Yttrandefriheten, viktig ibland

Yttrandefriheten har försvarats med högt tonläge efter att Vilks provokativa rondellhund än en gång fick en debattrunda i media. Yttrandefrihet är något som vi alla måste visa att vi slåss för ropas det ut av rakryggade debattörer och politiker. Vi skall visa att ingen skall få stoppa oss att uttala oss eller måla en bild, hur dålig den än är. Detta är vad vårt demokratiska Västerland bygger på, inga galningar skall få stoppa oss att säga vad vi tycker är budskapet. Men är den alltid lika viktig?

"Det är alltid lätt att försvara det fria ordet för den vars åsikter man delar. Ilmar Reepalus frihet att att yttra sig om den israeliska ockupationsmakten anses inte mycket värt" skriver Åsa Linderborg i söndagens Aftonbladet. Så kanske gäller bara yttrandefriheten för vissa grupper av människor, under vissa omständigheter. Och läser man Goldstonerapporten, nu i svensk översättning, om den israeliska invasionen i Gaza staplas brott mot folkrätten på hög. Och i paragraf 115 i kapitel 5, slutsatser och rekommendationer, läser man om den israeliska regeringens försök att stoppa olika människorättorganisationer att upplysa om brott mot folkrätten, bl.a. att den israeliska regeringen försökt stoppa stöd från utländska regeringar till organisationen Breaking the Silence. Och paragrafen avslutas: "Det skulle strida mot deklarationens (FNs deklaration om människorättsförsvarare) andemening att genom påtryckningar förmå utländska regeringar att avbryta stödet till organisationer som utövar sin rätt till yttrandefrihet."

I detta fallet gäller det en (av vissa kallad demokratisk) stat som kränker yttrandefriheten. I Vilks fall handlar det om några enstaka galningar. Men ändå inte lika viktigt.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3

Hur behandlas palestinier?

Nedan ett filmklipp jag spelade in under min tid som följeslagare i Palestina. En enkel visuell illustration på hur palestinier behandlas i alla de vägspärrarna som är utspridda runtom på Västbanken.

Det mest frustrerande är att den förnedrande behandlingen är meningslös ur ett säkerhetsperspektiv, vilket är det enda rättfärdigandet man får från israeliska myndigheter. Säkerhet. Men eftersom alla dessa kvinnor som här tvingas ihop som boskap till slut bara passerar en humanitär ingång, dvs en ingång där man inte kroppsvisiteras eller behöver gå igenom en metalldetektor, så kunde man lika gärna kunnat öppna upp passagen och undvikit det kaos som uppstår. Dessutom skulle det, allt enligt de israeliska myndigheterna, denna tredje fredagen i ramadan vara möjligt för alla palestinska kvinnor under 16 och över 45 (detta baserat på att alla mellan 16 och 45 anses vara en säkerhetsrisk, en potentiell självmordsbombare enligt den israeliska säkerhetsprofilen) att passera utan tillstånd. Vilket innebär att allt man behövde kolla är åldern, dvs idkortet. Det kan man göra på smidigare sätt.

Jag beskriver även mina upplevelser från denna dag i ett resebrev tidigare publicerat på bloggen.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, Sydsvenskan, AB1, AB2

Israel erkänner plundring av organ

Israel har erkänt att patologer plundrade organ från palestinier på 90-talet, skriver The Guardian.

AB1, AB2, SvD

Sanna Rayman med ideologiska glasögon i Palestina och Israel

”Tyvärr finns det inga bra kartor över landet Israel”. Först tror jag i min enfald att han menar att det rent tekniskt inte finns några bra kartor över Israel; att tryckeriet inte klarar av det eller att utgåvorna är slut eller att lantmäteriet inte gjort ett bra jobb. Sen inser jag att han menar att det inte finns några kartor över Israel. Staten Israel har inga definierade gränser. Ändå står han framför mig och visar en karta som inte är ”bra”. På kartan, som täcker hela Israel och det ockuperade palestinska området inklusive de annekterade Golanhöjderna, finns endast områdena Galiléen, Samarien och Judéen utmärkta.

