Palestinskt lidande

Ett videoklipp från SkyNews på mindre än en minut som visar en 5 årig palestinsk pojkes reaktioner när israelisk polis arresterar hans far har fått många tittare runt om i världen. Det är egentligen inget konstigt; klippet är obehagligt och hjärtskärande. Däremot är det inget ovanligt, detta är en del av vardagen för många palestinier. Det ovanliga ligger i att någon filmat det och att klippet får uppmärksamhet.

Det finns dock något som sticker ut med denna videosnutt, något som gör den annorlunda och det är tyvärr inte bara det att en liten pojke är livrädd och gråter när hans pappa förs bort relativt brutalt av beväpnade män. Det är den israeliska polisens reaktion på att de blivit filmade. De påstår nämligen att allt är regisserat, att den palestinska famljen cyniskt utnyttjar 5 åringen för att världen skall få sympati för palestinierna. I den israeliska tidningen Haaretz kan man läsa:

"Police went on to say that pictures from the incident show "that the family chose to make cynical use of a 5-year-old boy" and that "he was well instructed and directed."

Låt tittaren avgöra. Men att tala om cynism är mer än lovligt cyniskt. Fast kanske är det just så långt det gått, att för att rättfärdiga sitt förtryck och kunna leva med det måste den israeliska ockupationsmakten beskriva det som att de som är förtryckta bara spelar förtryckta. Att det bara är spelat lidande, inte lidande på riktigt. För hur skulle det kännas för den israeliska polisen om de hjärtskärande skriken från den lilla pojken är på riktigt?

DN, SvD1, SvD2, SvD3

I Israel kan mänskliga rättigheter vara skrämmande

I den israeliska tidningen Haaretz kan man läsa en artikel om Nick Clegg, ledaren för brittiska Liberaldemokraterna, och hans inställning till Israel. Clegg har tidigare uttryckt sig starkt emot Israels agerande och ockupation, speciellt under invasionen i Gaza. I Jerusalem är man inte imponerad av Clegg och hans inställning till mänskliga rättigheter, och "an official" säger till Haaretz:

"Clegg is bad news for Israel. His party is running on a human rights platform, and the atmosphere is hostile to Israel."

Tänk att mänskliga rättigheter kan vara något fientligt.

Yttrandefriheten, viktig ibland

Yttrandefriheten har försvarats med högt tonläge efter att Vilks provokativa rondellhund än en gång fick en debattrunda i media. Yttrandefrihet är något som vi alla måste visa att vi slåss för ropas det ut av rakryggade debattörer och politiker. Vi skall visa att ingen skall få stoppa oss att uttala oss eller måla en bild, hur dålig den än är. Detta är vad vårt demokratiska Västerland bygger på, inga galningar skall få stoppa oss att säga vad vi tycker är budskapet. Men är den alltid lika viktig?

"Det är alltid lätt att försvara det fria ordet för den vars åsikter man delar. Ilmar Reepalus frihet att att yttra sig om den israeliska ockupationsmakten anses inte mycket värt" skriver Åsa Linderborg i söndagens Aftonbladet. Så kanske gäller bara yttrandefriheten för vissa grupper av människor, under vissa omständigheter. Och läser man Goldstonerapporten, nu i svensk översättning, om den israeliska invasionen i Gaza staplas brott mot folkrätten på hög. Och i paragraf 115 i kapitel 5, slutsatser och rekommendationer, läser man om den israeliska regeringens försök att stoppa olika människorättorganisationer att upplysa om brott mot folkrätten, bl.a. att den israeliska regeringen försökt stoppa stöd från utländska regeringar till organisationen Breaking the Silence. Och paragrafen avslutas: "Det skulle strida mot deklarationens (FNs deklaration om människorättsförsvarare) andemening att genom påtryckningar förmå utländska regeringar att avbryta stödet till organisationer som utövar sin rätt till yttrandefrihet."

