En välkommen och skoningslös analys

Ammar Makboul gör idag på Aftonbladet Debatt en skoningslös analys av Folkpartiets rashetspolitik. Det har länge varit min egen åsikt att det är de etablerade partierna, just nu främst Folkpartiet, som själva skapar en rasistisk politik som dessutom banar väg för såna som SD och Ny demokrati.

Heja TV4

Jan Björklund kommenterar TV4 när de tar räknar upp några av Folkpartiets förslag till "integrationspolitik": nej till hederskultur och kvinnoförtryck, språktest för medborgarskap, automatisk utvisning av flyktingar som begår grova brott.
"De gick alldeles för långt, över alla gränser, det är helt oacceptabelt, de antydde att jag skulle vara främlingdsfientlig...vi måste kunna ha en avspänd diskussion om integrationsfrågor"

Om integrationspolitikens centrala förslag associerar till brister och illvilja bland migranter som orsak till marginalisering och segregation är det självklart att dessa både hämtar näring från och bidrar till att göda rasistiska föreställningar. Att ha en avspänd diskussion betyder tydligen enligt Björklund att kunna säga va fan som helst utan att någon undrar vad man menar egentligen.

Även i AB.

Gardell kommer ut som rödgrön

...och han förklarar det på ett känslosamt men ändå logiskt sätt:

"Jag är trött på privatiseringar av utmärkt fungerande institutioner som elbolag, apotek, skolor, vårdcentraler och sjukhus.

Alliansen är osunt fixerade vid att privat ägande alltid och utan undantag är bättre för mänskligheten, som vore det en naturlag, och denna sjuka övertro tror jag är till stor skada för dig och mig.

Jag tycker att det är upprörande att riskbolag kan ta ut 3 miljarder av våra skattepengar i vinst på de skolor de driver.

Jag skäms över att ha fått såna stora skattesänkningar de sista fyra åren samtidigt som sjuka människor fasas ut ur försäkringssystemet och inte har något alls att leva på.

Jag skäms över att jag betalar mindre skatt samtidigt som nedskärningar inom förskolan gör att barngrupperna blir större och större.

Käre Fredrik, tack för skattesänkningarna, men det var inte på bekostnad av barnen, de sjuka och gamla som jag skulle få det bättre.

Jag ryggar tillbaka inför Alliansens revidering och relativisering av begreppet Välfärd när man nu talar om ”Välfärdens kärna”.

Jag tycker att borgerligheten ska ha en vision om kulturen, och att det är en skam att man inte har det.

Så ja, jag har bestämt mig. Kanske är det i botten en fråga om anständighet."

Det blir extra intressant när en offentlig person med en liberal framtoning inte längre klarar av att stödja alliansen, och att han rättfärdigar det genom att titta på vilken politik de fört och alla konsekvenser det fått, istället för att lyssna på vad de säger sig göra. Gardell verkar också ha insett, något motvilligt, att ett rättvist välfärdssamhälle aldrig kommer att byggas med alliansens politik, utan att det är precis tvärtom, att vi ser en nedmontering.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, AB

Vi har gjort detta förut

Vi har gjort allt detta förut. Nästa år är det 130 år sedan en liten halt man steg i land i Skåne för att sprida sitt budskap, för att dela med sig av sin övertygelse till alla som ville lyssna på hans berättelse om det nya samhället där alla fick plats. Denne man var fullt och fast övertygad om att det endast fanns en enda väg ut ur det orättvisa som var: socialismen. Och bollen började rulla ner för berget, först sakta och tvekande, sedan mött med avsky och hat från de som hade och visste. Men den hade redan börjat rulla, ingen kunde stanna den, dess hastighet kunde bara ökas, en dörr hade öppnats och allt hade släppts ut. Fler och fler insåg budskapets sprängkraft, fler sållade sig till visionen om ett bättre samhälle, där borta vid horisonten, det som känns omöjligt kan hända om vi går tillsammans. Det som var omöjligt lät plötsligt så enkelt. Snart gungade det ända uppe i kungahuset, i riksdagen och i de stora patriciervillorna och gårdarna. Man pratade om allmän rösträtt och rättigheter till vanligt folk, om begränsad arbetstid i de smutsiga fabrikerna och avskaffandet av barnarbete. Om lagstadgad fritid för att kunna ta hand om familjen och sig själv, om gemensamma försäkringar som hjälper till vid sjukdom och arbetslöshet. Om bidrag till våra barn som skall fortsätta att bygga på vår samhällsvision. Om en gemensamt finansierad sjukvård och skola som alla får tillgång till och ingen lämnas utanför. Om pensioner till de äldre, de som slitit hela sina liv. Om rättigheter till de anställda så de inte kan utnyttjas skoningslöst och sedan kastas bort, som uttjänta kläder på en hög. Allt detta talades det om på allvar och snart blev pratet något riktigt, något man nästan kunde nå om man ansträngde sig och ställde sig på tå. Och när det var så nära, då fanns ingen återvändo, man kunde och ville aldrig vända tillbaks till det gamla, det uttjänta.

