Olagligt att kämpa för humana arbetsvillkor?

Det är ett beprövat knep att förknippa sin motståndare med något oförsvarbart, exempelvis organiserad brottlighet. Det kan vara svårt att hitta många demokratiskt lagda medborgare som försvarar organiserad prostitution, knarkhandel eller utpressningsverksamhet. Idag på Brännpunkt försöker Berns VD tillsammans med Harald Ullman (S) och Kristina Alvendal (M) testa detta knep till fullo när man buntar ihop syndikalisternas kamp för att arbetsrätten skall upprätthållas med utpressarligornas illegala verksamhet. Utan att diskutera sakfrågan eller konfliktens orsak klumpas syndikalisterna och deras kamp ihop med generell organiserad brottslighet. Det blir en kletig smörja att försvara sig emot, men det är förmodligen ett effektivt sätt att få frågan att handla om något annat än den borde. Vilket är fruktansvärda slavliknande arbetsförhållanden, uteblivna löner, utnyttjande av papperslös arbetskraft och bemanningsföretagens roll i att undgå arbetsrätten. Men den debatten undviker nog gärna Berns VD (och tydligen också M och S), med vetskapen att det inte finns många poäng att vinna hos den allmänna opinionen.

Förhoppningsvis är det inte många som vill rasera de framgångar som gjorts under 100 års hård kamp inom det arbetsrättsliga området, och förhoppningsvis skulle många stödja den kamp som syndikalisterna ensamna slåss för om det framgick att det egentligen är fundamentala rättigheter för den anställde det handlar om.

Eller som Kajsa Ekis Ekman uttrycker det i en krönika i City: "Berns säljer returbiljetter till 1910". Läs också om socialdemokraten Harald Ullmans olika roller i denna konflikt i Arbetaren.

SvD1, SvD2

Israels egna verklighet

Göran Rosenberg gör ett hedervärt försök att beskriva den parallellvärld som byggts upp under decennier i det israeliska samhället. I denna värld kan allt rättfärdigas. I denna värld, där logik och sanning inte är de viktigaste ingredienserna, kan beslut fattas att ett civilt skepp skall mötas med militärt våld och i efterhand kan de som brutalt dödats själva ha skulden till sin egen död. I denna värld har sedan länge palestinier varit rättslösa och avhumaniserade, ett hinder för den sionistiska drömmen. Och i Israel är man nu chockad: varför blir omvärlden så bestört av några få människors död? För ett och ett halvt år sedan massakerades 1400 människor, många civila, många kvinnor och barn, och nästan ingen klagade? Är det skillnad på människor och människor?

Fast det mest tragiska med den israeliska parallellvärldsbubblan är förmodligen att den når långt utanför Israels gränser. Debattörer, opinionsbildare, journalister, politiker och andra förståsigpåare över hela världen, och definitivt i Sverige, köper de irrationella och osanna beskrivningarna som om de faktiskt vore sanna. Om det är djupt problematiskt att det i Israel behövs en fiktiv värld för att rättfärdiga det förtryck som den israeliska staten utför, så är det tragiskt att man i omvärlden inte åtminstone ifrågasätter logiken. För om man gör det märker man att den inte finns. Men om man okritiskt köper bubblans icke-logik så kan man som DN idag gör sätta rubriken: "Turkiska aktivister ville dö som martyrer". De obeväpnade människorna på det civila fartyget på internationellt vatten, lastat med förnödenheter till ett lidande folk, som brutalt sköts till döds kan beskyllas för att ändå vilja dö. Det är deras eget fel.

SvD1, SvD2, SvD3, DN1

I Israel kan mänskliga rättigheter vara skrämmande

I den israeliska tidningen Haaretz kan man läsa en artikel om Nick Clegg, ledaren för brittiska Liberaldemokraterna, och hans inställning till Israel. Clegg har tidigare uttryckt sig starkt emot Israels agerande och ockupation, speciellt under invasionen i Gaza. I Jerusalem är man inte imponerad av Clegg och hans inställning till mänskliga rättigheter, och "an official" säger till Haaretz:

"Clegg is bad news for Israel. His party is running on a human rights platform, and the atmosphere is hostile to Israel."

Tänk att mänskliga rättigheter kan vara något fientligt.

När liberalismen blir auktoritär

I den av Timbro utgivna rapporten "Deklarationsinformation och resereklam", skriven av Svend Dahl, kan man redan i sammanfattningen läsa slutsatsen:

"Därför bör regeringen arbeta för att begränsa användandet av information som styrmedel."

Vilken fråga, kan man fråga sig, bör någonsin rättfärdiga ovanstående slutsats? När kan det vara demokratiskt att begränsa information till medborgarna?

Rapporten handlar om att många av våra myndigheter håller på med opinionsbildning och lobbying. Maria Rankka, VD på Timbro, håller med och de båda författade ett inlägg på SvDs Brännpunkt i förra veckan. Slutsatsen är att ett flertal myndigheter helt enkelt bör läggas ner. Alliansen gick enligt Sven Dahl åt rätt håll när man stängde ner Arbetslivsinstitutet, som hade kritiserats för att vara Socialdemokraternas förlängda arm, men föll själva dit när de senare skapade Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser.