I detta fallet gäller det en (av vissa kallad demokratisk) stat som kränker yttrandefriheten. I Vilks fall handlar det om några enstaka galningar. Men ändå inte lika viktigt.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3

Hur behandlas palestinier?

Nedan ett filmklipp jag spelade in under min tid som följeslagare i Palestina. En enkel visuell illustration på hur palestinier behandlas i alla de vägspärrarna som är utspridda runtom på Västbanken.

Det mest frustrerande är att den förnedrande behandlingen är meningslös ur ett säkerhetsperspektiv, vilket är det enda rättfärdigandet man får från israeliska myndigheter. Säkerhet. Men eftersom alla dessa kvinnor som här tvingas ihop som boskap till slut bara passerar en humanitär ingång, dvs en ingång där man inte kroppsvisiteras eller behöver gå igenom en metalldetektor, så kunde man lika gärna kunnat öppna upp passagen och undvikit det kaos som uppstår. Dessutom skulle det, allt enligt de israeliska myndigheterna, denna tredje fredagen i ramadan vara möjligt för alla palestinska kvinnor under 16 och över 45 (detta baserat på att alla mellan 16 och 45 anses vara en säkerhetsrisk, en potentiell självmordsbombare enligt den israeliska säkerhetsprofilen) att passera utan tillstånd. Vilket innebär att allt man behövde kolla är åldern, dvs idkortet. Det kan man göra på smidigare sätt.

Jag beskriver även mina upplevelser från denna dag i ett resebrev tidigare publicerat på bloggen.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, Sydsvenskan, AB1, AB2

Israel erkänner plundring av organ

Israel har erkänt att patologer plundrade organ från palestinier på 90-talet, skriver The Guardian.

AB1, AB2, SvD

Sanna Rayman med ideologiska glasögon i Palestina och Israel

”Tyvärr finns det inga bra kartor över landet Israel”. Först tror jag i min enfald att han menar att det rent tekniskt inte finns några bra kartor över Israel; att tryckeriet inte klarar av det eller att utgåvorna är slut eller att lantmäteriet inte gjort ett bra jobb. Sen inser jag att han menar att det inte finns några kartor över Israel. Staten Israel har inga definierade gränser. Ändå står han framför mig och visar en karta som inte är ”bra”. På kartan, som täcker hela Israel och det ockuperade palestinska området inklusive de annekterade Golanhöjderna, finns endast områdena Galiléen, Samarien och Judéen utmärkta.

Möt Bob Lang. En plirig småknubbig man i 60-årsåldern med små kopparfärgade glasögon. Hjälpsam och trevlig, med en intresserad och intensiv blick. Jag och mina följeslagarkollegor möter honom i egenskap av talesman för Efrat, en israelisk bosättning med niotusen invånare precis utanför Betlehems stadsgränser. Vi satte oss alla en septemberförmiddag i en chartrad turistbuss och åkte söderut på en nybyggd israelisk motorväg från Jerusalem rakt igenom det ockuperade Västbanken. Jag antar att vi alla satte oss i den bekväma bussen i hopp om att skapa förståelse, i alla fall jag gjorde det. Och jag såg verkligen fram emot detta för jag minns hur gärna jag verkligen ville förstå. Sällan har jag haft ett sådant sug efter förståelse, som efter sex veckor i Palestina och Israel. Jag bänkade mig i den nybyggda synagogans samlingslokaler redo att göra just detta: förstå. Det var egentligen det enda jag ville.

Och Bob Lang försökte verkligen. Ge sin bild, förmedla sin syn på verkligheten, beskriva vad han tyckte var rätt och riktigt. Han visade kartor, beskrev sitt folks lidande, historiskt och nutida, och han talade om att murar inte skapar vänner och att samarbete är enda vägen mot en fredlig samexistens. Bob tog tid på sig att förklara hur svårt det är att leva i en fientlig omgivning, och hur frustrerande det är att inte kunna känna sig säker. Jag försökte verkligen jag också, jag gjorde verkligen mitt bästa. Jag ville ju så gärna förstå. Men när kartorna Bob viftade med endast hade rum för förbibliska namn, när Bobs lösning på konflikten var en enstatslösning som hette Israel med samma judiska karaktär som idag, när Bob upprepande gånger säger att den israeliska armén är den mest moraliska i världen, då biter jag mig i läppen. Någonstans på vägen tar min energi att förstå slut. Eller så är det precis tvärtom: Bob fick mig verkligen att förstå varför konflikten vägrar att försvinna, hans obevekliga envishet och vägran att lyssna på våra alternativ avslöjar en hel del. Men att acceptera, det kan jag inte.