Vi har gjort allt detta förut. De krökta ryggarna sträckte på sig, insikten att tillsammans är allt möjligt skapade ny energi i alla undernärda kroppar som slet på fabriksgolv och i trånga verkstäder, en orkan blåste upp från de som hade allra minst men krävde lika mycket. Tillsammans, i enigheten, kan vi tåga mot det bättre samhället, mot den utopi långt borta som alla säger är omöjlig att uppnå, som de få som redan har allt fnyser åt som om det vore dagdrömmeri. Men bollen hade redan börjat rulla, och på väg ned för berget blev den bara större och den rullade allt snabbare. Den stötte på hinder på vägen ner mot sitt fullbordande, motstånd stack upp i vägen som olycksaliga klippor som ibland kändes omöjliga att överstiga. De som hade allt och visste bäst fnyste föraktfullt åt allt detta strunt med rösträtt till alla och envar, detta prat om 2 veckors semester, folkskola, sjukkassa och folkpensioner. Men fnysningarna blev till förskräckelse för detta var allvar, ingen skulle lämnas ensam i sin misär, ingen skulle lämnas bakom eller utanför.

Vi har gjort allt detta förut. Våra förmödrar och förfäder slet sig till döds men valde att kämpa vidare för det nya som skulle komma, den gnista av hopp som tänts brann inom dem: våra barn skall aldrig få ha det som vi. De skall slippa den vattniga soppa av förtryck och diskriminering vi tvångsmatades med i det gamla landet där få var välkomna men de flesta slet. Tillsammans, med en benhård enighet om det bättre där framme, ville de skapa något nytt som aldrig tidigare skådats: ett samhälle där alla stod sida vid sida och allas liv hade samma tyngd. Man möttes av förakt och lögner men vägrade att sänka blicken igen, vägrade att inte trampa fram på den nya vägen mot det där andra, där allt var möjligt, vägrade ta mössan i handen och nicka plikttroget och säga: nej, det är ju sant, vi är inte i stånd att kräva någonting.

Vi har gjort det förut men det betyder inte att vi inte gör det igen, eller att vi slutar att tro på det andra, det där bättre. Även idag möts de som vill bygga ett samhälle där alla får plats av lögner och skratt. Förespråkare för det där nya och bättre blir öppet hånade, de skrattas åt de enfaldiga förslag och reformer där alla får samma möjligheter att utvecklas efter behov, önskningar och vilja. Drömmar, fnyser de som har och vet. Men hån, förakt och skratt är inget konkret, det finns ingen substans i dessa tomma svar. Och varför inte svara som den halte mannen som gick iland i Skåne med sin övertygelse för snart 130 år sedan: om det bara är drömmar, varför skrämmer de er så mycket?

Eftersom vi gjort allt detta förut, och inte vill återvända till den sophög vi lämnade bakom oss, eftersom ingen egentligen vill leva i ett samhälle där få får det mesta och de flesta inte får vara med, eftersom våra föräldrars föräldrar och deras mammor och pappor tillsammans vägrade att kröka sin ryggar under det massiva oket längre och sa: nej nu fan är det slut!, eftersom det vi idag tar för givet för inte så länge sen var en ofattbar utopi, eftersom vi slutade lyssna på de tomma löften om att jovisst skall vi ändra lite, men gapa nu inte för stort.

Låt oss slippa göra allt detta igen.

