Varför kan inte vänstern bli lika bra?

Per-Anders Forstorp och Brian Palmer skriver idag på Aftonbladet kultur om valkampanjstrategier. De pratar om alliansens två första år och strategierna som ledde till valsegern 2006.

I USA fokuseras mycket på smutskastningskampanjer menar artikelförfattarna, vilket inte är särskilt utbrett i svensk politik ännu tack och lov, men det som förenar de amerikanska republikanernas strategier, med de borgerliga svenska, är förmågan till språkliga innovationer och mediemanipulation. Som exempel nämns marknadsföringen av ”det nya arbetarpartiet” – moderaterna i Sverige. Metoden har tidigare använts av Bush och nu av John McCain: att utnyttja arbetarnas ilska mot eliterna.

Det andra exemplet gäller det svenska begreppet ”utanförskap”, ett nyskapat begrepp som egentligen beskriver ett samhällstillstånd som skapats av den förda politiken, men vars uppbyggnad och användning antyder att det är individerna själva det är fel på, att dom ställt sig utanför. Begreppet utanförskap avväpnar därmed strukturella begrepp som klassklyftor och rasism.

Även om det kanske inte behövs för att Socialdemokraterna ska vinna nästa val (det verkar de ju göra ändå), undrar jag när den progressiva vänstern tänker satsa mer på den här typen av strategier. Eftersom politik är ideologi och retorik behöver vänstern inte skämmas för att bli påhittiga lingvister och smarta lobbyister. Även om det delvis är en resursfråga, kan en omprioritering behövas: kanske mindre flygbladsutdelning och mer professionell lobbyism. Det verkar dessutom gå utan att gå in på smutskastningskampanjernas väg.