Mediadrevets ABC

Drevet är nu så upphetsat att det verkar ostoppbart. Det måste snart fällas ett stort villebråd, annars känns jakten meningslös. Det gigantiska jaktlaget har ju skapat en stämning av gemenskap; alla kämpar mot samma mål. Endast det största djuret är nu gott nog. Att Wanja "bara" lämnar AMF och ett antal andra styrelser är långtifrån tillfredsställande. Det krävs mer, mycket mer. 

Det ursprungliga "brottet" har tappat sin relation till vilket straff som skall utdelas. Ingen journalist lägger någon tid på att analysera problematiken med belöningsstrukturen inom styrelsevärlden längre (om man någonsin gjorde det); problemets rot. Agendan är istället klar: en kvinna inom arbetarrörelsen skall fällas. Orsakerna till varför är skitsamma. Fällas skall hon.

En kvinna som suttit igenom liknande hetsdrev är Gudrun Schyman. Hon gör en förträfflig beskrivning av drevets dramaturgi på sin blogg. Först sätter man in alla resurser för att få någon att nämna det magiska ordet - avgå! När det väl klämts fram börjar frågan ställas till allt fler: bör hon inte avgå (helst ledande dessutom)? Sen söker man "folkets" dom (som givetvis svarar ja på frågor som: det har framkommit att person x har fuskat, bör hon inte avgå?). Och med folkets domslut i handen krävs ansvariga på snabba beslut. Allt medan personen som utsatts för drevet ensam måste överblicka situationen och gräva fram information som kan vara flera år gammal, och från en helt annan tidsanda (dessa avtal skrevs på när inget var omöjligt, börsen var spikrakt uppåt och bonusar var modernt etc). Drevet är komplett.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, AB1, AB2

Arbetarklass, kvinna och ett misstag

Kvinna och representant för arbetarklassen. Kombinera dessa två egenskaper med ett misstag i ett överbelamrat arbetsschema och du har skapat det fetaste och mest eftertraktade villebrådet för svensk presskår. Wanja Lundby-Wedin gjorde uppenbarligen ett misstag, och spädde förmodligen på det första underskrifts-misstaget med det klumpiga och oförstående svaret ("jag känner mig olycklig och känner inte igen siffrorna"). Men det måste finnas någon proportionalitet även inom en blodtörstig journalistkår. Vad hände med mannen själv, Christer Elmehagen? Det är ju ändå han som sprang iväg med den absurt stora pengasäcken. Och vad hände med alla de andra män som också skrev under samma dokument? Är det så att det blivit för vanligt med giriga direktörsgubbar att det inte har något nyhetsvärde längre? Eller antar man att män, och speciellt de som jobbar för näringslivet (eller deras intresseförening Svenskt Näringsliv), ska uppmuntra feta arvoden och sitta i många styrelser? Det är kanske till och med är det som gör dem framgångsrika och avundade. Men en kvinna som dessutom står på arbetarklassens sida. Det sticker i alldeles för mycket i ögonen. Låt oss alla jaga henne.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, AB1, AB2, AB3, AB4