Snoop Dogg och Ultima Thule

Citys krönikör Annah Björk skrev förra veckan om kvinnosynen inom hip hopen. Idag kunde man läsa Citys chefredaktör Mikael Nestius kommentera krönikan och att den fått massor av kommentarer från läsare. Många tycks vilja värja sig mot Björks slutsatser. De vill fortsätt nicka till beatsen utan att behöva få dåligt samvete. Jag förstår den känslan för jag har känt den och känner den delvis fortfarande. Exemplet som tas upp som särdeles kvinnoförnedrande är Snoop Dogg. Han är ett bra exempel i sammanhanget för jag har själv flera av hans skivor och jag har själv konfronterats med varför jag lyssnar på honom. Jag reagerade då med att hitta på en massa ursäkter och blev nästan arg. Vändningen kom när jag bemöttes med exemplet Ultima Thule, de gamla nationalistrockarna. Då gick det inte längre att framhärda. Inte fan är det OK att lyssna på Ultima Thule för att de har sköna riff! Inte ska de heller undantas från kritik eller ursäktas för att musikerna/de som lyssnar tillhör arbetarklassen eller på nåt annat sätt gå ner i brygga för att rättfärdiga det ideologiska innehållet. På samma sätt finns det ingen ursäkt för biaaatch-texterna och de halvnakna dansarna i nästan varenda video som visas på TV. Jag har inte kommit så långt som att göra en utrensning i skivhyllan, men jag drar mig verkligen för att slå på 50 Cent eller Snoop. Tyvärr är det också artisterna med den här touchen som säljer bäst verkar det som. Det är de som visas på TV och spelas i radio. Men man ska komma ihåg, och här ligger lösningen eller vägen ut, att det finns en myriad av hip hop som är politisk och inte sjunger om bitches ’n’ hoes. Band som Dead Prez, Public enemy, KRS one, Mos Def, Wu Tang, Nas, The Roots, Timbuktu, Latin Kings och Looptroop. De tänker jag fortsätta lyssna på med gott samvete!