Möt Bob Lang. En plirig småknubbig man i 60-årsåldern med små kopparfärgade glasögon. Hjälpsam och trevlig, med en intresserad och intensiv blick. Jag och mina följeslagarkollegor möter honom i egenskap av talesman för Efrat, en israelisk bosättning med niotusen invånare precis utanför Betlehems stadsgränser. Vi satte oss alla en septemberförmiddag i en chartrad turistbuss och åkte söderut på en nybyggd israelisk motorväg från Jerusalem rakt igenom det ockuperade Västbanken. Jag antar att vi alla satte oss i den bekväma bussen i hopp om att skapa förståelse, i alla fall jag gjorde det. Och jag såg verkligen fram emot detta för jag minns hur gärna jag verkligen ville förstå. Sällan har jag haft ett sådant sug efter förståelse, som efter sex veckor i Palestina och Israel. Jag bänkade mig i den nybyggda synagogans samlingslokaler redo att göra just detta: förstå. Det var egentligen det enda jag ville.

Och Bob Lang försökte verkligen. Ge sin bild, förmedla sin syn på verkligheten, beskriva vad han tyckte var rätt och riktigt. Han visade kartor, beskrev sitt folks lidande, historiskt och nutida, och han talade om att murar inte skapar vänner och att samarbete är enda vägen mot en fredlig samexistens. Bob tog tid på sig att förklara hur svårt det är att leva i en fientlig omgivning, och hur frustrerande det är att inte kunna känna sig säker. Jag försökte verkligen jag också, jag gjorde verkligen mitt bästa. Jag ville ju så gärna förstå. Men när kartorna Bob viftade med endast hade rum för förbibliska namn, när Bobs lösning på konflikten var en enstatslösning som hette Israel med samma judiska karaktär som idag, när Bob upprepande gånger säger att den israeliska armén är den mest moraliska i världen, då biter jag mig i läppen. Någonstans på vägen tar min energi att förstå slut. Eller så är det precis tvärtom: Bob fick mig verkligen att förstå varför konflikten vägrar att försvinna, hans obevekliga envishet och vägran att lyssna på våra alternativ avslöjar en hel del. Men att acceptera, det kan jag inte.

Nästa morgon rullar samma buss med samma lass följeslagare ner mot Sderot inne i Israel, bara någon kilometer från gränsen till Gaza. Denna sömniga lilla stad med drygt tjugotusen invånare och en sliten stadskärna som blivit världskänd för det tragiska faktum att staden är måltavla för de raketer, oftast hemmagjorda, som skickas in i Israel från Gaza. Staden har på grund av detta blivit en symbol över hela världen för det till synes meningslösa lidande den israeliska civilbefolkningen får utstå. Vi träffar Eric Yellin, en avslappnad gråhårig man i 40-årsåldern med slitna jeans och rufsig frisyr. Han jobbar med The Other Voice, en organisation som försöker skapa kommunikation mellan folket i Sderot och folket i Gaza, en organisation som skapats av människor som förstår att fortsatta bombningar, åt båda hållen, bara leder till mer lidande och mer hat. Eric beskriver hur raketskjutningarna har påverkat invånarnas liv, hur mycket lidande, skadegörelse och död det skapat de senaste åren. Hur man alltid, men speciellt när man är ute och går med de små barnen, tänker: Var skall vi gömma oss om larmet går, vart hinner vi springa på 20 sekunder? Erics berättelser gör ett starkt intryck på mig, han pratar lugnt och metodiskt om hur raketer landar i trädgårdar och vardagsrum, hur alla hus har byggt sina egna skyddsrum och hur man alltid är på sin vakt, för man kan aldrig veta. Närsomhelst, varsomhelst kan det smälla. Men det starkaste intrycket är ett annat, av en annan karaktär och ännu mer fascinerande. För Eric har styrkan att förstå, han ser igenom allt lidande och all tragik, han inser att lösningen måste innehålla en förståelse, även om man inte accepterar. För om man bor i en stad där en raket plötsligt kan falla ner från himlen, och ändå försöker klura ut varför utan att hata och utan att vilja svara med samma mynt, då har man kommit en bra bit på vägen.

Den visdomen tar jag med mig när vi rullar ut ur Sderot, och samtidigt undrar jag varför inte fler försöker visa samma förståelse, exempelvis Sanna Rayman på SvD. För det betyder inte att man accepterar.

