Att se världen genom ett sugrör

Jag trodde att liberaltokstollen Johan Norberg skulle förvåna mig när jag läste rubriken på hans kolumn i dagens Metro: ”Haitis fattigdom är vårt fel”. Jag trodde den skulle handla om USA:s, Frankrikes och den s.k. västvärldens sabotagepolitik där under århundraden (dvs kolonialism och postkolonialism). Kanske skulle Norberg påpeka att USA stöttade de grymma diktatorerna Papa Doc och Baby Doc (Duvalier) under efterkrigstiden, fram till 1980-talet. Men vad visar sig artikeln handla om? Att AB Vin & sprit förstört för Haiti genom att inte längre köpa deras pomerans, för att den producerats under taskiga arbetsvillkor. Samma gamla Norberg.

Kolonialismen sammanfattad

Nabila Abdul Fattah lyckas i dagens Metro summera den koloniala och postkoloniala världens maktrelationer i väldigt korta ordalag. Förutom att det förtjänas att sägas så ofta som det bara går är vinkeln också intressant. Västvärldens miljöengagemang är främst en ny strategi för utsugning, förtäckt i välvilliga lån till de fattiga länderna. Att detta är en variant på ett gammalt fenomen är också den preliminära slutsatsen från en kompis som nyligen gjort fälstudier och intervjuer med arbetare på internationella storföretag, verksamma i Latinamerika. Det enda som skiljer mot forna tider är att utsugningen görs mer raffinerat och därför är effektivare i att suga ut varje droppa. Den kan fortgå under längre tid, över generationer. Kapitalismen varkar hittar alltid nya och mer raffinerade metoder för långvarig (och hållbar) utsugning. Det gäller att gripa möjligheterna när de finns, men frågan är väl om de uppkommer i kris eller framgång?