Kolonialismen sammanfattad

Nabila Abdul Fattah lyckas i dagens Metro summera den koloniala och postkoloniala världens maktrelationer i väldigt korta ordalag. Förutom att det förtjänas att sägas så ofta som det bara går är vinkeln också intressant. Västvärldens miljöengagemang är främst en ny strategi för utsugning, förtäckt i välvilliga lån till de fattiga länderna. Att detta är en variant på ett gammalt fenomen är också den preliminära slutsatsen från en kompis som nyligen gjort fälstudier och intervjuer med arbetare på internationella storföretag, verksamma i Latinamerika. Det enda som skiljer mot forna tider är att utsugningen görs mer raffinerat och därför är effektivare i att suga ut varje droppa. Den kan fortgå under längre tid, över generationer. Kapitalismen varkar hittar alltid nya och mer raffinerade metoder för långvarig (och hållbar) utsugning. Det gäller att gripa möjligheterna när de finns, men frågan är väl om de uppkommer i kris eller framgång?

Kapitalismen försöker överleva

I senaste nyhetsbrevet från Transnational Institute (TNI) skriver Walden Bello om kapitalismens krampaktiga överlevnadsförsök och hur systemet förändrats genom tre räddningsuttryckningar. Först den nyliberala omstruktureringen, sen globaliseringen och till sist den finansiella ingenjörskonsten. Nästa steg är mer oklart.

DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2

Finns det en tredje väg?

Det är i tider av kris som behovet av genomtänkta idéer blir livsviktigt. Många är i chock och det skall tas snabba beslut med väldiga konsekvenser (exempelvis vad 700 miljarder skall användas till). Detta i kombination med att många tänker på sin överlevnad, eller ser sin chans att förändra systemet till egen favör, är egentligen vad Naomi Klein redan beskrivit i Chockdoktrinen. Och nu är vi mitt uppe i krisen, så hur klartänkta är vi?

Få har insett att det är inte enkom den fria marknaden som skapat finanskrisen. Det är att den, speciellt i USA, har kombinerats med stark statlig inblandning. Det är inte bara nu som många risker har socialiserats, det har pågått under en längre period. Företag och stat blev en ohelig allians, där till slut politikerna satt i företagarnas knä. Detta är fakta, och ingen ideologisk värdering, vilket bevisas av att det har påpekats av två väldigt olika debattörer: Johan Norberg och den brittiska rättvisekämpen George Monbiot. Norberg skriver:

"What would you do in Las Vegas if you could keep all the gains but send all your losses to the taxpayers? Well, they did all that and hired the best team of Washington lobbyists to protect their privileges against every reform proposal."

Och Monbiot säger i stort sett samma sak:

"The sums demanded by Bush and Paulson might be unprecedented, but there is nothing new about the principle: corporate welfare is a consistent feature of advanced capitalism."

Att konstatera detta är självklart väsensskilt från vilka slutsatser man skall dra av det. För Norberg och Monbiot har väldigt olika svar på den frågan, d.v.s. slutsatserna kommer att vara ideologiskt drivna. Nästan all debatt de senaste veckorna angående krisen har minimerats till frågan om mer/mindre socialism/kapitalism. Frågan är om det är ett för snävt utgångsläge. Vågar vi ifrågasätta dessa relativt stela samhällsförklaringar och börja diskutera medborgelig maktfördelning och t.o.m. fråga oss om tillväxtsamhället är sunt?

Media: AB, DN, SvD, Dagens Arena, Expressen, ETC

Marx, PJ Linder och Rothstein om reglering

Finanskrisen i USA har lett till många välgrundade ”vad var det jag sa” –uttalanden gentemot marknadsliberala ekonomer som motsätter sig regleringar och stöd. Idag rapporteras att den amerikanska staten köper tillgångar för ca 700 miljarder dollar för att rädda ekonomin. Utöver detta stöds bilindustrin med 25 miljarder dollar (sic!). I England har det andra bolåneinstitutet i år nu gått omkull. Förstatligande tycks vara den hetaste lösningen i den liberala världen just nu. Igår på SvD brännpunkt sa statsvetarprofessorn Bo Rothstein att ”Det förefaller vara så att marknader inte alls är självreglerande utan tvärtom självdestruktiva om de inte omfattas av en stark reglering.”

I dagens SvD skriver PJ Anders Linder på ledarplats om hans syn på de havererade löntagarfonderna i början av 1980-talet. Man kan undra varför vi får denna historiska tillbakablick just idag. Det är dock inget mysterium utan såklart ett försvar för den ifrågasatta liberala ekonomiska modellen. Men eftersom den är svår att försvara just nu, går han omvägen via löntagarfonderna. Linder försöker genom att måla upp en DDR-fond bakom framtida diskussioner om ekonomiska modeller, omöjliggöra en vidare diskussion eller om mer regleringar av den svenska ekonomin.

Men oavsett vartåt debatten kommer att gå är väl frågan om en reglering av kapitalismens värsta perversioner egentligen löser nånting, vilket Rothstein med flera sossar tycks efterlysa. Eftersom ständig tillväxt är en förutsättning för kapitalismens fortlevnad måste produktionen hela tiden bli effektivare. Detta sker främst genom teknologiska framsteg, ökad storskalighet och ökad utsugning av dem som utför arbetet. De första två drabbar vår omgivning. Det sista drabbar oss. Genom att en viss nivå av arbetslöshet är en konsekvens av en oreglerad arbetsmarknad är det möjligt för arbetsköparna att hålla nere lönerna. Men detta hindrar den för kapitalismen livsviktiga masskonsumtionen.

Enligt Marxistisk ekonomisk teori spelar därför reglering av kapitalismen liten eller ingen roll eftersom kapitalismen i grunden bygger på självdestruktion och saknar hållbara idéer bortom vinstmaximeringen. Både denna inbyggda självdestruktion och avsaknaden av en ”masterplan” diskvalificerar den därför som ett hållbart system.

Rothstein skrev igår: ”Det kan vara så att den nuvarande krisen faktiskt kan ha orsakats av att USA saknar en generell och omfattande social- och välfärdspolitik”.

Men kapitalismen är spontan och utan grundläggande idé. Kapitalismen bryr sig inte om ideologiska värden som att skapa drägliga liv för världens befolkning eller rädda miljön. Kapitalismen som ekonomiskt system beaktar bara ekonomiska värden och individuell vinstmaximering. Kapitalismen är därför i grunden en motsats till demokrati. Vi måste börja prata om nåt annat.

Aron Etzler och Jonas Sjöstedt har kommenterat krisen i Flamman. Läs här.