Ett alternativ i EU-valet

Om man i dessa valtider är intresserad av valbara politiker som erbjuder mer än fluffiga populistiska utspel och som dessutom gör en konstruktiv helhetsanalys på de flesta samhällsfrågor, från energisystem till utgiftstak, så kan det rekommenderas att titta närmare på Erik Berg, 5:e namn på Vänsterpartiets lista. Utgiftstaket och de ihopkopplade budgetreglerna förresten, som i början av krisen debatterades flitigt framförallt utifrån perspektivet att V är totalt oansvariga, verkar mitt inne i krisen plötsligt inte lika heliga. De flesta politiker av alla falanger inser förmodligen att det finns en uppsida i att släppa på de planekonomiskt stela reglerna och anpassa budgeten efter konjunkturen, istället för att envist tjurhålla på regler som skrevs när all tillväxt var oändlig och svaret på alla samhällsproblem var mer lån till låga räntor. Eller som Erik Berg beskriver det, apropå att Vänsterpartiet hela tiden ansett att budgeten måste anpassas och samtidigt blir anklagade för att ha skapat krisen:

"Det är inte vänsterpartiet som kommit på idén att seriekoppla alla världens banksystem likt en hemmagjord julgransbelysning för att sedan ställa ut hela skapelsen i regnet med strömmen på och se vad som händer.

Det är inte vänsterpartiet som hittat på att varannan svensk skall förmås plöja in sina besparingar och framtida inkomster i bostadslån i den fromma förhoppningen om att fastighetsvärdena – den här gången – kommer stiga för alltid.

Det är inte vänsterpartiet som tänkt ut den geniala – verkligen geniala – idén att knyta värdet av löntagarnas framtida pensioner till börsutvecklingen och göda en ännu större spekulationsbubbla med våra pensionspengar.

Det är inte vänsterpartiet som drar runt i Stockholms förorter med den svenska motsvarigheten till subprimebolag och försöker lura igenom bostadsrättsombildningar.

Tvärtom. Vänstpartiet är det ENDA svenska parti som konsekvent har röstat NEJ till den sadomasochistiska flumbubbla som övriga partier i sin oändliga upplysthet varit övertygade om skulle hålla samman den här gången, eftersom en klase ekonomer med tveksamma trackrecords men trovärdiga kostymer lovade att allt blir baaara bra om vi gör såhär."

Erik Bergs vidare analys av krisen går bortom det kosmetiska och kortsiktiga pratet om fler och "bättre" regleringar och det ickekonstruktiva populisthatet mot giriga direktörer. Finanskrisen är i helhetsanalysen inte ens en finanskris utan en strukturell samhällskris och måste som sådan angripas strukturellt; blicken måste lyftas och koncentreras till de riktiga underliggande problemen: fallande reallöner i kombination med stigande vinster. 

Dessutom gör Erik Berg väldigt skarpa analyser av internet och upphovsrättens funktion och utveckling, försvarspolitik, kärnkraften, klimat/miljöfrågan, Israel-Palestinafrågan, arbetsrätt och fackfrågor, arkitektur, och finanspolitik, bland mycket annat. Det enda problemet med att rösta på Erik Berg är att man inte vill skicka en politiker som honom utomlands. 

Finns demokratisk socialism i Sverige?

Under de senaste dagarna har det pågått en bloggdebatt som på ett klarsynt sätt belyser den socialdemokratiska identitetskrisen. Hur svårt det socialdemokratiska partiet har att hitta sin gemensamma värdebas; egentligen hur grumlig den ideologiska värdekärnan är för partiets olika medlemmar och hur olika medlemmarna ser på sitt socialistiska arv.

Det var den flitiga socialdemokratiska bloggaren och opinionsbildaren Erik Laakso som reagerade på flera inlägg från en socialdemokratisk bloggare i Oxelösund, Björn Andersson, där Björn Andersson försöker reda ut vilken idébas socialdemokratin egentligen står på. För Björn är det uppenbart att denna ideologiska kärna är socialismen, såsom det beskrivs i det socialdemokratiska partiprogrammet:

"Socialdemokratin vill forma ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde. Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål."

Och:

"Ekonomisk demokrati kan lika litet som politisk bygga på lösningar som samlar det mesta av makten hos några få centrala instanser. Ekonomisk demokrati måste handla lika mycket om de arbetandes och konsumenternas inflytande som om medborgarnas rätt och möjlighet att bestämma de samhälleliga villkoren för produktionen."

