Sveriges koloniala krig

Så var Sidas generaldirektör Anders Nordström till slut tvungen att i DN besvara den senaste kritiken mot Sveriges bistånd som uppkom i samband med släppet av Bengt Nilssons Timbo-sponsrade bok "Sveriges afrikanska krig". Kritiken går kortfattat ut på att vi i nord sponsrar krig med vårt bistånd, antingen direkt till makteliten eller indirekt genom att de pengar vi lägger på vägbyggen eller dammsystem frigör kapital som i sin tur kan användas till krig och korruption eller annan opålitlig verksamhet som vi i nord har fått för oss att vildarna i syd håller på med. Självklart skall en biståndsverksamhet kontinuerligt anpassas till verkligheten, exempelvis behövs en stark anknytning till klimathotet. Men det antyds något skrämmande i den senaste kritiken. För vad är det kritikerna vill att vi skall göra med biståndet? Kritiken är obehagligt icke-konstruktiv och fruktlös. Det levereras inga alternativ. Så någonstans i bakgrunden uppenbarar sig det enda logiska alternativet: kanske skall vi dra ner på det, det hjälper ju ändå inte.

Vi hamnar ofrånkomligen i en gammal unken kolonialdebatt. Vi är tillbaks där vi började. Västvärlden kan uttrycka sitt dåliga samvete med: vi försökte iallafall hjälpa stackarna, men de klarar ju inte av att ta hand om vår hjälp, så frågan är om det är värt det. För det första är det en väldigt liten del av biståndet som kan anknytas till korruption. Enligt Anders Sundström under en promille av projekten. Ändå skall dessa fall lyftas fram och debatteras på ledarsidor och på Timbromöten. Men framförallt har debatten blivit en icke-debatt (ungefär som att diskutera det våld som inte inträffade på ESF). Vad vi verkligen borde diskutera är ju varför vi ger så lite och hur de degenererande strukturerna mellan nord/syd kan förändras. Speciellt som vi får flera gånger tillbaks vad vi ger, vilket den gamle liberalen Bengt Westerberg vågar gå ut och säga (och Marcus Lundgren diskuterar i tidigare inlägg). Väst/nord har ett kolonialarv som vi aldrig konfronterat och den senaste kritiken luktar misstänk likt något som sipprat ur denna ständigt jäsande arvsbördan.

Så, kan vi inte börja debattera vad det verkligen handlar om: att vår exploateringssyn på folket i syd är förnedrande och rasistisk. Istället för att förnedra dem ännu mer genom att antyda att de inte är kapabla att ta hand om vår hjälp (som ändå är alldeles för liten). Speciellt som de faktiskt sponsrar vår välfärd.

Uppdatering: Idag får biståndsminster Gunilla Carlsson utrymme på DN debatt att beskriva alliansens nya biståndspolitik. En spretig text där ordet demokrati nämns ca 100 gånger. Men slutsatsen verkar vara att regeringen skall satsa på demokratifrämjande insatser, och definitionen av demokrati levereras i slutet av texten:

"Det nya svenska biståndet utgår från liberala värderingar och sätter den enskilda människans frihet i centrum. Vi står upp för en syn på utveckling som ser att marknadsekonomin är det enda ekonomiska system som kan lyfta människor ur fattigdom. Och som ser att det bara finns ett styrelsesätt som är värdigt fria människor - demokratin"

Regeringen väljer att politisera biståndet, det är tydligen det enda nya. Om folk i syd hade haft tillgång till DN debatt idag så hade de blivit väldigt väldigt dystra av budskapet.