SvD1, SvD2

"Mellanösterns enda demokrati"

Svenska politiker och opinionsbildare. Vi kan inte stå tysta utan att reagera. Massmord och krigsbrott. Amnesty idag, egentligen helt väntat men ändå:

"- Vår utredning visar klart att Israel begick krigsbrott."

Och i Sverige diskuterar vi antisemitismen inom vänstern.

Vad vill egentligen Hamas?

Detta är skåpmat. Men kanske beror det på förhoppningen att vi alla nu kan lyfta blicken när den mest akuta bombröken lagt sig i Gaza och börja lyssna på alla inblandade parter i konflikten, som det ändå känns viktigt att lyfta fram detta igen. Och delvis såklart på grund av den ensidigt kletiga mediabilden. Men iallafall. I senaste numret av Folket i Bild (FiB) publicerades en intervju som gjordes i maj förra året med Khaled Meshal, ordförande i Hamas politiska utskott. Rent generellt en artikel värd att läsa bara för att för en gångs skull få höra Hamas-versionen av hela Palestina konflikten. Men den är också väldigt viktig ur en annan aspekt: bilden av hur Gaza attacken såldes in och rättfärdigades av Israel och i stort sett en enig (eller iallafall tyst) mediakår och maktstruktur i väst blir om inte krossad, så rejält grumlig. De senaste händelserna i Gaza ger dessutom intervjun en ny dimension den inte hade när den utfördes.

Två tunga argument har lyfts fram som de principiella orsakerna till sönderbombandet av Gaza: 1) raketskjutningarna in i södra Israel och 2) den politiska "extremism" Hamas sägs besitta, huvudsakligen representerat av det faktum att Hamas inte erkänner Israel som stat. Dessa båda punkter berörs i intervjun med Khaled Meshal, och vi tar dem i ordning (min fetstil):

1) Raketskjutningarna:

Khaled Meshal: "Vi tycker inte om att se några offer, som barn eller kvinnor, inte heller på den israeliska sidan, fastän det var israelerna som angrep oss. Men tyvärr leder våra angripares våldsamma förtryck till oskyldigt blod på gatan. Sedan 1996, för tolv år sedan, har vi föreslagit att civila mål skal exkluderas från konflikten, på båda sidor. Israel svarade inte på det. Då Israel insisterar på att döda våra barn, våra åldringar och kvinnor, och bombarderar hus med stridsfartyg, F16-plan och Apacherobotar, då Israel fortsätter dessa attacker, vad återstår då för palestinierna att göra? De försvarar sig med de medel de har. Om situationen vore sådan att vi hade en smart missil, skulle vi aldrig avskjuta den mot något annat än ett militärt mål. Men våra missiler och raketer är mycket primitiva. Därför avskjuter vi dem för vad de förmår, som reaktion på israeliska övergrepp. Och vi vet inte exakt vad de kommer att träffa"

2) Om att Hamas inte erkänner Israel som stat:

"Är Hamas villigt att acceptera en tvåstatslösning om Israel drar sig tillbaks till 1967 års gränser?

Meshal: För att ena palestinierna kring en politisk ståndpunkt kom vi överens om en politisk plattform 2006, i ett dokument som vi undertecknade. Vi kallade det Nationella Försoningsdokumentet. I dokumentet sa vi att vi accepterade en palestinsk stat baserad på 1967 års gränser, inklusive Jerusalem, utan bosättningar och med rätt för flyktingar att återvända. Detta är en plattform vi kom överens om. Men vi i Hamas har en annan mycket viktig ståndpunkt, att inte erkänna Israel. Men att inte erkänna betyder inte krig med Israel. Vad vi vill ha är en palestinsk stat med 1967 års gränser. Då kommer det att råda vapenvila mellan oss och Israel. Vi säger att internationella relationer mellan stater inte alltid upprättats på en grundval av ömsesidigt erkännande. Och då en palestinsk stat upprättats, kommer den att precisera nivån på relationerna med Israel."

Det känns som en dialog med Hamas skulle vara något fantastiskt produktivt.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5

Ta ställning för Palestina

Bolivia väljer också att avbryta sina diplomatiska relationer med Israel, liksom tidigare Venezuela gjort. Bolivias president Evo Morales omtalar Israels attack på Gazaremsan som ett nytt holocaust. Morales hotar också att ställa Israel till svars för folkmord inför den internationella folkrättsdomstolen.

