Negri och Hardt igår på Södran

Jag lyssnade på Antonio Negri och Michael Hardt igår på Södra Teatern. Jag hängde inte med riktigt hela tiden och har svårt att rekapitulera diskussionen så här i efterhand. Det upplevdes ändå som att jag fick lyssna på nåt stort och inspirerande när jag satt där i mörkret. Särskilt Negri som talade sin fina brutna franska med en demagogs tonfall: vackert högröstat i staccato om ”marx”, ”le communisme” och några andra saker som man nästan förstod. Han var inspirerande, en gammal gubbakademiker, men inte alls så där uppblåst och självgod som många andra ’intellektuella’ gubbar. Det viktigaste som jag uppfattade (efter översättningen) var i alla fall deras diskussion om det ömsesidiga förhållandet mellan makt och motstånd. Eftersom kapitalet/makten är så utspritt och utan tydlig kärna men ändå sammanlänkat i nåt sorts nätverk måste motståndet vara lika diversifierat och flexibelt. Vilket det också är enligt dem. Kärnan i arbetarklassens politiska motstånd utgörs inte längre (har den någonsin gjort det egentligen?) av vita män i tillverkningsindustrin. Dagens politiska motstånd har inte den traditionella formen – en avgränsad homogen grupp med en central ledare, vilket inte minst WSF/ESF är ett tecken på. De använder begreppen empire och multitude för att beskriva dessa två. Negri refererade till Foucault och sa att: där det finns makt så måste det också finnas fria människor att utöva makten över. Hardt var dock noga med att påpeka att kapitalet behöver arbetarna, men inte vice versa.

Moderatorer var DN-journalisten Stefan Jonsson och filosofilektorn Fredrika Spindler. Stefan Jonsson hängde inte riktigt med i diskussionen, ställde frågor som kändes lite god dag yxskaft, publiken fnissade några gånger åt hans frågor och jag tyckte lite synd om honom. Jag undrade vad han egentligen gjorde däruppe? Filosofen Spindler var bättre rustad, hängde med, men sa inte så mycket spännande heller. Negri var storsint nog att rädda ansiktet på Jonsson när han frågade sina tokigheter. Negri snappade upp en sak i frågorna - kärlek - och svarade med ett långt utlägg om att manliga professorer hade svårt att tala om begär och kärlek, men att det var grunden i all politisk kamp, typ.

I morgon lördag pratar de på European Social Forum i Malmö. Blir kul att höra vad som sades där.

Athena Farrokhzad har skrivit om detta i Aftonbladet, liksom Mikael Nyberg.

Uppdaterat söndag: DN publicerar idag en intervju. Den borde läsas av Wanja: "Men hur ska facken kunna bemöta globaliseringens väldiga krafter?" Negri:- Ja, inte genom att begränsa sig till nationen. Då slutar de som Internationella socialister, en vänstersekt.

Champangefrukost utanför Migrationsverkets lokaler i Malmö

Tidningen Arbetaren berättar om ESF 2008 Action Network som igår genomförde en ”deportationsfri dag”. Genom att 07.30 duka upp och bjuda på champagne (som en hänvisning till de tjänstemän på Migrationsverket i Solna som 2005 firade avvisningen av en familj med champagne) till personalen som kom till jobbet för att deportera människor, vill nätverket protestera mot rasism, gränser och avvisningar.

300 aktivister blockerade också flera av myndighetens ingångar och hindrade anställda från att ta sig in till Migrationsverket. Fler aktioner följde under dagen.

Nättidningen Yelah rapporterar om händelsen och hänvisar till en intervju med Ulf Stafsgård, säkerhetsansvarig på migrationsverket. Han säger: ”Det är fel att inrikta sig på oss tjänstemän. Som alla statliga myndigheter följer vi alla lagar som riksdagen och regeringen beslutat om.” Denna åsikt delades inte av demonstranterna.

Den åsikten delas inte heller av mig . I en avhandling av Eva Norström som kom 2005 framgår nämligen att handläggarnas de facto arbetssituation på avgörande vis inverkar på asylpolitikens tillämpning och att gränsdragningsproblem oavbrutet uppstår. Rasistiska hotdiskurser om lämmeltåg och strömmar/vågor av tärande flyktingar, parat med hetsen att hinna med så många ärenden som möjligt (vilket i förlängningen är lönegrundande) gör att de flesta handläggarna söker efter sätt att avslå snarare än att bifalla eftersom det går mycket fortare. Det leder till en organisationskultur där man förutsätter att alla asylsökande ljuger. Läs mer om avhandlingen här.

Peo Hansen, docent vid Linköpings universitet har forskat om EU:s rasistiska migrationspolitik. Här finns en intervju med illustrativa exempel.

SvD väljer fördomarna

På onsdagen den 17e september börjar European Social Forum (ESF, se hemsida) i Malmö. Det är det största politiska evenemanget någonsin i staden. I 250 seminarium och 400 kulturevenemang skall alternativ till de rådande ekonomiska och politiska maktstrukturerna diskuteras och debatteras. Det borde råda enighet bland alla politiska falanger att det existerar sociala orättvisor i samhället, och ESF har skapats för att kunna lyfta fram dessa och diskutera kreativa lösningar. Självklart bygger vissa alternativ på kritik av det rådande systemet (nyliberalism, stark tilltro till marknadslösningar), annars skulle det inte definieras som alternativ. Parollen för hela forumet är just: En annan värld är möjlig.

Det är uppenbart att alla definitivt inte håller med om ESFs kritik, eller inte gillar kritik av det rådande systemet. Men det borde också vara uppenbart att man tjänar på att lyssna till kritiken och dessa alternativ, speciellt i tider av kraschade finanshus, klimathot, ökade inkomstklyftor och väldigt få lösningar på u-världsproblematiken. Kanske kan man lära sig något fast man inte håller med om allt. Detta borde åtminstone vara medias inställning. Sydsvenskan väljer att täcka forumet utan fördomar och har en egen ESF-sajt. Tyvärr gör SvD precis tvärtom och väljer att närapå terroriststämpla forumet och lyckas dessutom kalla det anti-semitiskt på ledarbloggen. Att man väljer att lägga ner energi på att gå igenom en seminarielista på 40 sidor med hundratals debattämnen för att hitta det mest extrema är både tragiskt och patetiskt.

Ickevåld OCH våld, det är svaret?

I dagens Aftonblad recenserar Petter Larsson en handbok i ickevåldsaktivism på ett inspirerande sätt. Boken heter Ickevåld! Handbok i fredlig samhällsförändring och ges ut på Karneval förlag.

Larsson vurmar i sin recension för ickevåldsaktivism och tar Seattle som exempel när han menar att den är ett effektivt men nästan oprövat vapen. Han menar att metoden är särskilt väl lämpad för ett samhälle som Sverige eftersom statens och mediernas tolerans mot våld är minimal. Möjligheten att väcka opinion genom våld är därför knappast möjlig. Samtidigt kritiserar Larsson författarnas blåögda tro på pacifism. Han tycks mena att våld också är nödvändigt, i en värld präglad av våld. Som exempel nämns Indien och Sydafrika. Om denna spänning, mellan pacifism och våld i relation till vad man tror kan åstadkommas genom opinionsbildning är verkligen en stötesten när det gäller samhällsförändring. Jag landar i att jag nog helst skulle läsa en bok i ämnet av Petter Larsson själv. Jag hoppas också att någonting händer i Malmö under European Social Forum som ger mig anledning att återknyta till ämnet…