Slutsats tre: för lite socialism

Per Gudmundson drar två slutsatser av att socialdemokraternas väljarstöd har minskat sedan 1968 i dagens SvD. Att stödet har minskat under många år och således kan inte Mona beskyllas för hela minskningen, och att socialismen är död. Men hur förklarar man då att korrelationen mellan det minskade väljarstödet och partiets högersväng är nära nog ett, dvs väljarna har flytt ju längre åt höger partiet drev. Som sämst ligger man till efter år 2000, när man gick in i slutfasen av liberaliseringen av partiets politik. Då blir slutsatsen en annan, eller närmare motsatt: ju mindre socialism, desto mindre stöd. Kanske skall istället socialdemokraterna leta sig tillbaks till sin kärnideologi för att attrahera väljarna igen?

Bygg underifrån igen

Ett bevis på hetsretorikens absurditet. För några veckor sedan när drevet var som värst mot Wanja frågade sig de flesta ledarskribenter och politiska försåsigpåare hur Wanja nu skulle kunna gå upp i en talarstol och hålla tal på 1a maj? Det sågs som en absolut omöjlighet och resultaten var uppenbart: då måste hon gå. Men tydligen kunde Wanja kravla sig upp i en talarstol och hålla ett tal igår. Dessutom ett relativt bra sådant om man lyssnar till samma politiska experter. 

Men mycket av kritiken mot topparna i S och facket är ändå relevant. För nu gäller det för Wanja och Mona och alla andra i topparna att börja lyssna på de röstar underifrån som faktiskt redan finns och skriker ut sin frustration för att de inte får höras. Att börja lyssna och ta åt sig av det finmaskiga sociala nät som S och facket under 100 år skapat och som fortfarande existerar uti i Sverige, även om det vingklippts och tappat en del av sin forna virilitet. För rösterna och visionerna finns, de måste bara inkluderas i den faktiska politiken. Och infrastrukturen finns fortfarande. Men för att titta framåt måste man kanske samtidigt titta bakåt. Till det ideologiska arvet, de ursprungliga ideérna som en gång skapade den svenska välfärden. Som Daniel Suhonen gör när han gräver fram de ursprungliga socialistiska idéströmmningarna som en gång formade både S och Sverige i boken Snart går vi utan er:

"Välfärdsstaten förkläds ofta i en välmenande snällism. Som att den kom till bara för att hjälpa människor. I själva verket är detta bara en del av sanningen. Den offentliga sektorn är en del av en reformistisk strategi - som vanligtvis brukar fogas in i den karlebyska funktionssocialismen som lär oss att vi inte behöver socialisera produktionsmedlen, det räcker med att socialisera funktionen av ägandet av produktionsmedlen. Genom lagar, fackliga avtal, regleringar, skatteuttag och välfärdsstat kan vi socialisera en rejäl del av överskottet och det räcker för att nå socialdemokratins målsättningar"

När man läser detta låter det som något till vänster om V. Men det är alltså original-S. 

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB1, AB2

Vänstern vann i El Salvador

Det verkar som om en ny demokratiseringsvåg sköljer över den amerikanska kontinenten. Nu har också El Salvador fått en socialistisk president. En historisk seger då det är den första valda vänsterledaren i landets historia, samt att det segrande partiet springer ur 80-talets guerillagrupp FLMN enligt Latinamerika.nu. Yelah rapporterar att journalisten Fuenes fått 51 procent av rösterna och att eliten är rädda för att USA ska vända landet ryggen. Det är ju alltid en risk, men också ett tecken på att nåt gott är på väg.

Död åt marknadsliberalismen!

LO har i en rapport analyserat inkomstskillnader mellan arbetare och toppdirektörer inom näringslivet mellan 1950 och 2007. Löneskillnaderna har aldrig tidigare varit så stora som nu säger Lundby-Wedin på DN Debatt . Även om det är en ganska polariserad jämförelse som inte säger så mycket om klyftorna bland de stora folklagren, så visar den samma tendens som de mer nyanserade måtten på inkomstskillnader. SCB mäter sedan 1950 inkomstskillnader med den sk Gini-coefficienten. Den visar från 1950 till 1980 på minskade inkomstklyftor i Sverige. I början av 1980-talet vände trenden och vi är i dagsläget i stort sett tillbaka vid utgångsläget 1950. Den uppenbara slutsatsen är att den svenska socialdemokratiska utjämningspolitiken faktiskt hade effekt på den ekonomiska ojämlikheten, fram till att marknadsliberalismen slog igenom under 80-talet, vilken istället ökade klyftorna. Att marknadsliberalismen dessutom inte är en garant för en stabil ekonomi (utan snarare tvärtom) har nu också blivit uppenbart. Marknadsliberalismen är död, död åt marknadsliberalismen!

Rapporteras också i AB och ROD.

Finns demokratisk socialism i Sverige?

Under de senaste dagarna har det pågått en bloggdebatt som på ett klarsynt sätt belyser den socialdemokratiska identitetskrisen. Hur svårt det socialdemokratiska partiet har att hitta sin gemensamma värdebas; egentligen hur grumlig den ideologiska värdekärnan är för partiets olika medlemmar och hur olika medlemmarna ser på sitt socialistiska arv.

