Gott nytt år alla sjukskrivna

Från årsskiftet skärps kraven på långtidssjukskrivna. Redan efter 180 dagar skall alla sjukskrivna som det heter "prövas mot den reguljära arbetsmarknaden". Det handlar om ca 75,000 personer. Om man då inte kan gå tillbaks till sin gamla arbetsplats men om det bedöms att man kan arbeta med annat har man inte längre rätt till sjukpenning. Efter ett s.k. överlämningsmöte förs man över till Arbetsförmedlingen. Försäkringskassan står för bedömningen. Vad som menas med "annat" är inte klart definierat. Men man kan nog vara ense om att de flesta, även sjukskrivna, skulle kunna jobba med "något". I praktiken betyder det att det till arbetsgivaren överförs en betydande maktposition. Makt som innebär att man kan slingra sig runt arbetsrätten. 

Idag beskriver arbetsrättsjuristen Åsa Erlandsson i DN (ej ännu publicerad) ännu en konsekvens av de nya reglerna kring sjukskrivningen. För om man efter 180 dagar uppmanas av Försäkringskassan att leta andra jobb betyder det i praktiken att Försäkringskassan anser att man inte kan göra något jobb på den nuvarande arbetsplatsen. Det ger i sin tur arbetsgivaren ett argument för uppsägning. Som Åsa Erlandsson säger:

"De arbetsgivare som vill säga upp personal får indirekt hjälp av Försäkringskassan"

Den nya sjukskrivningslagen är en öppen ideologisk strategi i arbetslinjens tecken. Den borgerliga regeringen hymlar inte med den nya lagens konsekvenser, tvärtom. Men dessutom ter det sig högst osannolikt att de konsekvenser som Åsa Erlandsson nu lyfter fram inte skulle ha uppmärksammats i någon av de förarbeten, studier eller arbetsgrupper som föranlett det praktiska genomförandet av lagen. Men en maktförskjutning från arbetstagare till arbetsgivare är förmodligen något som alliansen rent ideologiskt kan leva med. 

Intressant: Idag kom flygräderna mot Gaza. Den upptrissade Israeliska hökretoriken blev verklighet och världen står bredvid och tittar på när ett illegalt ockuperat landområde bombas sönder. Ett område som redan kan uppfattas som ett koncentrationsläger pga av omvärldens och Israels blockader av basförnödenheter. 

Jobba är frihet

Jobba mer. Jobba längre. Jobba mer effektivt. Jobba hårdare. Börja jobba tidigare. Förskjut pensionsåldern så vi kan jobba senare i livet. Vi jobbar mer än vi någonsin gjort, men mer kan vi. Jobba ÄR frihet. På dagens DN Debatt:

"Långtidsutredningens huvudbetänkande som presenteras i dag förordar fler arbetade timmar: Unga måste komma ut tidigare på arbetsmarknaden och äldre måste stanna kvar längre om den ekonomiska tillväxten ska räddas."

Arbetslinjen upphöjt till ideologiskt maxim. Och man har slutat att hymla om varför: ekonomisk tillväxt. Detta samhällets slutgiltiga mål. Låt oss kollektivt strunta i sociala och ekologiska barriärer. Ifrågasätt inte, jobba istället. Men det finns vissa bieffekter av tillväxt:














(Kurvorna beskriver från vänster till höger och uppifrån och ner från 1750 (de linjer som börjar allra längst bort till vänster): northern hemisphere average surface temperature, population, CO2 concentration, GDP, loss of tropical rainforest and woodland. Från 1900: water use, species extinction, paper consumption, motor vehicles och från 1950: fisheries exploited, foreign investment, ozone depletion.)

Apropå inget: Ali Esbati om rasism.

Arbetslinjen

Nina Björk filosoferar idag i DN runt vad arbetet egentligen skall skapa för värde för den individuella människan. Varför blev arbetslinjen grunden i all svensk politik? Ja, det kan man fråga sig. Det gjorde också J M Keynes redan på 30 talet. Han förutspådde att man bara skulle behöva jobba ca 3 timmar om dagen för att uppehålla en relativt ok levnadsstandard två generationer framåt, och därför skulle man få tid över till att vara med barnen, socialt umgänge och allmänt slappande. Detta skriver samhällsforskaren Christer Sanne också om i boken "Keynes barnbarn". Med den otroliga produktionseffektiviteten vi uppnåt borde vi ha tid att inte arbeta. Men det gör vi alltså inte; tvärtom har vi aldrig jobbat så mycket som nu.

Och som Nina Björk säger:

"Men det jag inte förstår är varför dessa många och långa arbetsdagar, (...), inte ses som ett misslyckande. Som om något gått snett. Som om maskinernas löfte om fri tid för människan aldrig har infriats"

Förmodligen ligger svaret i en kombination av faktorer där myten om arbetets "uppryckande" moral är en och den ständiga statushetsen en annan. Vi hetsas helt enkelt in i den moraliska myten att man är bara en "ordentlig" medborgare om man arbetar heltid. Och att konsumtion av "prylar" har ett värde i sig, inte bara för dig som individ utan även för samhällets framåtskridande. Att vi måste alla göra vår del av ekorrhjulet. Men skulle det inte vara sunt (eller kanske t.o.m. livsviktigt) att ändra den här synen på arbete?

Mer: på DNs ledare efterfrågar man näringsrik mat till alla skolbarn. Tänk att ledarredaktionen skulle tala sig varma om något som gäller ALLA.