Hur man skapar frustrerade människor

Ove Sernhede skriver klokt på DN Kultur om hur europeiska politiker till stor del valt att skapa segregation mellan välbärgad innerstad och ytterstad genom en kombination av förd nyliberal politik och oförmågan till dialog med ungdomarna. Detta står i skarp kontrast till de senaste folkpartistiska utspelen om hårdare krav och lägre straffåldrar - alltså enligt Sernhede själva receptet på problemet, inte lösningen. Dialogen blir således det bärande. Att lyssna till de utsatta, de "grupper som mer eller mindre fjättras i utanförskap och ett icke fullvärdigt medborgarskap" som Sernhede uttrycker det. Låter helt rimligt, logiskt och framförallt humant. Men med den beröringsskräck stora delar av det politiska etablissemanget har för begreppet dialog och den ökande tendensen i samhällsdebatten att dela upp i "vi" och "dom" så kan man undra om någon makthavare tar åt sig av professor Sernhedes budskap.

Kapitalismen försöker överleva

I senaste nyhetsbrevet från Transnational Institute (TNI) skriver Walden Bello om kapitalismens krampaktiga överlevnadsförsök och hur systemet förändrats genom tre räddningsuttryckningar. Först den nyliberala omstruktureringen, sen globaliseringen och till sist den finansiella ingenjörskonsten. Nästa steg är mer oklart.

DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2

Människans återkomst

Att slå på den stora trumman och basunera ut nyliberalismens död känns något förhastat. Tyvärr, känns korrekt att tillägga. Men dess förespråkare är kända för en stark och övertygande överlevnadsinstinkt, och nyliberalisternas obehindrade framfart har skapat ett spårberoende. Det spåret går fortfarande åt samma håll. Över 30 års formering av samhället och dess individer med karriärer och stoltheter på spel raderas inte ut utan kamp.

Frågan blir istället: vad är orsaken till denna kamp, förutom att rädda ansiktet på en hel radda nyliberaler? För det är ingen nobel orsak på något vis. Finns det något att överhuvudtaget rädda, utifrån samhällets och individens synpunkt? Är det inte mer fruktsamt att rasera hela bygget och börja på nytt, istället för att försöka laga väggar som rämnar och tak som faller in? Troligtvis, är mitt enkla och kanske naiva svar. För mycket av det nyliberalistiska fundamentet har visat sig direkt felaktigt; exempelvis minskade inte obehindrad ekonomisk tillväxt i sig (som i sin tur skulle bero på avreglerade marknader) fattigdomen. Det sipprade aldrig ner. Tvärtom, det mesta stannade på toppen, och gapet blev större mellan de som har och de som inte har.

Göran Rosenberg beskriver svepande nyliberalismens uppgång och fall idag i DN. Det är ingen iögonfallande analys men den fyller ändå en funktion då den publiceras i den liberala gammelmedians stolta hemvist. Det skall inte underskattas. Rosenberg pratar om samhällets återkomst men kanske är det förhoppningsvis mer än så. Kanske är det människans återkomst. Den mänskliga individen som blev lovad så mycket från nyliberalt håll men istället knappt fick plats i det nya smarta samhällsbygget. För är det något som verkligen har fått sig en ordentlig smäll så är det den nyliberala människosynen; humanismen som från början var en grundstomme i den gammelliberala samhällssynen. Förhoppningsvis får nu människan plats igen. Men som sagt, innan dess blir det nog en kamp ändå.

Vi hade fel

De senaste veckorna har vi kunnat bevittna två oberoende av varandra spektakulära erkännanden. Från två män som varit några av världens mäktigaste. 

Bill Clinton var först ut den 23 oktober och säger angående den pågående matkrisen och att den uppstod p.g.a. att mat behandlades som vilken annan råvara som helst och inte som en rättighet för de fattiga i världen:

"We all blew it, including me when I was a president"

Och fortsätter:

"Food is not a commodity like others. We should go back to a policy of maximum food self-sufficiency. It is crazy for us to think we can develop countries around the world without increasing their ability to feed themselves"

Detta diskuterades även i P1 i Konflikt igår den 1/11 2008.

Alan Greenspan, f.d. chef för amerikanska centralbanken, uttryckte att den globala finansiella krisen har avslöjat ett "misstag" i den fria marknadsideologin. På frågan om han hade gjort fel, svarade Greenspan:

"Partially... I made a mistake in presuming that the self-interest of organisatons, specifically banks, is such that they were best capable of protecting shareholders and equity in the firms... I discovered a flaw in the model that I preceived is the critical functioning structure that defines how the world works. I had been going on for 40 years with considerable evidence that it was working exceptionally well."

Dessa båda erkännanden är minst sagt otroliga. OK, det är lättare att erkänna att man gjort fel när man lämnat makten, men ändå. Dessa två män erkänner ärligt att den nyliberala politik de trodde blint på inte fungerar. 

