De senaste dagarna har det bedrivits en mini-debatt om kulturpolitiken på SvDs ledarblogg mellan skådespelaren Gerhard Hoberstorfer och SvDs Per Gudmundson. Hoberstorfer replikerade på ett ledarinlägg där Gudmundson genom ett specifikt exempel vill visa på hur snedvriden och illasittande den regerande kulturpolitiken är och generellt hur illa det är med den offentliga finansieringen i nuvarande form (även om han menar att det finns en "bred politisk enighet om att det offentliga stödet till kulturlivet ska vara omfattande"). Egentligen ingenting nytt alltså, tänker man, det är ju det SvDs ledarredaktion alltid gör: driver en ideologisk linje och exemplifierar med enstaka exempel för att visa att de har rätt. Men Hoberstorfers replik avslöjar något nytt:
"Det är tråkigt att behöva konstatera att man som liberalt sinnad kulturarbetare - tänk - det finns faktisk kulturarbetare som inte programmatiskt uppfattar sig själva som socialister - ständigt drivs åt vänster med hjälp av Gudmundsonsk argumentation"
Kan det vara så att man driver den ideologiska linjen för hårt? Att innehållet redan är sålt så många gånger att det inte finns något upplysningsvärde längre. Kanske pressas de trogna ut från sina led, just p.g.a att härskande liberal media blir onyanserad och raljerande. Detta är förmodligen inte endast ett liberalt fenomen, men problemet blir mer uppenbart för dem då de får avsevärt mer utrymme i den breda pressen.
Gudmundsons svar till Hoberstorfers replik uppmärksammar problemet igen. Han har inte tagit åt sig alls av kritiken, utan använder enstaka exempel för att visa att han inte har fel. Hjälper Gudmundson indirekt Sahlin?
I närheten av Bonn 1925
2 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar