IMFs ironi

Det är en ovanligt obehaglig ironi att Island nu är tvungna att gå ner på knä och fråga Internationella valutafonden, IMF, om hjälp. DNs ledare beskriver det stillsamt som IMFs renässans, dock med viss reservation. Men fakta består om detta överstatliga organ (men som i praktiken drivs från Washington): i IMFs kölvatten de senaste 30 åren har det skapats kris efter kris just på grund av IMFs recept som i praktiken består av chockavregleringar, privatiseringar och öppnande för multinationella företag. En historia som Naomi Klein har gjort berömd i boken Chockdoktrinen.

Men även Joseph Stiglitz, f. d. Vicechef för Världsbanken och tillika mottagare av ekonomipriset till Alfred Nobels Minne, har beskrivit detta "innifrån" i boken "Globaliseringen och dess kritiker". Hans slutsats är enkel och rättfram: IMF har inte hjälpt u-länder att utvecklas. Tvärtom. IMF har skapat kriser där de har drivit fram med sina extrema nyliberala recept. Land efter land har fallit offer för snabba kapitalflöden efter att deras ekonomier lämnats utan skydd. Kraven på IMFs lån har varit uppseendeväckande felvridna och i många fall skrivna till västländernas fördel. Samtidigt har visat sig att utvecklings-ländernas ekonomier är känsliga för dramatiska liberaliseringar och behöver i sin initiala uppbyggnadsfas skyddas mot för stark avreglering, precis såsom de flesta i-länder gjort.

Och nu tvingas flera länder fråga efter IMFs hjälp igen, till och med en skandinavisk granne. Att Island var det land som följde IMFs nyliberala recept punkt till pricka och just därför hamnade i krisen, låter man i krisens tecken vara osagt. Att Island hyllades som en ekonomisk förebild i liberal media bara för drygt ett år sedan, låter man också vara osagt.

Uppdatering: IMFs första chock på Island är att höja räntan med 6 procentenheter. För att som man säger "stabilisera valutan"