Nästa morgon rullar samma buss med samma lass följeslagare ner mot Sderot inne i Israel, bara någon kilometer från gränsen till Gaza. Denna sömniga lilla stad med drygt tjugotusen invånare och en sliten stadskärna som blivit världskänd för det tragiska faktum att staden är måltavla för de raketer, oftast hemmagjorda, som skickas in i Israel från Gaza. Staden har på grund av detta blivit en symbol över hela världen för det till synes meningslösa lidande den israeliska civilbefolkningen får utstå. Vi träffar Eric Yellin, en avslappnad gråhårig man i 40-årsåldern med slitna jeans och rufsig frisyr. Han jobbar med The Other Voice, en organisation som försöker skapa kommunikation mellan folket i Sderot och folket i Gaza, en organisation som skapats av människor som förstår att fortsatta bombningar, åt båda hållen, bara leder till mer lidande och mer hat. Eric beskriver hur raketskjutningarna har påverkat invånarnas liv, hur mycket lidande, skadegörelse och död det skapat de senaste åren. Hur man alltid, men speciellt när man är ute och går med de små barnen, tänker: Var skall vi gömma oss om larmet går, vart hinner vi springa på 20 sekunder? Erics berättelser gör ett starkt intryck på mig, han pratar lugnt och metodiskt om hur raketer landar i trädgårdar och vardagsrum, hur alla hus har byggt sina egna skyddsrum och hur man alltid är på sin vakt, för man kan aldrig veta. Närsomhelst, varsomhelst kan det smälla. Men det starkaste intrycket är ett annat, av en annan karaktär och ännu mer fascinerande. För Eric har styrkan att förstå, han ser igenom allt lidande och all tragik, han inser att lösningen måste innehålla en förståelse, även om man inte accepterar. För om man bor i en stad där en raket plötsligt kan falla ner från himlen, och ändå försöker klura ut varför utan att hata och utan att vilja svara med samma mynt, då har man kommit en bra bit på vägen.

Den visdomen tar jag med mig när vi rullar ut ur Sderot, och samtidigt undrar jag varför inte fler försöker visa samma förståelse, exempelvis Sanna Rayman på SvD. För det betyder inte att man accepterar.

SvD1, SvD2

"Ni kommer inte att gilla att jag säger detta"

Det blir svårare och svårare för de svenska nyhetsredaktionerna att undvika att lyfta fram sanningen om Israels bosättningsexpansion, speciellt om man vill kombinera sin nyhetsrapportering med trovärdighet och objektivitet. Expansionen av bosättningar har efter högerregeringens tillträde inträtt i en ny aggressivare fas, med högst koncentration på östra Jerusalem och dess förorter och Betlehem. Kanske börjar sanningen bli för otäck för att dölja, kanske hjälper den försiktigt förändrade retoriken från den amerikanska administrationen. Joe Biden sa igår:

"Israel måste arbeta för en tvåstatslösning. Ni kommer inte att gilla att jag säger detta, men bygg inte fler bosättningar, riv existerande provisoriska utbyggnader och tillåt palestinierna rörelsefrihet"

Det mest uppseendeväckande är att en amerikansk vice-president måste uttrycka sig så milt och ursäktande. Vilket annat land med en praktiserande apartheidpolitik skulle komma undan med det tonläget? Dessutom avslöjar uttalandet något annat: alla är medvetna om att Israel inte vill höra sanningen. Sanningen har blivit alldeles för obekväm (vilket utmarchen från FNs rasismkonferens avslöjade). Speciellt som resten av västvärlden genom sitt oreserverade stöd till Israel sitter i samma båt. Men även obekväma sanningar är sanningar.

