Ett av huskonstruktionerna på Itamarbosättningen nära Nablus. Snart dubbelt så stort.Fredag förmiddag i slutet av augusti. Det är varmt, solen steker och det är nästan ingen vind att tala om. Det är dagen innan Ramadan börjar så det ovanligt heta vädret kommer snart att påverka den muslimska befolkningens vardag som från och med imorgon varken får dricka eller äta medan solen är uppe under en månad. Men det är också några timmar innan sabbaten, Shabbat, som infaller varje fredagskväll till lördagskväll och det är egentligen därför som vi följeslagare, likt de flesta fredagar och lördagar, stannar kvar i Yanoun. Många bosättare kör inte bil på sabbaten utan tar istället promenader för att hälsa på andra bosättningar i området runt Nablus och korsar ofta palestinska byar på vägen. Eller tar helt enkelt bara en promenad genom de vackra men torrlagda olivlundarna på bergssluttningarna längs Jordandalen. Ibland stannar de vid Yanouns vattenkälla för att svalka sig mot värmen och låta hundarna dricka. Och de är alltid beväpnade.
Jag tar min bok, Shantaram av Gregory David Roberts, och går för att leta upp ett olivträd i en dal som ligger i anslutning till byn där jag kan sitta i skuggan och läsa. Och där jag kan observera. För bara några hundra meter framför mig där jag sitter ligger flera byggnader uppe på höjden; några påbyggda husvagnar, ett enkelt plåtskjul, några enkla stålkonstruktioner och ett växthus. På ett av de husliknande byggnaderna framför mig byggs just nu en ny utbyggnad, vilket kommer göra huset dubbelt så stort. En man rör sig sakta i värmen, lyfter upp brädor på en stege. Han spikar på ett nytt tak och hammarslagen ekar högt genom luften. Han är klädd i säckiga beiga kläder och bär en sjal på huvudet i skydd för solen. Det är en högst verklig man, till synes i min egen ålder, som arbetar metodiskt framför mig men han känns ändå skrämmande overklig. Overklig för att han olagligt spikar på ett olagligt hus på olaglig mark; i själva verket är mannen själv olaglig bara genom att befinna sig på kullen framför mig. Han gör just nu, samtidigt som jag noggrant iakttar honom, ett hus som inte skall få finnas dubbelt så stort. Men mannen och byggnaderna känns också overkliga i relation till allt storpolitiskt prat om frysningar av bosättningar, två-stats lösningar och toppdiplomatiska anklagelser om antisemitism. Vad skulle det bli för reaktioner om jag gick fram till mannen i de säckiga byxorna och bad honom sluta spika på det förbjudna huset?
Märker att jag tappat intresset för boken. Den undre världen i Bombay som beskrivs i boken känns mindre lockande i sammanhanget. Att befinna sig på det ockuperade Västbanken innehåller så mycket komplexitet: det som inte får finnas finns, och det man säger man skall göra, det gör man inte. Jag tar en sista titt på den arbetande mannen på andra sidan dalen, den del av berget varken jag eller invånarna från Yanoun får gå till fast det alltid tillhört familjerna från byn. Där de i generationer har vallat sina får. Mannen jobbar obemärkt vidare på att fördubbla storleken på sitt förbjudna hus. Och jag tar min bok och går tillbaks till vårt hus för att vila en stund inne i svalkan. Till och med i skuggan av olivträdet är det för varmt nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar