Tillväxtdoktrinen

Negativ tillväxt. Är det ens möjligt? Kan man växa negativt? Men rubrikerna i dagspressen reflekterar inte utan är ensidigt nattsvarta. Är det något vi lärt oss så är det att en ekonomi som krymper är en katastrof. Allt måste växa alltid. Men borde vi inte stanna upp och undra om det är möjligt. Något som växer 5% varje år är dubbelt så stort efter 14 år. Många ekonomier har växt mer än så många år i rad (BRIC-länderna har legat nära tvåsiffrigt i flera år). Det är inte svårt att inse att det är en omöjlighet ur ett antal aspekter.

I boken "Limits to growth", som kom ut redan för 35 år sedan, kom man fram till att vi går in i väggen på de flesta plan: ekologiskt, humanitärt, socialt. You name, we will hit it. Det finns helt enkelt inte mark, vatten, mat eller andra råvaror att föda vår konstanta tillväxt. Och då inkluderades ändå inte klimathotet i LTGs analys. Vi växer helt enkelt ifrån vår jords kapacitet och använder redan 1.3 jordklot per år. Det krävs ingen svårförståelig akademisk analys för att inse detta; det borde vara uppenbart för alla som stannar upp och tänker efter. Och ändå. Du läser det ingenstans. 

Nu är det självklart ett helvete för alla som varslas och sägs upp. Som måste lämna sina hem. Alla sociala effekter av en krympande samhällsekonomi är horribla. Men man måste kunna prata om tillväxtdoktrinens gigantiska baksida utan att beskyllas för att vara en flinande och självgod globaliseringsmotståndare som hatar all utveckling. För det är två parallella diskussioner. Att inse svagheten med en konstant tillväxt är inte en politisk insikt, det är att våga ta ett steg tillbaka och se konsekvenserna.

Men det finns ljusglimtar. I helgen var det möte i Midsommarkransen där den svenska grenen av Transition Town rörelsen skapades: Transition Sweden, eller Ställ om som det också kallas. Ett nätverk av människor som gått ihop för att försöka skapa ett mer hållbart och lokalt baserat samhälle. Ett samhälle som inte är beroende av fossila bränslen och som har en motståndskraft mot exempelvis svängningar i världsekonomin just pga att dess hållbarhet bygger på en lokal icke-miljöförstörande bas. Helt enkelt ett samhälle som vågar att skapa något utanför den heliga tillväxtdoktrinen. För att det är det enda hållbara i längden. Och för att det verkar så mycket härligare.

DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3

Klimatet, livsstil och en ny ekonomi

I mitten av förra veckan såg vi det första initiativet till ett konstruktivt samtal runt två sammanflätade symptom på samma systemorsak - klimathotet och den ekonomiska krisen. Det var folkrörelsen Klimataktion och anställda från Volvo som anordnat ett möte för att diskutera gränssnittet mellan dessa två världar, och vad som behöver göras för att hitta en dialog mellan näringsliv, fack och politiker för att hitta en lösning på båda problemen. Det är ett uppfriskande och för Sverige unikt initiativ. Frånvaron av politiker är talande för varifrån lösningarna initial kommer ifrån: de anställda och gräsrotsrörelser såsom Klimataktion. Men det är uppenbart att lösningarna måste lyftas fram med hjälp av politiska styrmedel, och däri ligger förmodligen ett av de största uppgifterna kortsiktigt. Som Gunnar Falkemark, docent i statsvetenskap säger till Arbetaren:

"Vilken politiker blir omvald med ett program som går ut på att ingen får köra mer än 300 mil per år och aldrig flyga till Thailand? Bush sade för några år sedan att den amerikanska livsstilen inte är förhandlingsbar och då måste man fråga sig: Är den svenska livsstilen förhandlingsbar? Jag tror inte det."

Han har en såklart en poäng. Men skall en envis och naiv inställning till den västerländska livsstilen verkligen kunna stoppa utvecklingen? Det står mycket mer på spel än så.

Problemet med debatten om klimat och tillväxt

Det är ännu en dag med syrligt ironisk ton på SvD. För hur redaktörerna på SvD Brännpunkt tänker när de publicerar Bo Ekman från Tällberg foundation OCH skojarna på Stockholmsinitiativet SAMTIDIGT är en obehaglig gåta. Vill man medvetet totalhaverera sin journalistiska heder? Och isåfall varför? Vad ligger det för värde i att bedra allmänheten med osanningen att det finns en debatt om klimathotet? För det är just så det ser ut.

Bo Ekman och hans Tällberg Foundation är en av de få institutioner i Sverige som sett allvaret i klimat- och tillväxtproblematiken. Och alla seriösa opinionsbildare inser att det är både allvarligt och bråttom. Samtidigt har Tällberg Foundation ett starkt internationellt och nationellt stöd från både näringsliv och forskarkår. Bo Ekman har dessutom en uppfriskande egenskap: han vågar säga obekväma sanningar. Det kan låta patetiskt, men det är just på den patetiska nivån klimat/tillväxt-debatten ligger på i Sverige. Som Bo Ekman säger:

"Ekonomisk tillväxt blev det globalt förenande målet för praktiskt taget alla nationer oavsett politiska system. Instrumentet för tillväxt är marknad och näringsliv. Tillväxt och jobb skulle säkra politikers återval och maktinnehav.

Tillväxt och ökat marknadsvärde skulle säkra bolagsstyrelsers och företagsledares återval vid bolagsstämman. Politik och ekonomi har förenats i armkrok."

Och fortsätter:

"Regeln är att ekonomisk tillväxt får prioritet över miljön. Kyoto­protokollet är inte ett misslyckande, utan ett fiasko. Mycket prat, lite verkstad. "

Egentligen inga starka ord, bara uppenbara och banala sanningar. Om fler makthavare inom politik och näringsliv hade haft den inställningen hade världen förmodligen sett annorlunda ut. Och då väljer SvD att publicera de uppenbara skojarna Stockholmsinitiativet, som inga seriösa opinionsbildare någonsin skulle lyssna på, på samma dag. Tragiskt.

Mer om tillväxt/klimatproblemet här och här.

Politik, livsstil och klimat

Väldigt sällan beskrivs klimathotet utifrån ett livsstilsperspektiv. Men det blir svårare och svårare att undvika om debatten skall vara givande. Katrine Kielos nämner det i förbigående, medvetet eller omedvetet, i sin ledare i Dagens Arena. Ämnet är egentligen Göran Perssons tal på den Socialdemokratiska klimatkonferensen och att Görans buffelbeteende slår till igen, men Katrine blir intvingad i ett resonemang om hur väljarna skall ställa sig till tillväxt och välfärd när klimatet ställer sig på tvären:

"När de mindre priviligerade får möjligheten att konsumera, ja då är det plötsligt fel med konsumtion! När tillväxten precis börjar bli så stor att den har en chans att komma flertalet till del, ja då ska den plötsligt ifrågasättas som sådan!"

Det känns väldigt talande för hur debatten (eller avsaknaden av den) förs; klimathotet är ruskigt nog som det är, måste vi diskutera en omställning av hur vi lever våra liv OCKSÅ? Vi har nu en generation 70-talister i Sverige, födda av 40-talister som fick kämpa efter krigsåren, som för första gången i mänsklighetens historia kan ta många materiella saker för givet. De har tillgång till flyg, kan äta billigt kött och lever på stora uppvärmda ytor och ser det mer eller mindre som en rättighet.

Debatten är förmodligen icke-existerande för att den är en politisk bomb: vad är det vi säger när vi frågar oss om vi borde äta kött, flyga mindre eller köra bensinsnåla bilar? Kanske ifrågasätter vi det ekonomiska systemet som lät detta hända. Kanske finns lösningarna utanför det existerande systemet. Vilken politiker vill kliva ut i det minfältet och röja?