Idag kan man också läsa om annat bra som västalliansen håller på med: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3

Vem får säga vad Israel är?

Anders Johansson analyserar debatten om FN:s internationella rasismkonferens på ett intelligent och snyggt sätt i dagens Aftonbladet Kultur.

I flera medier har Irans president Ahmadinejads tal på konferensen kommenterats liksom varför de olika (främst) europeiska staternas representer lämnade mötet i protest under talet. På tidningen Manas hemsida har Pascual Serrano skrivit om saken. Där finns också hela talet återgivet. I Serranos artikel framgår att bojkotten var planerad i förväg. Om Israel omtalades som en rasistisk stat hade flera delegater gjort upp om att lämna lokalen. Varför då kan man undra? Särskilt med tanke på att ordföranden i FN:s generalförsamling Miguel d'Escoto den 24 november 2008 talade om "hur mycket Israels politik i de palestinska områdena liknar det apartheidssystem som existerade i en annan tid och på en annan kontinent".

Skuldbördan i Gaza

Chefen för Timbros medieinstitut, Roland Poirier Martinsson, har skrivit en rapport om svensk medias bevakning av kriget i Gaza som lanserades under tisdagen. Slutsatsen i rapporten, som heter Mediernas krig, är att en majoritet av de pressklipp med anknytning till kriget har en onyanserad och pro-palestinsk inställning. Många journalister svalde helt enkelt okritiskt den palestinska versionen av händelserna. Det gäller att vara osentimental, vilket kan vara svårt mitt i krigets hetta, antyder Martinsson.

Slutsatsen i sig är tämligen ointressant och tom; man undrar om Martinsson ens hade behövt lägga energi på att plöja hundratals artiklar för att nå sin slutsats. Den var så att säga redan utstakad, innan rapporten skrevs.

Däremot framgår något annat ur rapporten, något som faktiskt är intressant. Martinsson kan nämligen ur dessa svenska pressklipp urskilja något om det som gör Hamas specifikt. Något om de bakomliggande orsakerna till Hamas bestialiska beteende, deras drivkraft: de vill att deras egna barn skall dö. Det ingår i deras taktik, det är en del av deras brutala strategi. Dessutom kan det förklaras utifrån den antisemitiska diskursen; det reella dödandet skall inte förknippas med det mytiska dödandet. Martinsson säger (min fetstil och kursivering):

"Vems fel är det att civila vuxna och barn dör? Om man hamrar läsarna med bilder av barn som dör till följd av israeliska vapen, gråtande syskon och föräldrar, då blir frågan extremt brännande. Judar som dödar barn är en myt med rötter i medeltiden, väl utnyttjad av antisemiter sedan dess. Är den omedelbara slutsatsen att det är vad som sker i Gaza? Några skulle säga att påståendet ovan – att ingen vettig människa accepterar att barn dör som en sidoeffekt av krigshandlingar – är sant, men att Hamas villigt accepterar att civila och barn dör som sidoeffekter av krigshandlingar. Att organisationen till och med använder detta som strategi. Att det är Hamas som med berått mod offrar barn för att positionera sig i ett maktspel."

Skuldfrågan är utredd och paketerad. Allt enligt enkel svensk liberal logik: Hamas valde själva att offra 1,400 av Gazas invånare, många civila. De tryckte inte fysiskt på avtryckaren, det hjälpte den israeliska militären till med. Men skulden ligger alltjämt på dem själva.

SvDs ledarblogg kommenterar.

Israel har slut på vit fosfor?

Samtidigt som flera bevis framkommit om krigsbrott i Gaza som dessutom begåtts med vapen producerade i USA (bla vit fosfor), så fortsätter USA att skicka ännu mer vapen till Israel. Senaste skeppslasten väger 14,000 ton, och består mestadels av ammunition. Vilket annat land skulle i stort sett obemärkt kunna skicka vapen till ett land som precis avslutat ett uppenbart krigsbrott och slaktat 1400 människor?