Just detta är syftet med Gazauppropet, där undertecknarna vill att Israels krigsförbrytelser i Gaza utreds av Haagdomstolen. Skriv under!

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, AB, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3

IDFs grafitti

När nu Gaza öppnas upp för journalister och hjälparbetare, när folket i Gaza vågar sig ut på gator och torg för första gången på 3 veckor så möts de alla av ännu en fruktansvärd verklighet: lik under rasmassorna, totalt sönderbombade stadsdelar och inga hem att återvända till. I svallvågorna av IDFs massmord kommer massiv hemlöshet, en desillusionerad, sörjande och håglös befolkning, en krossad infrastruktur och stora risker för sjukdomsspridning. Och förutom att det nu framkommer att IDFs soldater har skjutit oskyldiga barn, lyckas de även förnedra folket i Gaza genom att lämna spår efter sig i ruinerna:



Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3

Noam Chomsky om Gaza

"It was shortly before noon on saturday, when children were returning from school and crowds are milling around on the streets of the densely populated Gaza city. And it took only a few minutes to kill well over 200 people and wound around 700 which is an auspicious opening to the masslaughter of defenseless civilians trapped in a tiny cage with nowhere to flee"

Se hela, det är ett tidsdokument (det är 11 delar men väl värt tiden):



Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2

Latinamerika tar ställning för Palestina del 2

Tidigare i veckan framgick att Venezuela tagit ställning och kastat ut Israels ambassadör. Nu rapporteras att fler röster hörs från denna kontinent. Under zapatisternas festival La digna rabia (”den värdiga ilskan”) kritiserade Subcomandante Marcos Israels attacker mot Palestina. Israels attacker är en del av ett klassiskt erövringskrig som visar hur "en professionell armé dödar en försvarslös befolkning", uppgav Marcos.

”Vi kanske inte stoppar någon bomb och våra ord kanske inte förvandlas till någon sköld, men kanske lyckas orden samlas med andra och tillsammans förvandlas till ett brus, sedan till en röst och sedan till ett skrik som hörs till Gaza. Vi, zapatister från EZLN, vet hur viktigt det är att, mitt i förstörelse och död, höra uppmuntrande ord.”

Jag tror att det brusar nu.

Kränker folkrätten ostraffat

Det tog nästan 3 veckors blodbad av civila, sönderbombade sjukhus, kyrkogårdar och skolor och en öppet rasistisk apartheidretorik för att ORSAKEN till Gaza tragedin skulle ens kunna nämnas i gammelmedia. Och det kommer säkerligen förkastas som radikalt eller totalt verklighetsfrånvänt och antisemitiskt, även om det bara är ett gigantiskt åtminstone. Självklart borde de ansvariga inom Israels administration skickas till krigsrätt. Men vi får iallafall läsa om det i dagens SvD:

"En allra första åtgärd kan vara att på allvar kräva att Israel åtminstone lever upp till sina folkrättsliga förpliktelser som ockupationsmakt genom att svara för adekvat skydd och försörjning av befolkningen i de ockuperade områdena.

Hittills har man i närmast häpnadsväckande grad ostraffat kunna sätta sig över hela det regelverket."

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

Borgerlighetens språk

När andra pratar om illegal ockupation, om folkmord och (sedan länge) om att anmäla Israels ledare till internationella krigstribunalen i Haag för krigsförbrytelserna i Gaza, så talar borgerligheten ett annat språk. Folkpartiets partiledare Jan Björklund pratade i gårdagens partiledardebatt om Israels ”felsteg”. Jo det var det han tillstod att de sysslat med. Reinfeldt sa i samma partiledardebatten till vänsterpartiets ledare: ”Du låter så arg Lars Ohly.” varpå Ohly svarade: ”men statsministern kanske tycker att jag ska skratta åt det som händer i Gaza?”

Carl Bildt har tidigare sagt att han tycker synd om de stackars skrämda israeliska soldaterna bakom sitt pansar, där de rullar fram i sina stridsvagnar bland de hatiska palestinska massorna och Centerpartisten Fredrik Federley omtalar palestinierna som ”mördande hundar” Jag kommer också att tänka på Maud Olofsson som tidigare pratat om ”Hitlers tokerier”. Det kräver en borgerlig världsförståelse för att prata jibberish.

