Kvotering låter inget vidare. Någon utifrån sätter en kvot och detta skall sedan diktera villkoren för exempelvis ett företags verksamhet. Men vad är det egentligen för principiell skillnad på ett politiskt beslut om kvotering och den informella kvotering vi redan har? Tror någon egentligen att den överväldigande majoriteten män som i dag huserar i styrelser och företagsledningar verkligen är tillsatta på kompetens? Den informella kvoteringen som redan existerar genom manligt nätverkande, ryggdunkande och sena groggar i hotellbaren är högst levande. Och om det mot alla odds skulle vara fallet att män är mer kompetenta (vilket det allstå inte är), är inte själva ifrågasättandet av strukturen, dvs att människor ser att de kan nå målen, ett medel gott som något.
Makt är inget man frivilligt vill släppa ifrån sig. Vi har redan frågat männen om de kan vara så snälla att dela med sig av sin makt (snälla kan ni inte vara hemma mer med barnen, snälla kan ni inte släppa in lite fler kvinnor i styrelsen?). Eftersom de vägrar finns ingen annan utväg än att genom kvotering banka in en kil i mansdominansen, och på så vis släppa in kvinnorna bakvägen . Den manliga maktstrukturen är en kvotering. Om det är någon kvotering som borde ifrågasättas, så är det den.
