Heja Norge!

Frihandelsminister Björling sjunger återigen frihandels lov i dagens Brännpunkt. Och medan Sverige och EU ångar vidare i förhandlingar om handelsavtal med de andinska länderna, Peru, Colombia och Ecuador, säger den norska röd/gröna regeringen stopp och belägg. Förra veckan bestämde Norge att de vill ha mer fokus på mänskliga rättigheter innan de sluter handelsavtal med Colombia. Stortinget skjuter upp diskussioner om handelsavtalet (som sker inom ramen för EFTA, internationell organisation för frihandel och ekonomisk integration med Island, Norge, Liechtenstein och Schweiz som medlemmar) tills hösten för att få tid att studera hur avtalet förhåller sig till mänskliga rättigheter och arbetsrätt.

Tänk om Sverige som säger sig gå i bräschen för mänskliga rättigheter skulle våga göra samma sak i de handelsförhandlingar som just nu pågår mellan EU och de andinska länderna? Den andra förhandlingsrundan inleddes i måndags i Lima, Peru och civila samhället på båda sidor Atlanten fortsätter att föra fram sin kritik bl.a till att avtalet sannolikt kommer att leda till fördjupad fattigdom, miljöförstörelse, urholkad arbetsrätt och utslaget familjejordbruk.

Tidigare bloggat om detta här.

"Det finns både vinnare och förlorare", men låt oss bara prata om vinnarna

"Historien har ibland en otäck förmåga att upprepa sig". Jo, det är Ragnar igen. Ragnar Roos på DNs ledarsida. Och man kan ju inte annat än hålla med. Att de fria kapital marknaderna, de snedvridna frihandels avtalen och de nedmonterade social skyddnäten än en gång skapat en värld med kraschade finanshus, snabbt ökade inkomst klyftor och ett alarmerande antal människor i akut svält. Fast nu är det ju inte det Ragnar syftar på. Tvärtom verkar det som, även om det är svårt att förstå riktigt vad han vill ha sagt. Fast tydligt är att han är orolig igen; orolig att globaliserings arbetet håller på att stoppas upp. Denna underbara utveckling som tagit oss dit vi är idag. Till en sjukligt ojämlik och orättvis världsordning. Men visst har de senaste 30 årens globaliserings agenda skapat tillväxt. Det kan ingen ifrågasätta. BNP har växt med en ofantlig fart. Men är verkligen majoriteten av människorna nöjda med denna utveckling eller bara den lilla del som får del av tillväxten och är utvecklingen hållbar ekologiskt och socialt? Detta måste vara värt att diskutera. Dessutom är det väl få som säger emot när man påpekar att det är själva utvecklingen i sig som skapat krisen.

Men Ragnar är inte nöjd med att bara håna folk som nu känner av en sviktande konjunktur (eller som Ragnar väljer att uttrycka sig: "den snabba strukturomvandlingen gör många frustrerade". Frustrerade? Vi pratar om människor utan jobb, utan social säkerhet, utan pengar att betala hyran, utan pengar att betala mat till barnen). Dessutom vill Ragnar håna dem som hade rätt och faktiskt påpekade att allt detta kunde hända. Naomi Klein till exempel (som tydligen inte bara hade rätt, hon var falsk profet också). Men Ragnar kan ju såklart inte gå med på att hon hade rätt utan uttrycker sig: "den senaste tidens händelser på den världsekonomiska arenan kan tyvärr spela henne i händerna". Vilket fantastiskt innovativt sätt att på ett bakvänt vis påpeka att någon faktiskt hade en poäng.

Man kan som sagt inte annat än hålla med Ragnar när han i rubriken fastställer: "Ingen repris, tack". Ingen repris på Ragnars ovilja att vilja diskutera en komplex världsordning, isåfall.

