Öppet förakt

Idag får småföretagaren, styrelseproffset och liberala debattören Pernilla Ström beskriva sin syn på den yngre generationen arbetstagare i DN. Hon har tydligen erfarenhet av hur de fungerar och har dessutom haft chansen att få "testa" deras arbetsvilja:

"Jag sitter inte med några egna djuplodande vetenskapliga studier. Men som företagare och arbetsgivare äger jag en del praktisk erfarenhet. Jag har till exempel själv högst påtagligt fått möjlighet att testa människors arbetsvilja. Jag tror att inte bara LO-basen utan även Jan Björklund och hans kolleger på utbildningsdepartementet skulle bli förvånade om de upptäckte med vilken matematisk ekvilibristik 24-åringar med begränsad utbildning kan räkna ut exakt på kronan vid vilken nettolön det blir intressant för dem att byta ut ett liv på a-kassa, lite svartkneg och en ganska behaglig social tillvaro mot ett halvtrist åtta-till-fem-jobb med reskostnader, betalluncher och krav att vara på plats varje morgon."

Tydligen är den unga generationen inte alls så outbildad och trög som Björklund vill få oss att tro; om de bara har det rätta incitamentet så är de riktigt smarta. Men strävan efter nyttomaximering är uppenbarligen förbehållet arbetsköpare.

Skrämmer SvDs ledarsida bort liberalerna?

De senaste dagarna har det bedrivits en mini-debatt om kulturpolitiken på SvDs ledarblogg mellan skådespelaren Gerhard Hoberstorfer och SvDs Per Gudmundson. Hoberstorfer replikerade på ett ledarinlägg där Gudmundson genom ett specifikt exempel vill visa på hur snedvriden och illasittande den regerande kulturpolitiken är och generellt hur illa det är med den offentliga finansieringen i nuvarande form (även om han menar att det finns en "bred politisk enighet om att det offentliga stödet till kulturlivet ska vara omfattande"). Egentligen ingenting nytt alltså, tänker man, det är ju det SvDs ledarredaktion alltid gör: driver en ideologisk linje och exemplifierar med enstaka exempel för att visa att de har rätt. Men Hoberstorfers replik avslöjar något nytt:

"Det är tråkigt att behöva konstatera att man som liberalt sinnad kulturarbetare - tänk - det finns faktisk kulturarbetare som inte programmatiskt uppfattar sig själva som socialister - ständigt drivs åt vänster med hjälp av Gudmundsonsk argumentation"

Kan det vara så att man driver den ideologiska linjen för hårt? Att innehållet redan är sålt så många gånger att det inte finns något upplysningsvärde längre. Kanske pressas de trogna ut från sina led, just p.g.a att härskande liberal media blir onyanserad och raljerande. Detta är förmodligen inte endast ett liberalt fenomen, men problemet blir mer uppenbart för dem då de får avsevärt mer utrymme i den breda pressen.

Gudmundsons svar till Hoberstorfers replik uppmärksammar problemet igen. Han har inte tagit åt sig alls av kritiken, utan använder enstaka exempel för att visa att han inte har fel. Hjälper Gudmundson indirekt Sahlin?