itamar på de bergstoppar som stänger in Yanoun i en dal.  Utposterna är utskjutande mindre bosättarsamhällen från de redan etablerade bosättningarna och dessa utposter är illegala inte bara enligt internationell lag, utan även enligt israelisk lag. Enligt folkrätten (fjärde Genèvekonventionen) är all förflyttning av israeliska medborgare in på ockuperat område illegal, vilket alltså inkluderar även de redan etablerade bosättningarna.

Efter de oroligheter som följde efter den andra intifadan år 2000 blev situationen till slut ohållbar för invånarna i Yanoun och år 2002 flydde alla byborna efter upprepade trakasserier från de lokala bosättarna. Det var inte ovanligt att de beväpnade bosättarna kom ner från bergen och dödade lammen, misshandlade invånarna eller badade i vattenkällan som byborna använder till dricksvatten. Efter flykten till närliggande byar och släktingar eller vänner, uppmärksammades Yanouns öde i media och bland solidaritets- och fredsorganisationer då det var första gången som ett helt palestinskt samhälle tömdes på sina invånare sedan kriget 1948. Sedan dess är det alltid några internationella observatörer på plats i byn, sju dagar i veckan.

Men det är inte nödvändigt för bosättarna att fysiskt komma ner till Yanoun för att påverka bybornas liv; bosättarnas närvaro tillhör ändå vardagen i Yanoundalen. Mark konfiskeras och en stor del av palestiniernas jordbruksområden har helt enkelt blivit omöjlig att använda då byborna känner sig hotade när deras olivlundar eller åkermark ligger nära gränsen till en utpost. Flera starka strålkastare lyser ner över Yanoun när solen gått ner och påminner invånarna i byn om bosättarnas närvaro ovanför dem, med den närmaste utposten bara 400

meter bort.

Samtidigt som det internationella samfundet ökar pressen på Israel att åtminstone frysa utbyggnaden av bosättningarna så ser invånarna i Yanoun utposterna glida längre och längre ner på berget mot byn. Den naturliga tillväxten av redan existerande bosättningar blir bosättarrörelsens livlina; utbyggnaden av utposter blir dess överlevnadsstrategi. I en tidningsintervju berättade nyligen en av Itamars talespersoner stolt att Itamarbosättningen växer varje år och att det nu finns en väntelista för att flytta in. Itamars borgmästare Moshe Goldsmith, en amerikan från Brooklyn, förklarar öppet i samma intervju att det nu finns åtta ”bergstoppssamhällen”, och tillägger att de är helt legala och byggs med den israeliska regeringens samtycke. På Itamars hemsida kan man läsa den ambitiösa projektlistan där en ny permanent synagoga har högsta prioritet. Bygget av synagogan har redan påbörjats. 

Så, för invånarna i Yanoun och i de andra byarna i detta vackra landskap nära Jordandalen är förändringen av den diplomatiska retoriken inte mycket värt, när de samtidigt ser att Israels bosättarprojekt fortfarande definierar deras levnadsvillkor.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, Aftonbladet

I Yanoun, på Västbanken

På plats på Västbanken i en liten by som heter Yanoun, 12 km sydost om Nablus, nära Jordandalen. Yanoun är helt omringat av utposter från Itamarbosättningen och har sedan 2002, då hela byn var tvungen att evakueras, varit helt beroende av att internationella observatörer är på plats i byn 7 dagar i veckan. Jag skall nu vara en av dem i 3 månader.

Från mitt fönster kan jag se 3 av de 5 utposter som omringar Yanoun, och den närmaste är bara 400 meter bort. Det har varit ovanligt mycket aktivitet på de flesta bosättningar och utposter, vilket är utbyggnader av de etablerade bosättningarna, den senaste tiden och flera av utposterna har utökat sin mark ner i dalen. Det är inte heller ovanligt att bosättare kommer ner till de palestinska byarna.

I fredags träffade vi 16 stycken bosättare när vi besökte ett mindre palestinskt herdesamhälle i Jordandalen, Khirbet Tana. Bosättarna kommer enligt byborna ofta dit och badar i vattenkällan som palestinierna använder till dricksvatten, både för dem själva och djuren och hotar samtidigt invånarna i byn. Khirbet Tana totalförstördes nästan totalt av den israeliska armén och bosättare 2005 så invånarna störs mycket av besöken. I september förra året mördades en 17 årig herde i området. Att bosättarna valde att stanna och bada fast vi var där är både ovanligt och förvånande. Vi och palestiniern som hjälpte oss, en representant från municipalityn i Beit Furik, pratade med dem i omgångar och vi fick tillfälle att ta mycket bilder. Stämningen var spänd men blev aldrig hotfull, trots att några av bosättarna bar vapen.

DN1, DN2, SvD1, SvD2