En av myndigheterna som särskilt pekas ut är Energimyndigheten. I debattartikeln kan man läsa:

"Verksamheten bedrivs så gott som uteslutande genom opinionsbildning. Det kan handla om råd till fastighetsägare som vill minska sin energiförbrukning. Men också om att myndigheten på sin hemsida i reklamliknande texter argumenterar för att vi ska välja tågcharter på semestern."

Det första man kan fråga sig är möjligen vilken skada det kan åsamka, att säga att en tågresa påverkar klimatet mindre än en flygresa eller att ge råd om energieffektivisering till villaägare. Men i Svend Dahls värld är detta lobbying och propaganda och bör icke tillåtas. Det är minst sagt en, låt säga, intressant slutsats. Förhoppningsvis är det väldigt få medborgare i Sverige som skulle uppskatta att sakkunniga experter i statens tjänst skall tystas.

En annan myndighet som lyfts fram i rapporten är Sida, "som bland annat kritserats för att tala i egen sak men också för att genom sitt stöd till andra organisationers kommunikation om biståndsfrågor finansiera opinionsbildningsarbete med vänsterprofil." Enligt rapportförfattaren är det viktigt att Sidas informationsbudget beskärs ordentligt, då det annars finns risk att ideologiskt laddad information sprids till allmänheten. Det handlar om information angående brott mot folkrätten, demokratifrågor, biståndsfrågor och annat utvecklingsarbete. Detta bör således det svenska folket inte informeras om. Man kan tycka att detta bör vara en vital del av folkbildningen, vilka demokratiska framsteg som sker i andra länder. Men den sittande regeringen har tagit ett steg i rätt riktning, enligt Dahl, då man ökat styrningen av Sidas kommunikationsarbete, men också halverat kommunikationsbudgeten mellan 2009 och 2010. Effekten av detta för de organisationer som jobbar med utvecklingsrelaterade frågor, biståndsfrågor och mänskliga rättigheter är katastrofala. De har nu ingen finansiering att informera om sitt arbete, och flera organisationer har svårt att överleva.

Det svenska systemet med en skarp uppdelning mellan myndighet och departement är inte unikt, men det vanligaste i Europa är att de sakkunniga icke-politiskt tillsatta experterna sitter på departementen. Då är möjligheten till politisk styrning uppenbarligen högre. Uppdelningen mellan myndighet och departement kan ses som ett extra demokratiskt filter där politikerna skall styra mer indirekt, genom regleringsbreven.

Att belysa och analysera den politiska makten över myndigheterna är en sak, och bör bedrivas på ett konstruktivt sätt. Men att från den diskussionen rekommendera att stänga ner myndigheter eller kraftigt beskära deras verksamhet är ytterst oroväckande. Vart hamnar vi då? All information som ogillas av den sittande regeringen skall tystas. Avvikande åsikter, vad det nu innebär, skall stoppas. Man öppnar upp en gigantisk gråzon, där man kan diskutera sig trött på vad som är objektivt. Det är svårt att se hur demokratin skall frodas i den miljön.

För Timbro, som uttryckligen är en (ny)liberal tankesmedja, luktar det hela lite väl auktoritärt.

Och, apropå att beskära demokratin, så tycker DNs ledare att folkomröstningar innebär politiskt förfall. Men visst, man kan sluta fråga folket vad de tycker i viktiga frågor också. Annars finns ju alltid möjligheten att förbjuda allt man inte tycker om, eller rent av göra det olagligt.

SvD, DN1, DN2, DN3, DN4

Ja eller hur!

Spekulationer och seriösa förhoppningar om en vänsterorienterad nationell dagstidning i dagens Aftonbladet.

Yttrandefriheten, viktig ibland

Yttrandefriheten har försvarats med högt tonläge efter att Vilks provokativa rondellhund än en gång fick en debattrunda i media. Yttrandefrihet är något som vi alla måste visa att vi slåss för ropas det ut av rakryggade debattörer och politiker. Vi skall visa att ingen skall få stoppa oss att uttala oss eller måla en bild, hur dålig den än är. Detta är vad vårt demokratiska Västerland bygger på, inga galningar skall få stoppa oss att säga vad vi tycker är budskapet. Men är den alltid lika viktig?

"Det är alltid lätt att försvara det fria ordet för den vars åsikter man delar. Ilmar Reepalus frihet att att yttra sig om den israeliska ockupationsmakten anses inte mycket värt" skriver Åsa Linderborg i söndagens Aftonbladet. Så kanske gäller bara yttrandefriheten för vissa grupper av människor, under vissa omständigheter. Och läser man Goldstonerapporten, nu i svensk översättning, om den israeliska invasionen i Gaza staplas brott mot folkrätten på hög. Och i paragraf 115 i kapitel 5, slutsatser och rekommendationer, läser man om den israeliska regeringens försök att stoppa olika människorättorganisationer att upplysa om brott mot folkrätten, bl.a. att den israeliska regeringen försökt stoppa stöd från utländska regeringar till organisationen Breaking the Silence. Och paragrafen avslutas: "Det skulle strida mot deklarationens (FNs deklaration om människorättsförsvarare) andemening att genom påtryckningar förmå utländska regeringar att avbryta stödet till organisationer som utövar sin rätt till yttrandefrihet."

