Skuldbördan i Gaza

Chefen för Timbros medieinstitut, Roland Poirier Martinsson, har skrivit en rapport om svensk medias bevakning av kriget i Gaza som lanserades under tisdagen. Slutsatsen i rapporten, som heter Mediernas krig, är att en majoritet av de pressklipp med anknytning till kriget har en onyanserad och pro-palestinsk inställning. Många journalister svalde helt enkelt okritiskt den palestinska versionen av händelserna. Det gäller att vara osentimental, vilket kan vara svårt mitt i krigets hetta, antyder Martinsson.

Slutsatsen i sig är tämligen ointressant och tom; man undrar om Martinsson ens hade behövt lägga energi på att plöja hundratals artiklar för att nå sin slutsats. Den var så att säga redan utstakad, innan rapporten skrevs.

Däremot framgår något annat ur rapporten, något som faktiskt är intressant. Martinsson kan nämligen ur dessa svenska pressklipp urskilja något om det som gör Hamas specifikt. Något om de bakomliggande orsakerna till Hamas bestialiska beteende, deras drivkraft: de vill att deras egna barn skall dö. Det ingår i deras taktik, det är en del av deras brutala strategi. Dessutom kan det förklaras utifrån den antisemitiska diskursen; det reella dödandet skall inte förknippas med det mytiska dödandet. Martinsson säger (min fetstil och kursivering):

"Vems fel är det att civila vuxna och barn dör? Om man hamrar läsarna med bilder av barn som dör till följd av israeliska vapen, gråtande syskon och föräldrar, då blir frågan extremt brännande. Judar som dödar barn är en myt med rötter i medeltiden, väl utnyttjad av antisemiter sedan dess. Är den omedelbara slutsatsen att det är vad som sker i Gaza? Några skulle säga att påståendet ovan – att ingen vettig människa accepterar att barn dör som en sidoeffekt av krigshandlingar – är sant, men att Hamas villigt accepterar att civila och barn dör som sidoeffekter av krigshandlingar. Att organisationen till och med använder detta som strategi. Att det är Hamas som med berått mod offrar barn för att positionera sig i ett maktspel."

Skuldfrågan är utredd och paketerad. Allt enligt enkel svensk liberal logik: Hamas valde själva att offra 1,400 av Gazas invånare, många civila. De tryckte inte fysiskt på avtryckaren, det hjälpte den israeliska militären till med. Men skulden ligger alltjämt på dem själva.

SvDs ledarblogg kommenterar.

Att hälsa civiliserat II

Aftonbladets krönikör Lisa Magnusson kommenterar Hamiltons fadäs i AB.

Integration

Lars Linder i DN gör en viktig reflektion i dessa tider av Halal-tv, islamofobi och allmän massmedial och politisk personifiering av brottslingar:

"Den detaljerade rapporteringen kring enstaka, uppseendeväckande fall som inbjuder till identifikation blir till ett slags oändliga realityserier med en förenklad tv-dramaturgi. Här det stackars offret, där monstret som gjorde det. Slutsats: Lås in den jäveln, ut med namn och helst adress. Kriminalitet är inte ett samhällsproblem, utan en rad ondskefulla gärningar som kräver hämnd och långa straff.

Medan de fall som "inte säljer" trängs allt längre utom synhåll. En ihjälskuren 23-åring med arabiskt namn i Husby väcker inte oro och intresse hos läsarna. Inte som mördade vita medelklassbarn eller en ihjälsparkad innerstadspojke från välbärgad familj."

Vem har något att dölja?

FN:s internationella konferens mot rasism i Durban år 2001 speglade hur olika länder vill betrakta och prioritera i arbetet mot rasism. Flera arabiska länder riktade skarp kritik mot den rasism som staten Israel utsätter Palestina/palestinier för. En annan stor fråga var krav från länder i den s.k. tredje världen om ursäkter och ekonomisk kompensation för sviterna av kolonialism och slaveri. Den gången lämnade USA och Israel konferensen i protest. Sverige deltog med i huvudsak ’vita’ organisationer och framhöll in i det längsta att det var en viktig fråga att upphöra med ordet ”ras” i officiella dokument.

Det ser ut att kunna bli samma skeva debatt i år. FN:s konferens ska i år hållas i Genéve. Tidningen Dagen förfasar sig redan över agendan från arabiska länder, att islamofobi ska betraktas som en del av rasism(er)n(a). De rapporterar att redan nu hotar ”demokratier” med bojkott om detta sker.

Birgitta Ohlsson (fp) påstod i en interpellation förra veckan att: ”De enda som tjänar på att rikta oproportionerligt fokus mot ett enskilt land är de regimer som vill dölja förtrycket i sina egna länder.” Ohlsson syftar på kritiken mot Israel. Hon varnar för att Israel kan komma att kritiseras igen. Med Ohlssons logik kan man helt enkelt inte kritisera ett land för den rasism som finns där. Man har då alltid en dold agenda. Man måste tydligen tala i abstrakta svepande termer, t.ex. om en färgblind värld utan ”ras”-begreppet. Eller är det fel land som kritiseras? Med tanke på vad som Israel gör mot palestinierna kan man undra vad Ohlsson vill dölja.