DN1, DN2, DN3, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, AB1, AB2

En röst på M

Moderaterna är i vissa opinionsmätningar det största partiet i Sverige. Kanske bör man fråga sig hur vårt samhälle skulle sett ut idag om M och dess allierade skulle varit statsbärande de senaste 100 åren. Skulle vi känna igen oss? Vad skulle varit annorlunda? Vilka värderingar skulle präglat vårt samhälle? En vägvisare på hur vårt samhälle skulle sett ut är att titta på vilken politik M har förespråkat. Nedan följer ett axplock. M har i stort sett konsekvent röstat emot alla progressiva förslag som tagit oss till det välfärdssamhälle som förmodligen en majoritet av det svenska folket idag uppskattar. Kanske något att fundera över innan man röstar?

M) röstade:
1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1927: Nej till folkskolereform.
1931: Nej till sjukkassan.
1933: Nej till beredskapsarbete.
1934: Nej till a–kassa.
1935: Nej till höjda folkpensioner.
1938: Nej till två veckors semester.
1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
1946: Nej till fria skolmåltider.
1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.
1947: Nej till allmänna barnbidrag.
1951: Nej till tre veckors semester.
1953: Nej till fri sjukvård.
1959: Nej till ATP.
1960–talet: Ja till apartheid. Moderaterna tog avstånd från alla sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och var emot det svenska stödet till ANC.
1963: Nej till fyra veckors semester.
1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
1974: Nej till fri abort. Den 29 maj 1974 röstade riksdagen ja till fri abort, vilket resulterade i den svenska abortlagen som låter kvinnan själv besluta om abort upp till den 18 graviditetsveckan. Moderaterna röstade nej.
1976: Nej till femte semesterveckan.
1983: Nej till löntagarfonderna.
1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella.
1998: Nej till erkännande av homosexuellas rättigheter inom EU. EU–parlamentet röstade för ett erkännande av homosexuellas rättigheter, men de moderata ledamöterna röstade nej.
2003: Ja till Irakkriget. Alla riksdagspartier demonstrerade mot och kritiserade Irakkriget utom just moderaterna.
2004: Ja till sänkt a–kassa och sjukpenning.
2006: Nej till gröna jobb.
2006: Nej till sex timmars arbetsdag.
2006: Nej till upprustning av offentliga sektorn.
2006: Nej till höjd a- kassa.
2006: Ja till sänkt a-kassa.
2006: Nej till höjd sjukersättning.
2007: Ja till sänkt sjukersättning.
2008: Ja till FRA-lagen
2009: Ja till IPRED-lagen

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6

Två steg bakåt

Lawen Mohtadi i Expressen om migrationsminister Tobias Billström och hans senaste bidrag till rasismen. Sveriges regering har tillsammans med Italien och Frankrike flyttat tillbaka positionerna flera steg för romer i Europa genom att legitimera avvisning av romer från andra EU-länder. Jag bävar för vilka "folkliga" aktioner detta banar väg för i Sverige. Trakasserier? Bränder? eller kanske bara en förstärkning av den strukturella rasismen i form av t.ex. utestängning från lediga lägenheter som Diskrimineringsombudsmannen nyligen visat med Wallraffmetoder.

Palestinskt lidande

Ett videoklipp från SkyNews på mindre än en minut som visar en 5 årig palestinsk pojkes reaktioner när israelisk polis arresterar hans far har fått många tittare runt om i världen. Det är egentligen inget konstigt; klippet är obehagligt och hjärtskärande. Däremot är det inget ovanligt, detta är en del av vardagen för många palestinier. Det ovanliga ligger i att någon filmat det och att klippet får uppmärksamhet.

Det finns dock något som sticker ut med denna videosnutt, något som gör den annorlunda och det är tyvärr inte bara det att en liten pojke är livrädd och gråter när hans pappa förs bort relativt brutalt av beväpnade män. Det är den israeliska polisens reaktion på att de blivit filmade. De påstår nämligen att allt är regisserat, att den palestinska famljen cyniskt utnyttjar 5 åringen för att världen skall få sympati för palestinierna. I den israeliska tidningen Haaretz kan man läsa:

"Police went on to say that pictures from the incident show "that the family chose to make cynical use of a 5-year-old boy" and that "he was well instructed and directed."

Låt tittaren avgöra. Men att tala om cynism är mer än lovligt cyniskt. Fast kanske är det just så långt det gått, att för att rättfärdiga sitt förtryck och kunna leva med det måste den israeliska ockupationsmakten beskriva det som att de som är förtryckta bara spelar förtryckta. Att det bara är spelat lidande, inte lidande på riktigt. För hur skulle det kännas för den israeliska polisen om de hjärtskärande skriken från den lilla pojken är på riktigt?

