Vi har gjort allt detta förut. Nästa år är det 130 år sedan en liten halt man steg i land i Skåne för att sprida sitt budskap, för att dela med sig av sin övertygelse till alla som ville lyssna på hans berättelse om det nya samhället där alla fick plats. Denne man var fullt och fast övertygad om att det endast fanns en enda väg ut ur det orättvisa som var: socialismen. Och bollen började rulla ner för berget, först sakta och tvekande, sedan mött med avsky och hat från de som hade och visste. Men den hade redan börjat rulla, ingen kunde stanna den, dess hastighet kunde bara ökas, en dörr hade öppnats och allt hade släppts ut. Fler och fler insåg budskapets sprängkraft, fler sållade sig till visionen om ett bättre samhälle, där borta vid horisonten, det som känns omöjligt kan hända om vi går tillsammans. Det som var omöjligt lät plötsligt så enkelt. Snart gungade det ända uppe i kungahuset, i riksdagen och i de stora patriciervillorna och gårdarna. Man pratade om allmän rösträtt och rättigheter till vanligt folk, om begränsad arbetstid i de smutsiga fabrikerna och avskaffandet av barnarbete. Om lagstadgad fritid för att kunna ta hand om familjen och sig själv, om gemensamma försäkringar som hjälper till vid sjukdom och arbetslöshet. Om bidrag till våra barn som skall fortsätta att bygga på vår samhällsvision. Om en gemensamt finansierad sjukvård och skola som alla får tillgång till och ingen lämnas utanför. Om pensioner till de äldre, de som slitit hela sina liv. Om rättigheter till de anställda så de inte kan utnyttjas skoningslöst och sedan kastas bort, som uttjänta kläder på en hög. Allt detta talades det om på allvar och snart blev pratet något riktigt, något man nästan kunde nå om man ansträngde sig och ställde sig på tå. Och när det var så nära, då fanns ingen återvändo, man kunde och ville aldrig vända tillbaks till det gamla, det uttjänta.
Vi har gjort allt detta förut. De krökta ryggarna sträckte på sig, insikten att tillsammans är allt möjligt skapade ny energi i alla undernärda kroppar som slet på fabriksgolv och i trånga verkstäder, en orkan blåste upp från de som hade allra minst men krävde lika mycket. Tillsammans, i enigheten, kan vi tåga mot det bättre samhället, mot den utopi långt borta som alla säger är omöjlig att uppnå, som de få som redan har allt fnyser åt som om det vore dagdrömmeri. Men bollen hade redan börjat rulla, och på väg ned för berget blev den bara större och den rullade allt snabbare. Den stötte på hinder på vägen ner mot sitt fullbordande, motstånd stack upp i vägen som olycksaliga klippor som ibland kändes omöjliga att överstiga. De som hade allt och visste bäst fnyste föraktfullt åt allt detta strunt med rösträtt till alla och envar, detta prat om 2 veckors semester, folkskola, sjukkassa och folkpensioner. Men fnysningarna blev till förskräckelse för detta var allvar, ingen skulle lämnas ensam i sin misär, ingen skulle lämnas bakom eller utanför.
Vi har gjort allt detta förut. Våra förmödrar och förfäder slet sig till döds men valde att kämpa vidare för det nya som skulle komma, den gnista av hopp som tänts brann inom dem: våra barn skall aldrig få ha det som vi. De skall slippa den vattniga soppa av förtryck och diskriminering vi tvångsmatades med i det gamla landet där få var välkomna men de flesta slet. Tillsammans, med en benhård enighet om det bättre där framme, ville de skapa något nytt som aldrig tidigare skådats: ett samhälle där alla stod sida vid sida och allas liv hade samma tyngd. Man möttes av förakt och lögner men vägrade att sänka blicken igen, vägrade att inte trampa fram på den nya vägen mot det där andra, där allt var möjligt, vägrade ta mössan i handen och nicka plikttroget och säga: nej, det är ju sant, vi är inte i stånd att kräva någonting.
Vi har gjort det förut men det betyder inte att vi inte gör det igen, eller att vi slutar att tro på det andra, det där bättre. Även idag möts de som vill bygga ett samhälle där alla får plats av lögner och skratt. Förespråkare för det där nya och bättre blir öppet hånade, de skrattas åt de enfaldiga förslag och reformer där alla får samma möjligheter att utvecklas efter behov, önskningar och vilja. Drömmar, fnyser de som har och vet. Men hån, förakt och skratt är inget konkret, det finns ingen substans i dessa tomma svar. Och varför inte svara som den halte mannen som gick iland i Skåne med sin övertygelse för snart 130 år sedan: om det bara är drömmar, varför skrämmer de er så mycket?
Eftersom vi gjort allt detta förut, och inte vill återvända till den sophög vi lämnade bakom oss, eftersom ingen egentligen vill leva i ett samhälle där få får det mesta och de flesta inte får vara med, eftersom våra föräldrars föräldrar och deras mammor och pappor tillsammans vägrade att kröka sin ryggar under det massiva oket längre och sa: nej nu fan är det slut!, eftersom det vi idag tar för givet för inte så länge sen var en ofattbar utopi, eftersom vi slutade lyssna på de tomma löften om att jovisst skall vi ändra lite, men gapa nu inte för stort.
Låt oss slippa göra allt detta igen.
1 kommentar:
Jo, Radar, vi måste göra allt detta igen.
Tro aldrig någonsin att uppnådda förbättringar förevigar sig själva. Alla vinster måste försvaras. Det är uteslutande för att vi naivt trodde att statstjänstemän skulle försvara 30-40-50-talets reformer som vi är där vi är nu. För det var ju höga statstjänstemän som var de första att angripa välfärdsstaten.
Mer om detta finns på http://www.alternativstad.nu/dokument/vem-ska-man-rosta-pa.html
Skicka en kommentar