Ragnar Roos och Haiti

Så kraschade Doha rundan till slut efter maraton förhandlingar i Genève. Detta 7 åriga samtal som sattes igång med den fina tanken att gynna utvecklingsländerna. Kanske är det då ett tidens tecken att det är just utvecklingsländerna, med Kina och Indien i spetsen, som säger emot. För det var det förhandlingarna föll på; att speciellt Indien vägrade att att skriva under något där u-ländernas inhemska jordbruks produktion inte fick skydd mot EUs och USAs över-subventionerade export. Denna export som varit totalt förödande för land efter land i Syd. Som totalt slagit ut många länders egna jordbruk. Som världen nu på riktigt ser effekterna av: matkris, matupplopp och en markant ökning av människor som sparkas in i akut svält. Då inte konstigt att man säger nej. Bara förvånande och uppmuntrande att man vågar göra det. Förhoppningsvis reflekterar detta en ny anda i globala förhandlingar: att U-länder till slut får något som helst att säga till om. När till och med den liberala debattören Johan Norberg håller med att EU och USA har gjort för lite för att möta u-ländernas krav då vill man ändå tro att det finns hopp.

Men Ragnar Roos på DN kan inte dölja sitt missnöje över att WTO förhandlingarna kraschade. Som reflekterats över i tidigare inlägg sitter svensk media och tittar på med förakt när kritiska röster hörs om frihandel men Rangar är nog ändå den som föraktar allra bäst (förutom vår alldeles egna handelsminister Ewa Björling förståss. Och SvD är ju givetvis också missnöjda, men behöver vi ens nämna det?). Undrar stillsamt vad Ragnar tycker om Haiti som exempel? Detta land som fått den mindre smickrande uppgiften att vare ett av de mest uppenbara bevisen på hur illa det kan gå med felskrivna frihandelsavtal. Ett land som var självförsörjande på sitt jordbruk innan frihandelsnojjan tog över. Ett land som idag är så uppsplittrat, ojämlikt och fattigt att det toppar de flesta av de tabeller som alla länder gör allt för att inte ens kvala in till. Ett land där man nu tvingas att äta kakor gjorda av jord och smuts (mudcakes). Självklart skall man inte beskylla frihandels avtalen för allt detta. Men ingen bestrider faktumet att sedan Haiti skrev under sina första avtal om liberalisering på 80-talet så har allt bara blivit sämre. Och nu har det tydligen blivit så dåligt att man tvingas äta smuts. Varför får vi inte diskutera det Ragnar?

Den ensidigt underbara frihandeln

Denna veckan återupptas förhandlingarna inom WTO om den s.k. Doha rundan. Återigen aktualiseras problemet med en i stort sett totalt okritisk massmedia och politisk kår. Varför får inte frihandel diskuteras och analyseras? Varför är det så galet känsligt att debattera något så komplext och dynamiskt som frihandel?

Låt oss först förenkla begreppen och titta på vad frihandel är. För om man naivt tittar på vad frihandel borde vara så är det väldigt enkelt att tro att det bara finns en uppsida: att folk och företag byter varor med varandra. Bara det att inom definitionen "frihandel" görs det över nationers gränser. Visst låter det enkelt och bra. Komparativa fördelar och allt det där. Varför vill någon vara emot det (då skulle man väl vara emot eBay, Tradera och alla andra handelsplattformer också)? Men frihandel är tyvärr inte alls detta. För det första är det allt annat än en fri handel. Istället bygger frihandels systemet på ett nät av regler som måste uppfyllas, och ofta med långtgående konsekvenser. Dagens frihandels system bygger till stora delar på de starkas intressen att kunna handla med utvecklingsländerna. Att kunna importera billiga råvaror för att sedan processera dem och exportera dem igen med ett stort mervärde. Reglerna är skrivna av och för länderna i Nord och deras företags intressen. Det krävs ingen större ansträngning att se detta mönster och ändå så får det kategoriskt inte diskuteras (varför importerar Mexiko egentligen tortillas från Texas?). I stort sett alla industriländer har ju ändå i ett intialt skede använt sig av protektektionism för att kunna bygga upp sin inhemska industri.

