Arbetslinjen

Nina Björk filosoferar idag i DN runt vad arbetet egentligen skall skapa för värde för den individuella människan. Varför blev arbetslinjen grunden i all svensk politik? Ja, det kan man fråga sig. Det gjorde också J M Keynes redan på 30 talet. Han förutspådde att man bara skulle behöva jobba ca 3 timmar om dagen för att uppehålla en relativt ok levnadsstandard två generationer framåt, och därför skulle man få tid över till att vara med barnen, socialt umgänge och allmänt slappande. Detta skriver samhällsforskaren Christer Sanne också om i boken "Keynes barnbarn". Med den otroliga produktionseffektiviteten vi uppnåt borde vi ha tid att inte arbeta. Men det gör vi alltså inte; tvärtom har vi aldrig jobbat så mycket som nu.

Och som Nina Björk säger:

"Men det jag inte förstår är varför dessa många och långa arbetsdagar, (...), inte ses som ett misslyckande. Som om något gått snett. Som om maskinernas löfte om fri tid för människan aldrig har infriats"

Förmodligen ligger svaret i en kombination av faktorer där myten om arbetets "uppryckande" moral är en och den ständiga statushetsen en annan. Vi hetsas helt enkelt in i den moraliska myten att man är bara en "ordentlig" medborgare om man arbetar heltid. Och att konsumtion av "prylar" har ett värde i sig, inte bara för dig som individ utan även för samhällets framåtskridande. Att vi måste alla göra vår del av ekorrhjulet. Men skulle det inte vara sunt (eller kanske t.o.m. livsviktigt) att ändra den här synen på arbete?

Mer: på DNs ledare efterfrågar man näringsrik mat till alla skolbarn. Tänk att ledarredaktionen skulle tala sig varma om något som gäller ALLA.