Den odemokratiska toppen

Alltid intressant när den gamla skolans realpolitiker får lufta sina åsikter vilket den gamla centerpolitiska profilen Börje Hörnlund bjuds att göra på dagens DN Debatt. Intressant framförallt som en påminnelse till dagens generation hur politik, även på nationell nivå, brukade förankras i en folkrörelse. Iallafall för de partier som hade den ambitionen (så den klassiska högern diskvalificerade sig själv). Kärnkraftsfrågan är ett logiskt exempel att lyfta fram med en oerhört engagerad och vital folkrörelse under 70-talet; hundratals studiecirklar, debatter, föredrag och även undervisning ner på lokalnivå föregick den legendariska folkomröstningen 1980. Idag är denna gräsrotsnivå nedklippt till oigenkännlighet och det vakuum som skapats har smart utnyttjats av partitopparna för att driva en mer personlig eller populistisk linje. Att baksidan blir en söndersmulad demokrati tycks inte beröra. Nu är detta fenomen inte specifikt centerpartistiskt. Även S lider av samma sjukdom. Men till stor del lever det finmaskiga gräsrotsnätet kvar ute i Sverige, slumrande i lokalföreningar, lokala partistyrelser, folkets hus, sportföreningar, frikyrkor, studieförbund och nykterhetsrörelser. Kanske dags att väcka dem till liv igen?

Den amerikanska farsen en förebild för vissa

Sofia Nerbrand, Chefredaktören och vd för det liberala samhällsmagasinet Neo jämför i dagens SvD det svenska och det amerikanska valsystemen och kommer fram till att ”Den amerikanska demokratin fungerar väl. Folket bestämmer.” Att bara hälften röstar, att personkulten och smutskastningen är mycket viktigare än sakfrågorna och framförallt att den med mest pengar vinner, verkar inte vara något problem för en liberal som Nerbrand. Märkligt ändå.