Förmodligen är frihandel inte mer känsligt att debattera än någon annan nyliberal agenda. Det är helt enkelt omodernt att vara kritiskt mot något så modernt. Punkt slut. Om någon säger emot (och i frihandelsfrågan är det många: biståndsorganisationer, akademiker, i stort sett alla utvecklingsländers regeringar, bondeorganisationer, fackförbund, t.o.m överstatliga organ som FN) så fnyser man och hävdar att man är flummig och förmodligen vänster. Hur kan man vara så fundamentalt övertygad (eller ideologiskt förblindad) att man kan vifta bort kritiska inlägg från människor som jobbar med dessa frågor varenda dag? Som ser konsekvenserna. Som ser att bönder slås ut och tvingas in i städernas slum. Som ser att själva strukturen på frihandelsavtalen cementerar ojämlikheter (skall inte utvecklingsländerna bygga upp en egen industri utanför kaffe och banan produktion?). Som ser att människor svälter och till slut dör p.g.a. de rådande strukturerna i frihandelsavtalen. Tror någon på allvar att man är kritisk bara för att jävlas? Det verkar tyvärr så. Men frågan är om en kollaps i förhandlingar egentligen är så dåligt som alla ledande politiker i Väst vill göra gällande. Kanske skulle det leda till att man började tänka om...

Bångstyriga Bolivia och ettriga Ecuador

Idag skulle den fjärde förhandlingsrundan om ett handelsavtal mellan EU och den Andinska gemenskapen (Colombia, Peru, Ecuador och Bolivia) ha avslutats. Men kalaset ställdes in. Nähä, har ni inte läst något om denna process i media? Medan el pueblo; småbrukare, ursprungsfolk, fiskare, arbetare, fackligt organiserade, miljökämpar, människorättsaktivister och kvinnorna på gatan skriker sig hesa om att dom inte vill ha detta avtal, har EU-kommissionen ångat vidare med döva öron mot ett snabbt undertecknande. Men nu tog det alltså tillfälligt stopp. Det verkar som EU lackat ur på den andinska gemenskapen som inte kunnat enas kring det enkla och raka målet: snabba och långtgående liberaliseringar.

EU vill ju att de latinamerikanska länderna öppnar upp sina marknader så att våra företag får lättare att bland annat investera och köpa upp den latinamerikanska el-, hälso- och utbildningssektorn och så vattnet. Men förutom en stor del av folket finns det också regeringar i syd som motsätter sig detta, är lite bångstyriga helt enkelt, varpå det plötsligt tar stopp. Bångstyriga är det Ecuador och Bolivia som varit som hotat med att avbryta förhandlingarna om handelsavtalet med EU i protest mot att unionen infört en ny regel som kriminaliserar papperslösa invandrare. Inte nog med det. För att skona miljön föreslår Correa att Ecuador avstår från att exploatera oljetillgångarna i i Amazonas mot att världssamfundet ersätter landet för de uteblivna inkomsterna från oljeutvinningen. Han vände också på steken och krävde att staten skulle få 99 procent av oljeintäkterna som ska gå till skola och omsorg. De utländska bolagen skrek hjärtskärande högt, så Correa låter nöja sig med 70 procent. Både bångstyrig och ettrig, men ändå lite medgörlig.

I gårdagens Aftonbladet skriver Naomi Klein om mindre bångstyriga men desto mer medgörliga Irak som nu officiellt öppnar sex av sina största oljefält, motsvarande hälften av landets kända reserver, för utländska investerare. På papperet kontrolleras oljan av staten, men i praktiken kommer utländska oljejättar att behålla 75 procent av värdet av kontrakten, medan bara 25 procent går till irakiska partners. Denna fördelning saknar motstycke, skriver Klein. Hur blev det med miljön och hur blev det med stålars till uppbyggnaden av landet?

Samtidigt som EU-kommissionen försöker tala de andinska länderna till rätta, och Irak öppnar sina oljefält, sitter världens åtta stenrika troll i japanska Toyako och enas om att anta ett mål om att minst halvera utsläppen till år 2050. ”De rika länderna inom G8 har en viktig ledarroll att spela”, skriver gårdagens DN-ledare. ”Om de bara ser till sina egna ekonomiska intressen kommer det att straffa sig även för dem själva”. Hmmm...