Folkmordstendenser

Den amerikanske emeritus professorn i Internationell rätt vid Princeton, och tillika FN:s speciella rapportör för de ockuperade områdena Västbanken och Gaza, Richard Falk intervjuas i Arbetaren. Falk vägrades tillträde till Israel när han landade i Tel Aviv den 14:e december förra året, trots att han är amerikansk jude. Återigen, och med eftertryck påpekas av en "objektiv" part att orsaken till Palestinakonflikten är strukturell och inte tillfällig: den illegitima ockupationen. Att lidandet för folket i Gaza når overkliga nivåer är en effekt av den eskalerande diskrimineringen och avhumaniseringen som pågått under en längre tid och kan inte bortförklaras av en avbruten vapenvila. Falk berättar:

"– En olycklig bieffekt av krisen i Gaza är att det som händer på Västbanken glöms bort. Men det Israel gör där är ett minst lika allvarligt brott mot de juridiska och moraliska plikter staten har i sin egenskap av ockupationsmakt. Jag tror inte att man kan föreställa sig någon anständig framtid förrän de internationella påtryckningarna blir så starka att de tvingar Israel till ett fullständigt tillbakadragande.

– En av Israels förbrytelser i Gaza, som inte kommit fram i media, är att neka människor i en krigszon att bli flyktingar. Det är första gången i modern tid som man förhindrar människor att söka sig bort från kriget, på jakt efter skydd och säkerhet. I stället riktas kriget mot en civilbefolkning som sitter instängd. Flyktingtillvaron är svår, men den är den sista utvägen och att förvägra krigets offer möjligheten att fly är i sig ett svårt brott mot folkrättens principer.

Du har sagt att Israels politik har folkmordstendenser. Är det vad vi ser i Gaza?

– Jag menar inte att Israel är som nazisterna, utan att deras politik lutar åt en förintelsesituation. Det framkommer bland annat i den brutala kollektiva bestraffning som hotar människors fysiska och psykiska hälsa. Påståendet kan ha låtit extremt en gång i tiden, men i ljuset av vad som händer i dag är det knappast fallet."

Media: DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

Verklighet och propaganda

Fick igår ett mail från den israeliska premiär ministerns kommunikationsavdelning, dvs hjärtat av Israels propagandamaskin. Det var ett ganska långt och finputsat diplomatiskt svar på ett protestmail med de vanliga propagandafloskerna: Hamas startade kriget, Hamas är terrorister och har samarbete med andra skurkar (där man nämner Iran och Syrien) och att Israel endast försvarar sitt folk. Men något annat kommer ändå fram ur texten. Känslan av att de ansvariga för Israels attack mot Gaza inte kan skilja på sant och falskt, propaganda eller verklighet. De har skapat en propagandabubbla där allt de gör är tillåtet, vilka effekter det än har. Två konkreta exempel från texten (min fetstil):

1)"... the IDF is taking great pains to direct its activities exclusively against terrorists. Hamas, however, callously places Palestinian civilians in harm’s way, using schools, mosques, other public institutions and even private homes as arsenals and bases of operation – effectively taking the Palestinians of Gaza hostage and using them as human shields. Responsibility for injury to civilians in Gaza rests solely with Hamas."

Att läsa ovanstående textremsa och inte reagera på det absurda budskapet är i sig en del av budskapets karaktär: Israels propaganda har upprepats så många gånger att många slutat reagera eller ifrågasätta. Men svart på vitt kan det självklart ALDRIG vara så att en stat i krig som dödat ca 900 personer (och många av dem civila) inte är skyldig till en enda människas död. Inte bara det, motståndaren (i det här fallet Hamas) är istället skyldig för alla dödsoffer (där det även framkommit att Israel har använt krypskyttar för att döda barn, men även dessa mord är Hamas fel). I verkligheten kan det aldrig vara sant, inte enligt rent mänskliga måttstockar men inte heller enligt folkrätten vilken Per Gahrton även nämnde i sitt tal i Lördags på Sergels Torg:
"Men i Nürnbergtribunalen efter andra världskriget fick världen lära sig att det alltid är den som utför ett våldsdåd som är ansvarig. Det går inte att skylla på befäl eller fiender. Om så en fiendesoldat skulle gömma sig bakom ett barn är det förbjudet att mörda barnet."

