Nabila Abdul Fattah lyckas i
dagens Metro summera den koloniala och postkoloniala världens maktrelationer i väldigt korta ordalag. Förutom att det förtjänas att sägas så ofta som det bara går är vinkeln också intressant. Västvärldens miljöengagemang är främst en ny strategi för utsugning, förtäckt i välvilliga lån till de fattiga länderna. Att detta är en variant på ett gammalt fenomen är också den preliminära slutsatsen från en kompis som nyligen gjort fälstudier och intervjuer med arbetare på internationella storföretag, verksamma i Latinamerika. Det enda som skiljer mot forna tider är att utsugningen görs mer raffinerat och därför är effektivare i att suga ut varje droppa. Den kan fortgå under längre tid, över generationer. Kapitalismen varkar hittar alltid nya och mer raffinerade metoder för långvarig (och hållbar) utsugning. Det gäller att gripa möjligheterna när de finns, men frågan är väl om de uppkommer i kris eller framgång?