Fråga Hillary.

IDF: "alla där är terrorister"

Fler bevis för att Israel begick krigsbrott i Gaza under januari kommer nu sakta fram till den breda allmänheten, även om man fortfarande måste leta ganska noga i mediaflödet, speciellt i den svenska mediafloran. Under de senaste veckorna har vi sett människorättsorganisationer såsom Amnesty lyfta fram ett flertal bevis för krigsbrott, men också ett fåtal västerländska journalister har gjort ett hedervärt grävande arbete för att sålla ut fakta från propaganda. Brittiska The Guardian har under en månad samlat bevis för ett flertal uppenbara krigsbrott, bl.a. användandet av palestinska barn som mänskliga sköldar. Som svar på anklagelserna kan man läsa:

"An IDF squad leader is quoted in the daily newspaper Ha'aretz as saying his soldiers interpreted the rules to mean "we should kill everyone there [in the centre of Gaza]. Everyone there is a terrorist."

Läs hela artikeln, där man dessutom kan se tre väldigt sevärda dokumentärer.

DN1, DN2

"Mellanösterns enda demokrati"

Svenska politiker och opinionsbildare. Vi kan inte stå tysta utan att reagera. Massmord och krigsbrott. Amnesty idag, egentligen helt väntat men ändå:

"- Vår utredning visar klart att Israel begick krigsbrott."

Och i Sverige diskuterar vi antisemitismen inom vänstern.

Att visa att man inte accepterar

Oron börjar sprida sig inför DC-matchen i Malmö. Polisen flippar ut om att det ligger gatstenar framför Baltiska hallen, politiker bråkar och Henrik Brors i DN refererar till Göteborg 2001 och verkar bakvänt tycka att endast Israel vinner på om det blir bråk. SvD har letat upp en kvinna som inte känner sig trygg. Stämningen trissas upp. DNs ledare menar att eftersom Sverige har spelat matcher i andra sporter mot både Kuba och Nord-Korea så måste man spela även mot Israel. Men vilken innebörd har den liknelsen, att likställa den israeliska regimen med två auktoritära stater? Tänk alla de naiva människor som trodde att Israel var "mellanösterns enda demokrati". Vad skall de tro nu?

Hela diskussionen om att idrott och politik inte hör ihop är något ihålig. Man skjuter så att säga bredvid målet. Om en stat slaktar flera hundra barn så kommer människor reagera (förhoppningsvis!) och visa att detta är inget man accepterar. Det handlar om att man sänder en signal till staten Israel. Det kvittar om det är ett idrottsevenemang eller ett statsbesök. Folk måste ta alla chanser de kan få att säga till världen: vi vägrar att godta massmord och illegitim ockupation. Att sedan media och politiker blir nervösa skall man förmodligen bara ta som ett gott tecken. För det brukar betyda att man gör något rätt.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2

Vardag i Hebron

Sveriges Kristna Råd arrangerar Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel där svenskar får möjligheten att i 3 månader uppleva hur det är att leva under den israeliska ockupationen. Man följer palestinska skolbarn till skolan och jobbar som observatör vid de otaliga gränsövergångarna. I det senaste nyhetsbrevet får man en inblick hur det är att leva under den israeliska ockupationen, och hur situationen anpassats efter händelserna i Gaza. Johanna Bogren beskriver hur det är att promenera runt i Hebron:

"Över mig finns ett nät, som samlar upp sopor, sten, flaskor med urin och annat skräp som de israeliska bosättarna ibland slänger ner mot palestinier som rör sig på gatan. (...) Det är vardag i Hebron för en palestinier att få en balja diskvatten över sig, men en sten som landar i min närhet är för palestinierna en katastrof. Det är vardag i Hebron att barnen attackeras med bräder och sten på vägen till skolan, men förfärligt om en bosättare skriker efter mig."

