När man svarar på den frågan är det viktigt att fylla den frustration många känner med ett politiskt innehåll. Man måste länka utvecklingen i samhället till politiska beslut. Då blir det uppenbart att dagens utveckling inte är naturkatastrofer utan en konsekvens av gårdagens medvetet drivna politik. Avregleringar, skattesänkningar, utförsäljningar, noll arbetsrätt och nedskärningar i offentlig sektor har vi fått höra är den enda möjliga vägen i många år nu, också till viss del från socialdemokratin (kanske är det därför de nu faller samman?). Men allt detta har också uppenbarligen tagit oss till där vi är idag, det som stavas k-a-t-a-s-t-r-o-f. Om det nu anses viktigt, och det bör det göra, att S svarar på frågan vilka visoner de har om samhället så kanske man också skall passa på att fråga den svenska borgerligheten vilket samhälle de vill ha, vilka utopier vill de uppnå. För den frågan har de aldrig behövt svara på, fast man vunnit två val i rad. Och det är inte ens säkert att de har ett svar. För över två år sedan var troligtvis svaret att vi vill bli som Island och Irland, men idag är svaret troligtvis ett annat, får man hoppas, då dessa ekonomier är bankrutt. Blir svaret att man vill ha lägre skatter (eller bäst av allt:plattskatt!) och mindre statsskuld (vilket är svaret i senaste budgeten) måste man torrt konstatera att detta svar inte är fullkomligt; man bygger inte ett samhälle endast på dessa två faktorer. Man kommer inte ens i närheten. Och idag är det svaret inte bara ofullständigt, det är faktiskt också riktigt skrämmande. Mer av det som orsakade krisen blir också lösningen.
Socialdemokraternas kris är uppenbar och också på många sätt välbehövd. Mycket behövde vädras ut och nytt blod och nya ideer behövde pumpas in. Men vem ställer högern till svars för den kris vi ser i samhället idag, den utveckling de faktist har ansvar för som regerande block? Vem frågar högern om vad de vilja, och varför behöver de inte förklara varför mycket av det som de propagerat för idag är det som är orsaken till krisen? Är man helt enkelt rädd för vad svaret blir?
4 kommentarer:
Det var rörigt argumenterat, borde väl egentligen inte kommentera då jag knappt förstår vad du menar. Menar du att alliansen bär ansvaret för hur dåligt det gått för Island och Irland? Varför tror du att det i förhållande till de flesta andra stater i Europa har gått bra för sverige då?
Ja men det har inte gått bra för Sverige, faktiskt. Sämre än de flesta och regeringen bedriver en tillväxthämmande politik i det stora hela. Finanspolitiska rådet har inte givit särskilt goda recensioner av sin chefs finansministerns åtgärder. Och Anders Borg reagerar likt Styvmodern i sagan när spegeln svarade att Snövit vackrast i landet är; med samma psykopatilska. Vi får se vart spänningarna mellan Lars Calmfors och Anders Borg leder. Snart kanske vi snart får läsa sanningen om regeringens katastrofala ekonomiska politik.
Krisen är global men förvärras av EUs idiotiska förbud mot statlig ekonomisk politik. Vi är helt enkelt inne i en periodiskt återkommande Kondratiev B-fas, liksom på 20-30-talen. Det är bara det att den här är så ovanligt lång. På 30-talet kunde starka arbetarrörelsemobiliseringar tvinga fram en konstruktiv politik, idag trampar man på i de nyliberala ullstrumporna.
Konstruktiv politik på 30-talet? Jag antar att du skämtar. På 30-talet stod liberalismen som lägst i kurs, alla införde handelshinder, utrikeshandeln krympte med 90%. Detta var det mest destruktiva årtionde som finns att hitta näst 40-talet. 30-talet är den politiska period alla västeuropeiska politiker sätter upp som mål att undvika, eftersom det ledde till 40-talet.
Det finns inget förbud mot (del)statlig EU-politik, däremot är många (del)stater upplånade över öronen, det är det som hindrar ytterligare låntagande. Finanspolitiken måste hamna i Bryssel, när valutan gör det. Tur att vi inte har Euro.
Skicka en kommentar