I detta fallet gäller det en (av vissa kallad demokratisk) stat som kränker yttrandefriheten. I Vilks fall handlar det om några enstaka galningar. Men ändå inte lika viktigt.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3

Hur behandlas palestinier?

Nedan ett filmklipp jag spelade in under min tid som följeslagare i Palestina. En enkel visuell illustration på hur palestinier behandlas i alla de vägspärrarna som är utspridda runtom på Västbanken.

Det mest frustrerande är att den förnedrande behandlingen är meningslös ur ett säkerhetsperspektiv, vilket är det enda rättfärdigandet man får från israeliska myndigheter. Säkerhet. Men eftersom alla dessa kvinnor som här tvingas ihop som boskap till slut bara passerar en humanitär ingång, dvs en ingång där man inte kroppsvisiteras eller behöver gå igenom en metalldetektor, så kunde man lika gärna kunnat öppna upp passagen och undvikit det kaos som uppstår. Dessutom skulle det, allt enligt de israeliska myndigheterna, denna tredje fredagen i ramadan vara möjligt för alla palestinska kvinnor under 16 och över 45 (detta baserat på att alla mellan 16 och 45 anses vara en säkerhetsrisk, en potentiell självmordsbombare enligt den israeliska säkerhetsprofilen) att passera utan tillstånd. Vilket innebär att allt man behövde kolla är åldern, dvs idkortet. Det kan man göra på smidigare sätt.

Jag beskriver även mina upplevelser från denna dag i ett resebrev tidigare publicerat på bloggen.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, Sydsvenskan, AB1, AB2

Under den blå färgen

Under ett valår bekänner vi färg, tydligen. Eller är det mest en känsla av obehaglig desperation från högern när makten sakta glider dem ur händerna som ligger bakom den senaste tidens alltmer oklara utspel? Kanske är det en kombination. Den egna blå färgen skall glänsa, samtidigt som den röda skall fläckas ner. Kosta vad det kosta vill. Här serveras iallafall ett axplock av de utspel vi sett från högern den senaste tiden:

- FPs Alexander Bard drar sossarna och nazisterna över en kam. Samma pack tydligen, om man tittar 80 år tillbaks i historien då rasbiologiska institut existerade i Sverige. Detta blandat med en vurm för folkhemmet blir tydligen en grumlig brun sörja. Tur att Bard inte grävde i högerns egna historia, kan man tycka. Fast Bard lyckas faktiskt kalla MP för fascister också, baserat på att de bryr sig för mycket om miljön.

- Men nazism och fascism är inte hela sanningen, det rödgröna regeringsalternativet är även en kommunistisk partidiktatur. Iallafall om man skall tro Johnny Munkhammar, Moderaternas senaste wonderboy och riksdagskandidat. Om vi släpper in Ohly i regeringen blir Sverige det nya Nordkorea. Det blir diktatur, extremism och odemokratiska metoder av hela kalaset.

- Samma Munkhammar vill även införa ekonomiska frizoner i invandrartäta områden i storstäderna. Man sänker helt enkelt lönerna och struntar i arbetsrätten. Så tar man utanförskapet på allvar. Sweatshopmetoden är ju en beprövad metod, om inte annat. Integrationspolitik á la M.

- Centerns Jonas Pettersson illustrerar öppet hur klassförakt blir till klasshat i sin egenproducerade och vetenskapligt underbyggda film om byggarbetares effektivitet. Om man bara tar med sig en kamera och åker till närmaste bygge kan man bevisa att arbetarna bara "röker och dricker kaffe". Lösningen är konkurrens. Då fimpar man sin cigg, struntar i kaffet och börjar spika.

DN1, DN2, AB, SvD1, SvD2

Slutsats tre: för lite socialism

Per Gudmundson drar två slutsatser av att socialdemokraternas väljarstöd har minskat sedan 1968 i dagens SvD. Att stödet har minskat under många år och således kan inte Mona beskyllas för hela minskningen, och att socialismen är död. Men hur förklarar man då att korrelationen mellan det minskade väljarstödet och partiets högersväng är nära nog ett, dvs väljarna har flytt ju längre åt höger partiet drev. Som sämst ligger man till efter år 2000, när man gick in i slutfasen av liberaliseringen av partiets politik. Då blir slutsatsen en annan, eller närmare motsatt: ju mindre socialism, desto mindre stöd. Kanske skall istället socialdemokraterna leta sig tillbaks till sin kärnideologi för att attrahera väljarna igen?

De borgerliga ledarsidornas samhällssyn

Nu väntar vi med spänning (eller inte) på Hanne Kjöllers krystade försvar av sin hotfulla och felaktiga syn på samhället. Det är inte bara så att ingen vill leva i det samhälle Hanne Kjöller beskriver, det finns inte ens.