Men i svensk media ingenting. Inga kritiska analyser om orsakerna till krisen. Inte ens en nyhetsrapportering om ovanstående uttalanden. Förmodligen är svensk liberal media för insnörjd i de liberala orsaksförklaringarna för att kunna rapportera en verklighet som inte baseras på dem.

Mer: DNs ledare gör ett luddigt försvarstal till de svenska styrkorna i Afghanistan. Man försöker övertala svenska folket att de svenska trupperna är viktiga för att upprätthålla "en skör demokrati". Det skulle inte kunna vara så att "demokratin" är skör p.g.a. truppernas närvaro? Man har tydligen köpt den något dammiga amerikanska retoriken att demokrati är något man krigar sig till.

IMFs ironi

Det är en ovanligt obehaglig ironi att Island nu är tvungna att gå ner på knä och fråga Internationella valutafonden, IMF, om hjälp. DNs ledare beskriver det stillsamt som IMFs renässans, dock med viss reservation. Men fakta består om detta överstatliga organ (men som i praktiken drivs från Washington): i IMFs kölvatten de senaste 30 åren har det skapats kris efter kris just på grund av IMFs recept som i praktiken består av chockavregleringar, privatiseringar och öppnande för multinationella företag. En historia som Naomi Klein har gjort berömd i boken Chockdoktrinen.

Men även Joseph Stiglitz, f. d. Vicechef för Världsbanken och tillika mottagare av ekonomipriset till Alfred Nobels Minne, har beskrivit detta "innifrån" i boken "Globaliseringen och dess kritiker". Hans slutsats är enkel och rättfram: IMF har inte hjälpt u-länder att utvecklas. Tvärtom. IMF har skapat kriser där de har drivit fram med sina extrema nyliberala recept. Land efter land har fallit offer för snabba kapitalflöden efter att deras ekonomier lämnats utan skydd. Kraven på IMFs lån har varit uppseendeväckande felvridna och i många fall skrivna till västländernas fördel. Samtidigt har visat sig att utvecklings-ländernas ekonomier är känsliga för dramatiska liberaliseringar och behöver i sin initiala uppbyggnadsfas skyddas mot för stark avreglering, precis såsom de flesta i-länder gjort.

Och nu tvingas flera länder fråga efter IMFs hjälp igen, till och med en skandinavisk granne. Att Island var det land som följde IMFs nyliberala recept punkt till pricka och just därför hamnade i krisen, låter man i krisens tecken vara osagt. Att Island hyllades som en ekonomisk förebild i liberal media bara för drygt ett år sedan, låter man också vara osagt.

Uppdatering: IMFs första chock på Island är att höja räntan med 6 procentenheter. För att som man säger "stabilisera valutan"

Marknaden är bra, något annat är fel

Det blir återigen högaktuellt att försvara en "icke-fungerande" marknad och de retoriska kullerbyttorna duggar tätt bland de nyliberala ideologerna. Inget är ju fel med marknadsekonomin i sig, problemen kan härledas s.a.s. utifrån marknaden. Problemen uppkom i själva verket p.g.a att vi inte lät marknaden leva fritt. 

Men å andra sidan måste man ju erkänna att något är fel med det rådande systemet (det blir svårt att se till teorier om jämvikt och fri konkurrens när den verkliga världen ramlar ihop). Det är då vi får kryptiska uttalanden som:

"Dessvärre får marknadsekonomins kritiker vatten på sin kvarn. Kritikerna har naturligtvis fel i den bemärkelsen att andra alternativ, med statlig kontroll och dominans i ekonomin, är och alltid har varit förödande för ett lands ekonomiska tillväxt och framförallt för människors privatekonomi.

Vi är självklart anhängare av marknadsekonomi. Men inte av en okontrollerad rå kapitalism" 

Detta säger idag Sveriges socialminister och finansmarknadsminister på SvD Brännpunkt. Frågan är vad de menar. Något är fel, men det är självklart rätt också. Det får vi aldrig ifrågasätta. Inte ens när det statistiskt kan bevisas att motsatsen är korrekt, vilket man kan i flera fall, får marknadens effekter diskuteras.

Daniel Ankarloo beskriver det träffande i sin nya bok Marknadsmyter (s.63):

"Teorin om marknaden blir "perfekt regel" och världen blir ett "icke-perfekt undantag" från teorin. Detta innebär också att nyliberalen endast kan förhålla sig till marknadskapitalismens komplexa verklighet och tvådelade natur på ett endimensionellt sätt: Rikedomen är konsekvensen av marknaden - fattigdomen är konsekvensen av något annat. Marknaden "fungerar" - fungerar det inte måste det vara något annat. Kort sagt: marknaden är "god" - "ondskan" är konsekvensen av något annat."

Mer: Gudmundson filosoferar om Monas tvära kast; Johannes Åman likadant. Mer om Mona: DN1, DN2