2) "There is no humanitarian crisis in the Gaza Strip."

Kan någon någonstans ifrågasätta att det är en humanitär kris på Gaza? Ändå kan Israel kallt hävda det i en kort mening. Propagandan är inte ens i närheten av verkligheten, den står i bjär kontrast till den. Den enda förhoppning man kan ha är att omvärlden nu spricker hål på den propagandabubbla som Israel byggt upp och som inte ifrågasatts under många år och att verkligheten får tala för sig igen. Men då måste vi öka trycket.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, AB1, AB2, AB3, SvT Opinion

Demonstration imorgon kl 13.00

Uppdatering: 14:21 09Jan09 RTRS-Gaza boy recounts house of death
By Nidal al-Mughrabi
GAZA, Jan 9 (Reuters) - "Abu Salah died, his wife died. Abu
Tawfiq died, his son died, his wife also died. Mohammed Ibrahim
died, and his mother died. Ishaq died and Nasar died. The wife
of Nael Samouni died. Many people died."

"There were maybe more than 25 people killed," said Ahmed
Ibrahim Samouni, a 13-year-old Palestinian boy who was wounded in the leg and chest but survived the Israeli shelling of a house in north Gaza on Jan. 4.
A report by the U.N.'s Office for the Coordinator of
Humanitarian Affairs (OCHA) said at least 30 people were killed
in the incident. Most were members of Samouni's family.

OCHA deputy chief Allegre Pacheco quoted eyewitness in the
Zeitun district as saying Israeli troops had ordered about 100
civilians to get into the house and stay there, out of their
way. But the following day the house was hit by Israeli shells.
"There are no bomb shelters in Gaza," she said.
The Israeli army said it was investigating the incident.
Speaking to Reuters from his hospital bed in Gaza, the boy
recounted how his family came to be herded into the building
that was later targeted.

"We were asleep when the tanks and the planes struck, we all
slept in one room," Samouni said in a weak voice. "One shell hit
our house. Thank God we were not hit."
"We ran out of the house and saw 15 men ... they landed from
helicopters on rooftops of buildings." Soldiers beat residents
and forced them all into one house.

After it was hit the next day and his mother was among those
killed, Samouni kept his three younger brothers alive and tried
to help injured adults lying among the dead.
"There was no water, no bread, nothing to eat," he said.
Local Red Cresent rescue workers and a team from the
International Committee of the Red Cross (ICRC) managed to reach the house on Jan.7 after being denied access by the Israeli military for what the Red Cross called an "unacceptable" period. The children were starving when help finally reached the
place, the Geneva-based ICRC said.

"They were too weak to stand up on their own. One man was
also found alive, too weak to stand up. In all there were at
least 12 corpses lying on mattresses," it said.
Earth redoubts built by Israeli bulldozers blocked the
streets so the ambulances could not get close. "The wounded had
to be brought out on donkey carts," Pacheco told Reuters.
"This is a shocking incident," said Pierre Wettach, ICRC
chief for Israel and the occupied Palestinian territories.
The ICRC accused Israel of delaying ambulance access to the
area and demanded it grant safe access for Palestinian Red
Crescent ambulances to return to evacuate more wounded.
"The Israeli military must have been aware of the situation
but did not assist the wounded. Neither did they make it
possible for us or the Palestinian Red Crescent to assist the
wounded," he said.

In a written response, the Israeli army said it works in
coordination with international aid bodies "so that civilians
can be provided with assistance" and that it "in no way
intentionally targets civilians".


Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3,

Film från Gaza

På the Guardians blogg kan man hitta en dramatisk film från Gaza där en palestinsk kvinna försöker stoppa de israeliska soldaterna från att skjuta mot folkmassan:




Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6

Vi kommer aldrig att glömma

Tiden går smärtsamt framåt sedan Israel gick över gränsen och slaktens grymheter och avrättningar ökar i samma takt. Efter tolv dagar ökar desperationen från ockupationsmaktens sida, med gårdagens omänskliga övertramp med FN-skolbombningen som bevis på yttersta desperation.

