En annan slutsats man kan dra från upplevelserna av ESF är att det finns ett väldigt starkt band som sammangjuter alla de sociala orättvisorna: systemkritiken. Den myriad av grava ojämlikheter som existerar är egentligen bara olika symtom på samma sjukdom. Det rådande systemet misslyckas kapitalt på osedvanligt många områden att leverera ens en tillstymmelse till rättvisa. Ofta är detta väldigt transparent genom statistik och siffror men ändå diskuteras det otroligt sällan; det sista makten vill är att uppmuntra till systemkritiska samtal. Men hur skall maktstrukturer utvecklas om de inte debatteras? Återvändsgränden blir uppenbar när man upplevt de konstruktiva samtal som präglade ESF.
Ett annat perspektiv på problemformuleringen runt maktutövandet blev också uppenbart: hur komplext det är att diskutera lösningar angående maktlegitimering. Är rättvis handel (fair trade) positivt för de inblandade jordbrukarna i syd eller är det bara ett sätt att cementera en skev västerländsk syn (att syd skall skicka kaffe och bananer norrut)? Är certifiering av skogsråvaror kanske bara positivt för producenter i nord, eftersom de har makten att skapa reglerna som i slutändan gynnar dem själv mest? Ibland blir lösningarna ett sätt att legitimera makt, istället för att föra över makten till de inblandade. Således blir "lösningen" istället en förlängning av maktskevheten. Det är det ständigt återkommande problemet och själva embryot till ESFs egentliga existens: den rådande maktstrukturen är extremt odemokratisk och något måste göras åt detta faktum. Idag är tyvärr ESF ett av de fåtal forum där detta diskuteras.
En sista reflektion är oundviklig: medias katastrofala täckning av forumet. Inga djuplodande reportage eller artiklar om vad som diskuteras eller av vem. Inga funderingar runt varför ESF har uppkommit eller varför uppslutningen på de flesta evenemang var väldigt stor. Ingen fascinering av denna relativt nya röst som sakta men säkert organiserar sig och växer snabbt. Nästantill ingenting av någonting. Det är ju ändå extremt sällan vi i Sverige får chansen att bevittna något liknande på hemmaplan, med tusentals intressanta och ovanligt pålästa gäster. Jo, visst fick ESF lite mediautrymme förresten: när ett skyltfönster krossades och när några tegelstenar kastades. Då blåstes det upp på de stora dagstidningarnas förstasidor på nätupplagorna med stor text. Så kunde många förstrött bekräfta sina fördomar att sociala rörelser är fanatiska och mest vill bråka. Ett tragiskt betyg på medias inställning.
Uppdaterat: Fredrik Malm (fp) och liberale debattören Johan Norberg (som dessutom har sin blogg länkad på denna blogg p.g.a. att han brukar ha en relativt uppbackad liberal åsikt, men nu börjar man ju definitivt att undra) tycker att det är helgalet att ESF var sponsrat med pengar från Malmö stad. Sponsrad huliganism, antyder man. Alliansfritt svarar konstruktivt. Vidrigt fördomsfullt och ignorant och avslöjar dessutom hur lite dessa herrar vet.