Det var den flitiga socialdemokratiska bloggaren och opinionsbildaren Erik Laakso som reagerade på flera inlägg från en socialdemokratisk bloggare i Oxelösund, Björn Andersson, där Björn Andersson försöker reda ut vilken idébas socialdemokratin egentligen står på. För Björn är det uppenbart att denna ideologiska kärna är socialismen, såsom det beskrivs i det socialdemokratiska partiprogrammet:

"Socialdemokratin vill forma ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde. Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål."

Och:

"Ekonomisk demokrati kan lika litet som politisk bygga på lösningar som samlar det mesta av makten hos några få centrala instanser. Ekonomisk demokrati måste handla lika mycket om de arbetandes och konsumenternas inflytande som om medborgarnas rätt och möjlighet att bestämma de samhälleliga villkoren för produktionen."

Detta reagerar Erik Laakso instinktivt på och säger:

"Socialdemokrati är inte socialism. Men det är inte heller liberalism. Därom är jag och Björn eniga. Dock finns det starka drag av mycket inom liberalismen i det socialdemokratiska tankegodset och eftersom vårt parti är sprunget ur idén om socialismen så går det att se mycket tydligt att Socialdemokrati är en mix av såväl Socialism som Liberalism."

Där sätter Erik Laakso fingret på den ömma punkten. Han vägrar att se att socialdemokraterna (som per partiprogrammet erkänner sig som demokratiska socialister) är i grunden ett socialistiskt parti. Dessutom knyter han liberalismen till det socialdemokratiska partiet. Det ger ett ovanligt förvirrat intryck och bevisar att många socialdemokrater skäms för att kalla sig socialister. Detta som är den självklara ideologiska basen i partiet. Som varit den drivande idémotorn sedan dess födelse. Som skall definiera den socialdemokratiska identiteten.

Om socialdemokraternas egna medlemmar skäms för att kalla sig socialister (vilket är ett bevis för att man köpt den (ny)liberala propagandan att alla socialister är diktaturkramare), då är det inte svårt att förstå att väljarna inte förstår partiets budskap. Budskapet är nämligen inte bara spretigt, det är irrationellt och ologiskt. Det är inte heller svårt att förstå varför partiet är så splittrat angående samarbetet med mp och v. Många av medlemmarna ser ju t.o.m. v som ett extremparti, som Erik Laakso säger:

"vänsterpartiet på riksnivå är ett litet extremparti på vänsterkanten och dem ska vi inte sätta oss i regering med. Det finns ingen som tjänar på att ha Lars Ohly som någon slags minister i någon form."

Om socialdemokraterna inte vill vara demokratiska socialister bör man vara klar med det budskapet till väljarna. För liberala val finns det redan. Kanske bör man utkristallisera var den ideologiska kärnan ligger, annars finns det bara ett enda genuint vänsteralternativ kvar i partipolitiken. Fram tills dess får svenska folket leva med att liberala debattörer såsom SvDs ledarredaktion hycklar hela vänsterblocket. Självklart ingen grogrund för ett sunt debattklimat, men det har propaganda aldrig varit.

Bloggat: Bengt Silfverstrand, Erik Laakso

Finns det en tredje väg?

Det är i tider av kris som behovet av genomtänkta idéer blir livsviktigt. Många är i chock och det skall tas snabba beslut med väldiga konsekvenser (exempelvis vad 700 miljarder skall användas till). Detta i kombination med att många tänker på sin överlevnad, eller ser sin chans att förändra systemet till egen favör, är egentligen vad Naomi Klein redan beskrivit i Chockdoktrinen. Och nu är vi mitt uppe i krisen, så hur klartänkta är vi?

Få har insett att det är inte enkom den fria marknaden som skapat finanskrisen. Det är att den, speciellt i USA, har kombinerats med stark statlig inblandning. Det är inte bara nu som många risker har socialiserats, det har pågått under en längre period. Företag och stat blev en ohelig allians, där till slut politikerna satt i företagarnas knä. Detta är fakta, och ingen ideologisk värdering, vilket bevisas av att det har påpekats av två väldigt olika debattörer: Johan Norberg och den brittiska rättvisekämpen George Monbiot. Norberg skriver:

"What would you do in Las Vegas if you could keep all the gains but send all your losses to the taxpayers? Well, they did all that and hired the best team of Washington lobbyists to protect their privileges against every reform proposal."

Och Monbiot säger i stort sett samma sak:

"The sums demanded by Bush and Paulson might be unprecedented, but there is nothing new about the principle: corporate welfare is a consistent feature of advanced capitalism."

Att konstatera detta är självklart väsensskilt från vilka slutsatser man skall dra av det. För Norberg och Monbiot har väldigt olika svar på den frågan, d.v.s. slutsatserna kommer att vara ideologiskt drivna. Nästan all debatt de senaste veckorna angående krisen har minimerats till frågan om mer/mindre socialism/kapitalism. Frågan är om det är ett för snävt utgångsläge. Vågar vi ifrågasätta dessa relativt stela samhällsförklaringar och börja diskutera medborgelig maktfördelning och t.o.m. fråga oss om tillväxtsamhället är sunt?

Media: AB, DN, SvD, Dagens Arena, Expressen, ETC