Israel har lärt sig att övervåld är ok

Man kan fråga sig om, och i så fall vilken, lärdom Israels ledning tog med sig från slakten man utförde i Gaza. Om veckorna i januari 2009 egentligen påverkade Israels moraliska hållning. Om man lärde sig att det verkar godtagbart att bete sig på ett visst sätt. För likt ett litet barn som stegvis bygger upp sin moraliska karaktär genom omvärldens bifall eller tillsägelser, likadant verkar Israel nu har förstått att mycket av statens beteenden är, om inte helt ok, så iallafall tyst och passivt bifallna. Omvärldens tystnad är en otroligt viktig ingrediens i skapandet av Israels moral. När vi tyst tittar på, utan att klaga, när oskyldiga och försvarslösa människor slaktas i ett instängt fängelse då tolkar Israels ledning detta som att beteendet är godtagbart.

Ett uppenbart exempel är när Ehud Olmert uttalar sig angående raketskjutningar från Gaza och säger att svaret på dessa kommer att bli "oproportionerligt". Om det var något som var oproportionerligt så var det massmordet i Gaza, det verkar de flesta internationella experter hålla med om. Men när Israels premiärminister uttryckligen säger att svaret kommer vara övervåld, då har även retoriken anpassats. Han kan öppet meddela att svaret kommer inte att stå i proportion till "brottet". Han vet nu nämligen av erfarenhet att omvärlden tycker att det är helt ok. Och om omvärlden nu inte skulle tycka att oproportionerligt övervåld och mord på oskyldiga och försvarslösa barn är ok, då måste omvärldens ledare börja säga emot. Annars lär den israeliska statens moral korrumperas än mer. 

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3

Vad vill egentligen Hamas?

Detta är skåpmat. Men kanske beror det på förhoppningen att vi alla nu kan lyfta blicken när den mest akuta bombröken lagt sig i Gaza och börja lyssna på alla inblandade parter i konflikten, som det ändå känns viktigt att lyfta fram detta igen. Och delvis såklart på grund av den ensidigt kletiga mediabilden. Men iallafall. I senaste numret av Folket i Bild (FiB) publicerades en intervju som gjordes i maj förra året med Khaled Meshal, ordförande i Hamas politiska utskott. Rent generellt en artikel värd att läsa bara för att för en gångs skull få höra Hamas-versionen av hela Palestina konflikten. Men den är också väldigt viktig ur en annan aspekt: bilden av hur Gaza attacken såldes in och rättfärdigades av Israel och i stort sett en enig (eller iallafall tyst) mediakår och maktstruktur i väst blir om inte krossad, så rejält grumlig. De senaste händelserna i Gaza ger dessutom intervjun en ny dimension den inte hade när den utfördes.

Två tunga argument har lyfts fram som de principiella orsakerna till sönderbombandet av Gaza: 1) raketskjutningarna in i södra Israel och 2) den politiska "extremism" Hamas sägs besitta, huvudsakligen representerat av det faktum att Hamas inte erkänner Israel som stat. Dessa båda punkter berörs i intervjun med Khaled Meshal, och vi tar dem i ordning (min fetstil):

1) Raketskjutningarna:

Khaled Meshal: "Vi tycker inte om att se några offer, som barn eller kvinnor, inte heller på den israeliska sidan, fastän det var israelerna som angrep oss. Men tyvärr leder våra angripares våldsamma förtryck till oskyldigt blod på gatan. Sedan 1996, för tolv år sedan, har vi föreslagit att civila mål skal exkluderas från konflikten, på båda sidor. Israel svarade inte på det. Då Israel insisterar på att döda våra barn, våra åldringar och kvinnor, och bombarderar hus med stridsfartyg, F16-plan och Apacherobotar, då Israel fortsätter dessa attacker, vad återstår då för palestinierna att göra? De försvarar sig med de medel de har. Om situationen vore sådan att vi hade en smart missil, skulle vi aldrig avskjuta den mot något annat än ett militärt mål. Men våra missiler och raketer är mycket primitiva. Därför avskjuter vi dem för vad de förmår, som reaktion på israeliska övergrepp. Och vi vet inte exakt vad de kommer att träffa"

2) Om att Hamas inte erkänner Israel som stat:

"Är Hamas villigt att acceptera en tvåstatslösning om Israel drar sig tillbaks till 1967 års gränser?