Men något positivt kommer ur detta absurda: rösterna höjs och stödet för folket i Gaza ökar stadigt. Det är helt enkelt omöjligt att inte inse det omänskliga och fascistoida i Israels beteende. Men varje inlägg som uttrycker stöd för det palestinska folket besvaras fortfarande av ett stort antal aggressiva kommentarer. Men kommentarerna luktar också desperation; det biter helt enkelt inte. Att stödet för ett folk som massakeras utan möjlighet till försvar fortfarande tolkas som något politiskt är mest tragiskt. Det är ett stöd för ett folk. Andra människor. Som just nu inför öppen ridå avrättas utan legitim orsak (om det någonsin kan vara legitimt, men krigets logik är absurd). Men folk kommer inte glömma. Det är en annan konsekvens av detta obscena övertramp. Varken våldsdåden i sig eller namnen på de som stödjer dem, både i Sverige och annorstädes ristas in i det kollektiva minnet. Vi kommer aldrig att glömma detta. Varje signatur är registrerad.

Och för ett nyktert och sansat inlägg från den israeliska sidan, läs Avi Shlaims artikel i Guardian.

Uppdatering: Man skulle ju egentligen inte tillåta rasistiska, fascistiska och mestadels anonyma aggressiva kommentarer. I det här fallet behålls dem som ett bevis på den starka obehagliga underliggande tonen som finns i Sverige. Men man kan undra om de som kommenterar ens har läst inlägget, eller speciellt läst Guardian artikeln. Inlägget är ju baserat på att dessa kommentarer är patetiska i sin retorik, speciellt de som inte vågar skriva under med sitt namn.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB, Approximation, Roya, Biology & politics, Rawia Morra

Försvara massmord?

Slakten är inne på sin 8e dag och har trissats upp till en helt ny nivå med marktrupper och artillerield, och Israels återockupation av norra Gaza verkar nu vara ett definierat delmål. Förutom att mörda så många palestinier som möjligt förstås, och på den fronten har Israel varit osedvanligt framgångsrikt. Israel leder just nu med 460 vs 7 i dödsfall. Föga förvånande förvisso med den absurda överlägsenhet de besitter. Detta ser nu ut att bli ett blodbad av historiska mått, en milstolpe i massmord och etnisk rensning; ett avskyvärt brott mot mänskligheten som kommer att ha problem att injusteras i de västerländska historieböckerna. Det är helt enkelt en svårförstådd ondska i paritet med fascisternas och nazisternas framfart under första halvan av 1900-talet. Hur skall det kunna förklaras i historieböckerna?

Men något som är om möjligt ännu svårare att förklara är västerlandets reaktioner eller icke-reaktioner. Den öppna backning Israel får, eller den tystnad som råder i västopinionen. Man skall inte underskatta detta för betydelsen är ofantligt stor: massmord och etnisk rensning försvaras. Det är på något bakvänt sätt ok att slakta utmärglade och desperata medmänniskor. 

Förutom det mest uppenbara faktumet att vi alla är människor och torde hysa medmänskliga känslor för folket i Gaza så borde vi väl dessutom försöka leta efter fakta, inte köpa propagandan. Så svårt är det inte att se igenom rökridåerna, även om de är massiva. Ett exempel är Niklas Ekdal i dagens DN. Ekdal har överträffat sig själv och de flesta andra i konsten att orwellskt baklängesförsvara slakten av folket i Gaza. Han är, om man orkar skrapa bort allt pretentiöst allegorifjanteri, öppet islamofobisk och rasistisk och har dessutom köpt anti-arab propagandan utan minsta tillstymmelse till kritisk analys. I Ekdals värld  är det fruktsamt att jämföra Ålands bombning av Stockholm med Israels aggression med Gaza; det är inga problem att beskriva Israel som demokratiskt (ja, de har demokratiska val men det måste till lite andra ingredienser); det är helt normalt att antyda att judarna också borde få bomba till sig sina tidigare boplatser; det är helt oproblematiskt att säga om palestinierna att om de bara hade skickat barnen till skolan och gått och arbetat istället för att skjuta raketer så hade allt varit bra; och slutligen, det är helt ok att säga: 

