Att utnyttja arbetskraft

Det är en obehagligt rak logik i den historiska uppgörelsen mellan IF Metall och arbetsgivarna. Uppgörelsen är historisk på flera sätt: 1) inget liknande har hänt sedan 30-talet 2) sällan har industrin producerat så stora vinster under så lång tid som fram tills förra året 3) sällan har orsaken till krisen legat så långt ifrån arbetstagarna 4) signalen fackförbundet sänder är att alla måste nu ta sitt ansvar, och facket är de första att visa att man gör det 5) facket tar nu ensamt ett ansvar för att försöka mildra en industrikris för sina arbetare. Ett ansvar som regeringen vägrat att axla.

Nu är det alltså inte några lönesänkningar man går med på, då lönen per arbetsenhet är densamma. Men man kompromissar ner sin arbetstid till lägst 80%, för att frigöra resurser till utbildningar och ledighet. Det är självklart svårt för fackmedlemmarna och arbetstagarna att behöva välja mellan att vara solidariska sinsemellan eller att vara stenhårda i förhandlingarna mot arbetsgivarna. Man är säkerligen inte så tuff när man spelar med osäkerhet kring sin inkomst och familjeförsörjning. Frågan är kanske snarare hur vi kunde hamna i den här situationen. Varför måste nu de svenska arbetstagarna omförhandla underskrivna avtal med arbetsgivarna och gå med på sämre avtal? Varför skall de behöva ge efter?

I tider av bra tillväxt får arbetstagarna (varför inte kalla dem arbetarna) en extremt dålig utdelning av de enorma vinster de är med och bygger upp. Vinster som arbetarna uppenbart har orsakat. Sakta höjs lönerna, men realt står de nästan stilla. Gapet mellan reallönerna och vinsterna har de senaste 30 åren nått historiska höjder. Arbetarna får helt enkelt inte betalt för sin insats. Men när sedan tillväxten tryter och sämre tider stundar så skall de dessutom betala för svikande efterfrågan och arbetslöshet. Det betyder i klartext: i perioder av bra tillväxt får arbetarna inte utdelning för de enorma vinsterna de är med och skapar och i perioder av avtagande tillväxt är de först med att kompromissa ner sina avtal. De är uppenbara förlorare i alla lägen.

Att Sveriges arbetare nu är tvungna att axla ett ansvar som man politiskt skulle kunna mildra avsevärt är väldigt sorgligt och säger en hel del om alliansen prioriteringar. Hur alliansen håller näringsliv och arbetsgivare om ryggen och låter arbetstagarna glida ut i osäkerhet. En osäkerhet man dessutom gjort än osäkrare genom sämre arbetslöshetsförsäkringar, sjukförsäkringar och fortbildningar. Dessutom är det nog ett friskhetstecken om man undrar vad det betyder när SvDs ledare säger: "IF Metall visar samhällsansvar och genuin omsorg om sina medlemmar när man sluter ett avtal med arbetsgivarna". Men jo, det är nog många arbetsgivare som ler nöjt idag. Eller snarare: de skrockar. För det är sannerligen historiskt att Sveriges arbetare skall ta ännu en smäll.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, AB1, AB2, AB3, AB4