Detta reagerar Erik Laakso instinktivt på och säger:

"Socialdemokrati är inte socialism. Men det är inte heller liberalism. Därom är jag och Björn eniga. Dock finns det starka drag av mycket inom liberalismen i det socialdemokratiska tankegodset och eftersom vårt parti är sprunget ur idén om socialismen så går det att se mycket tydligt att Socialdemokrati är en mix av såväl Socialism som Liberalism."

Där sätter Erik Laakso fingret på den ömma punkten. Han vägrar att se att socialdemokraterna (som per partiprogrammet erkänner sig som demokratiska socialister) är i grunden ett socialistiskt parti. Dessutom knyter han liberalismen till det socialdemokratiska partiet. Det ger ett ovanligt förvirrat intryck och bevisar att många socialdemokrater skäms för att kalla sig socialister. Detta som är den självklara ideologiska basen i partiet. Som varit den drivande idémotorn sedan dess födelse. Som skall definiera den socialdemokratiska identiteten.

Om socialdemokraternas egna medlemmar skäms för att kalla sig socialister (vilket är ett bevis för att man köpt den (ny)liberala propagandan att alla socialister är diktaturkramare), då är det inte svårt att förstå att väljarna inte förstår partiets budskap. Budskapet är nämligen inte bara spretigt, det är irrationellt och ologiskt. Det är inte heller svårt att förstå varför partiet är så splittrat angående samarbetet med mp och v. Många av medlemmarna ser ju t.o.m. v som ett extremparti, som Erik Laakso säger:

"vänsterpartiet på riksnivå är ett litet extremparti på vänsterkanten och dem ska vi inte sätta oss i regering med. Det finns ingen som tjänar på att ha Lars Ohly som någon slags minister i någon form."

Om socialdemokraterna inte vill vara demokratiska socialister bör man vara klar med det budskapet till väljarna. För liberala val finns det redan. Kanske bör man utkristallisera var den ideologiska kärnan ligger, annars finns det bara ett enda genuint vänsteralternativ kvar i partipolitiken. Fram tills dess får svenska folket leva med att liberala debattörer såsom SvDs ledarredaktion hycklar hela vänsterblocket. Självklart ingen grogrund för ett sunt debattklimat, men det har propaganda aldrig varit.

Bloggat: Bengt Silfverstrand, Erik Laakso

Som alla andra

Det är en obehagligt bakvänd logik med att bli nöjd av att någon är som alla andra. Någon i detta fall är (mp) och nöjd är tidningen DN. Just bara för att (mp) nu är som alla andra partier (angående EU-utträdet). Vi har hört det om (v) om och om igen: ni måste bli som alla andra partier, annars blir ni aldrig regeringsdugliga. Men hela poängen med ett idébärande parti är ju att vara ett alternativ till de andra och visa på att det finns andra vägar att gå. Det borde väl vara extra uppskattat med alternativ i dessa tider av osäkerhet som till stor del kan härledas till dåligt förd politik från båda de två stora vänster/höger alternativen. Nina Björk kommenterade detta i söndagens DN:

"Det konstiga är naturligtvis inte att en liberal ledarskribent kritiserar andra partier för att ha fel åsikter. Det är ju hans eller hennes jobb. Det konstiga är när de vill att dessa partier ändrar sina åsikter för att bli ett trovärdigt regeringsalternativ. Eller för att locka fler väljare."

Så tanken att de mindre partierna skall lämna sina idébaser och bli som alla andra bara för att locka väljare är smått absurd. Och kommer i längden skapa ett likriktat och odemokratiskt samhälle. Dessutom tråkigt.

DN och SvD1, SvD2 rapporterar

Fusket med fusket

Den borgerliga ideologins kärna framträder tydligt i kampen mot fusket. Alliansregeringen har under sin mandatperiod haft korståg mot bidragsfuskande medborgare. Samtidigt som regeringsmedlemmarna en efter en avslöjades med att ha skattefuskat, kom uppgifter från en statlig utredning att bara två procent av bidragen är fusk (10 miljarder). Men mest intressant är att det största fusket inte görs av vanliga knegare i form av bidragsfusk utan i form av skattefusk och då främst näringslivet (133 miljarder).

Ändå föreslås samkörning av systemen för att sätta dit knegarna. Låtsasliberalerna DN kommenterade förslaget med en klassisk disclaimer: ”Samtidigt vilar något olustigt över detta med samkörning och med att sprida känsliga uppgifter över fler datasystem än absolut nödvändigt. Men frågan är om det ändå inte är priset man får betala för att kvalitetssäkra utbetalningarna, även dem från socialtjänsten.” DN:s lojalitet till överheten visade sig starkare än till de liberala idealen.

Det är därför logiskt och välkommet att vänsterpartiet nu vill granska skattefusket. Även Expressen drar den slutsatsen. Hoppas också att nån alliansminister åker dit!