DN, SvD1, SvD2, SvD3

Olagligt att kämpa för humana arbetsvillkor?

Det är ett beprövat knep att förknippa sin motståndare med något oförsvarbart, exempelvis organiserad brottlighet. Det kan vara svårt att hitta många demokratiskt lagda medborgare som försvarar organiserad prostitution, knarkhandel eller utpressningsverksamhet. Idag på Brännpunkt försöker Berns VD tillsammans med Harald Ullman (S) och Kristina Alvendal (M) testa detta knep till fullo när man buntar ihop syndikalisternas kamp för att arbetsrätten skall upprätthållas med utpressarligornas illegala verksamhet. Utan att diskutera sakfrågan eller konfliktens orsak klumpas syndikalisterna och deras kamp ihop med generell organiserad brottslighet. Det blir en kletig smörja att försvara sig emot, men det är förmodligen ett effektivt sätt att få frågan att handla om något annat än den borde. Vilket är fruktansvärda slavliknande arbetsförhållanden, uteblivna löner, utnyttjande av papperslös arbetskraft och bemanningsföretagens roll i att undgå arbetsrätten. Men den debatten undviker nog gärna Berns VD (och tydligen också M och S), med vetskapen att det inte finns många poäng att vinna hos den allmänna opinionen.

Förhoppningsvis är det inte många som vill rasera de framgångar som gjorts under 100 års hård kamp inom det arbetsrättsliga området, och förhoppningsvis skulle många stödja den kamp som syndikalisterna ensamna slåss för om det framgick att det egentligen är fundamentala rättigheter för den anställde det handlar om.

Eller som Kajsa Ekis Ekman uttrycker det i en krönika i City: "Berns säljer returbiljetter till 1910". Läs också om socialdemokraten Harald Ullmans olika roller i denna konflikt i Arbetaren.

SvD1, SvD2

Israels egna verklighet

Göran Rosenberg gör ett hedervärt försök att beskriva den parallellvärld som byggts upp under decennier i det israeliska samhället. I denna värld kan allt rättfärdigas. I denna värld, där logik och sanning inte är de viktigaste ingredienserna, kan beslut fattas att ett civilt skepp skall mötas med militärt våld och i efterhand kan de som brutalt dödats själva ha skulden till sin egen död. I denna värld har sedan länge palestinier varit rättslösa och avhumaniserade, ett hinder för den sionistiska drömmen. Och i Israel är man nu chockad: varför blir omvärlden så bestört av några få människors död? För ett och ett halvt år sedan massakerades 1400 människor, många civila, många kvinnor och barn, och nästan ingen klagade? Är det skillnad på människor och människor?

Fast det mest tragiska med den israeliska parallellvärldsbubblan är förmodligen att den når långt utanför Israels gränser. Debattörer, opinionsbildare, journalister, politiker och andra förståsigpåare över hela världen, och definitivt i Sverige, köper de irrationella och osanna beskrivningarna som om de faktiskt vore sanna. Om det är djupt problematiskt att det i Israel behövs en fiktiv värld för att rättfärdiga det förtryck som den israeliska staten utför, så är det tragiskt att man i omvärlden inte åtminstone ifrågasätter logiken. För om man gör det märker man att den inte finns. Men om man okritiskt köper bubblans icke-logik så kan man som DN idag gör sätta rubriken: "Turkiska aktivister ville dö som martyrer". De obeväpnade människorna på det civila fartyget på internationellt vatten, lastat med förnödenheter till ett lidande folk, som brutalt sköts till döds kan beskyllas för att ändå vilja dö. Det är deras eget fel.

SvD1, SvD2, SvD3, DN1

I Israel kan mänskliga rättigheter vara skrämmande

I den israeliska tidningen Haaretz kan man läsa en artikel om Nick Clegg, ledaren för brittiska Liberaldemokraterna, och hans inställning till Israel. Clegg har tidigare uttryckt sig starkt emot Israels agerande och ockupation, speciellt under invasionen i Gaza. I Jerusalem är man inte imponerad av Clegg och hans inställning till mänskliga rättigheter, och "an official" säger till Haaretz:

"Clegg is bad news for Israel. His party is running on a human rights platform, and the atmosphere is hostile to Israel."

Tänk att mänskliga rättigheter kan vara något fientligt.