Meshal: För att ena palestinierna kring en politisk ståndpunkt kom vi överens om en politisk plattform 2006, i ett dokument som vi undertecknade. Vi kallade det Nationella Försoningsdokumentet. I dokumentet sa vi att vi accepterade en palestinsk stat baserad på 1967 års gränser, inklusive Jerusalem, utan bosättningar och med rätt för flyktingar att återvända. Detta är en plattform vi kom överens om. Men vi i Hamas har en annan mycket viktig ståndpunkt, att inte erkänna Israel. Men att inte erkänna betyder inte krig med Israel. Vad vi vill ha är en palestinsk stat med 1967 års gränser. Då kommer det att råda vapenvila mellan oss och Israel. Vi säger att internationella relationer mellan stater inte alltid upprättats på en grundval av ömsesidigt erkännande. Och då en palestinsk stat upprättats, kommer den att precisera nivån på relationerna med Israel."

Det känns som en dialog med Hamas skulle vara något fantastiskt produktivt.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5

Ta ställning för Palestina

Bolivia väljer också att avbryta sina diplomatiska relationer med Israel, liksom tidigare Venezuela gjort. Bolivias president Evo Morales omtalar Israels attack på Gazaremsan som ett nytt holocaust. Morales hotar också att ställa Israel till svars för folkmord inför den internationella folkrättsdomstolen.

Just detta är syftet med Gazauppropet, där undertecknarna vill att Israels krigsförbrytelser i Gaza utreds av Haagdomstolen. Skriv under!

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, AB, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3

IDFs grafitti

När nu Gaza öppnas upp för journalister och hjälparbetare, när folket i Gaza vågar sig ut på gator och torg för första gången på 3 veckor så möts de alla av ännu en fruktansvärd verklighet: lik under rasmassorna, totalt sönderbombade stadsdelar och inga hem att återvända till. I svallvågorna av IDFs massmord kommer massiv hemlöshet, en desillusionerad, sörjande och håglös befolkning, en krossad infrastruktur och stora risker för sjukdomsspridning. Och förutom att det nu framkommer att IDFs soldater har skjutit oskyldiga barn, lyckas de även förnedra folket i Gaza genom att lämna spår efter sig i ruinerna:



Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3

Noam Chomsky om Gaza

"It was shortly before noon on saturday, when children were returning from school and crowds are milling around on the streets of the densely populated Gaza city. And it took only a few minutes to kill well over 200 people and wound around 700 which is an auspicious opening to the masslaughter of defenseless civilians trapped in a tiny cage with nowhere to flee"

Se hela, det är ett tidsdokument (det är 11 delar men väl värt tiden):



Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2

Latinamerika tar ställning för Palestina del 2

Tidigare i veckan framgick att Venezuela tagit ställning och kastat ut Israels ambassadör. Nu rapporteras att fler röster hörs från denna kontinent. Under zapatisternas festival La digna rabia (”den värdiga ilskan”) kritiserade Subcomandante Marcos Israels attacker mot Palestina. Israels attacker är en del av ett klassiskt erövringskrig som visar hur "en professionell armé dödar en försvarslös befolkning", uppgav Marcos.

”Vi kanske inte stoppar någon bomb och våra ord kanske inte förvandlas till någon sköld, men kanske lyckas orden samlas med andra och tillsammans förvandlas till ett brus, sedan till en röst och sedan till ett skrik som hörs till Gaza. Vi, zapatister från EZLN, vet hur viktigt det är att, mitt i förstörelse och död, höra uppmuntrande ord.”

Jag tror att det brusar nu.