"Detta är ingen advokatyr för israeliska bombningar av tättbefolkade områden med invånare som redan har det svårt - sådant kan aldrig försvaras - utan ett kallt konstaterande"

Det är som att säga: "jag är inte rasist, men....". Man får inte bomba, men det är ändå helt ok. Självklart kan denna slakten inte försvaras, men Israelerna måste för göra det de gör. Ekdal, och många med honom, vet exakt vad de säger även om det är inbakat i nyspråklig dräkt: Vi stödjer denna slakt utan förbehåll (förutom att säga att det aldrig kan försvaras). Samtidigt som de gör det jämställer de sig själva med anhängare till några av historiens värsta massmördare. Hoppas Ekdal och hans bundsförvanter är bekväma med den jämförelsen.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, AB1, AB2

Israels spindoctors

Det är skrämmande i sig att en PR-maskin styr över Israels spinnade mediainformation av Gaza attackerna. För 8 månader sedan skapades "the National Information Directorate" i svallvågorna av 2006 års Libanonkrig, och den ofördelaktiga PR det kriget skapade för Israel. En av huvuduppgifterna är att dagligen bestämma de viktigaste budskapen som skall hamras in i den internationella mediabevakningen. Några exempel av budskap som spunnits fram de senaste dagarna har varit att det var Hamas som bröt vapenvilan, att Israel försvarar sin befolkning och att Hamas är en terror organisation. Få internationella journalister har ifrågasatt dessa hel/halv-sanningar och propaganda budskap. En stor utmaning har också varit att försöka försvara eller förklara de "störande" bilder från Gaza som hela tiden produceras.

Men än mer skrämmande är att den uppenbara PR-kuppen görs helt öppet och beskrivs som framgångsrik av sina egna skapare. Chefen för National Information Directorate, Yarden Vatikai, säger:

"In general, we think we are succeeding in getting the message across"

Det är alltså uppenbart att det är inte fakta som de lyckats sprida, utan ett budskap. Man är helt öppet nöjd över att man lurat den största delen av den internationella presskåren.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, AB1, Roya

Maktens logik

I det medialandskap där förnedring, förnekelse och dubbelspråk blivit det normala är det enkelt att gå vilse och tro på den maktdefinierande strukturens uppdiktade semi-propaganda och halvsanningar. Det kan kännas tröstlöst att sålla ut verkligheten i den gigantiska flodvåg av välregisserade och pr-trimmade informationsflöden som säljs som fakta. Men en sak kan iallafall vara viktig att hålla fast vid: även om media paketeras annorlunda och mer hårdnackat idag så är mycket av retoriken gammal och återanvänd. Till exempel har begreppet terrorism alltsedan det som begrepp uppfanns alltid rättfärdigat medlen. Eller snarare: det uppfanns för att rättfärdiga medlen. Nir Rosen skriver i The Guardian angående det senaste massmordet i Gaza och hur de som definierar makten kan, genom att vrida på begreppen, försvara ett folkmord som i realiteten självklart är ett fasansfullt brott mot mänskligheten:

"Terrorism is a normative term and not a descriptive concept. An empty word that means everything and nothing, it is used to describe what the Other does, not what we do. The powerful – whether Israel, America, Russia or China – will always describe their victims' struggle as terrorism, but the destruction of Chechnya, the ethnic cleansing of Palestine, the slow slaughter of the remaining Palestinians, the American occupation of Iraq and Afghanistan – with the tens of thousands of civilians it has killed … these will never earn the title of terrorism, though civilians were the target and terrorising them was the purpose.

Counterinsurgency, now popular again among in the Pentagon, is another way of saying the suppression of national liberation struggles. Terror and intimidation are as essential to it as is winning hearts and minds.

Normative rules are determined by power relations. Those with power determine what is legal and illegal. They besiege the weak in legal prohibitions to prevent the weak from resisting. For the weak to resist is illegal by definition. Concepts like terrorism are invented and used normatively as if a neutral court had produced them, instead of the oppressors. The danger in this excessive use of legality actually undermines legality, diminishing the credibility of international institutions such as the United Nations. It becomes apparent that the powerful, those who make the rules, insist on legality merely to preserve the power relations that serve them or to maintain their occupation and colonialism."

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, AB1, AB2, Schlaug, Anna Wester