Klimatförändringarnas pris

I ekonomismens tidsålder, när vi slutat leva i samhällen och lever istället som rationella kunder i ekonomier där allt skall optimaliseras, kan det ironiskt nog vara klimatkrisens kostnad i pengar som får företagen att ta klimatproblemet på allvar. Förra året var inte bara en humanitär katastrof för många människor p.g.a. alla naturkatastrofer, det var också fruktansvärt dyrt.

SvD1

Det gemensamma = individens frihet

Det gemensamma. Att tillsammans besluta om gemenskapens framtid och välfärd. Att se till de kollektiva lösningarna för hela gemenskapen, inte endast stirra sig blind på den uppsjö av individuella problem som existerar och sedan lösa dem isolerat. Vi lever och existerar i grupper, de definierar vad vi gör och på vilket sätt. Familjen, vännerna, grannarna är alla exempel på grupper där den individuella lösningens konsekvenser aldrig skulle tillåtas att rasera gruppens övergripande välfärd. Därför diskuteras dessa problem ovanifrån, utifrån hela gruppens nytta. Varför kan inte detta synsätt expanderas till den större, men välavgränsade gruppen, samhället? Blir medlemmarna i gruppen för diffusa, för långt ifrån den enskilda individens omedelbara omfång?

På Motvallsbloggen finns ett inlägg om det som idag kan låta bakvänt eller motsägelsefullt, men som länge var en given grundtanke i den demokratiska socialismens framväxt i Sverige: att det gemensamt organiserade samhället i sig leder till individuell frihet. Det gemensamma skapar ett oberoende till andra, det gemensamt finansierade välfärdssamhället garanterar, så gott det går, att alla individer skall kunna utvecklas och skapa sin egen framtid utan att vara beroende av andra. På Motvallsbloggen:

"Ingen kunde pressa en annan till något med hot om utebliven ekonomisk hjälp i fall av behov. Hjälpen till den behövande garanterades av en opersonlig byråkrati som inte brydde sig ett dugg om om man gifte sig med en person som släkten ogillade, om man utbildade sig till något som pappa och mamma inte gillade, om man levde ett liv som släkten fördömde. Uppfyllde man lagens krav för erhållande av ekonomiskt stöd, ofrivillig arbetslöshet, sjukdom etc. då fick man ett sådant. Friare, som individ, än så, kan ingen människa bli som inte är multimiljardär och det blir, som sagt, aldrig mer än en mycket liten del av en befolkning."

Den gamle socialdemokratiske trotjänaren och ideologen Ernst Wigforss beskriver i sina memoarer Minnen (s. 271 del 1) hur han och hans vänner kom i kontakt med de radikala ideérna, eller socialismen, i början av förra seklet, och hur oklart mycket var i fråga om hur socialismen skulle uppnås, när det skulle hända, och vad slutmålet skulle vara. Allt detta debatterades livligt under många år, men en sak var helt klar, enligt Wigforss:

"Den demokratiska tro som förde mig och andra över i det socialistiska lägret, var kravet på likställighet för alla samhällets medborgare. Likställighet i medborgerliga rättigheter, likställighet ifråga om möjligheter att få del av både den andliga och materiella kulturen. Att denna likställighet samtidigt innebar samma frihet för alla att utveckla sina anlag och göra sina insatser, var så självklart, att därom lönade det sig knappast att resonera."

Det skulle vara uppfriskande, och en god utgångspunkt för socialdemokraternas utveckling, om demokratiska socialister också idag tog detta för givet.

Tips: Lena Sommestad skriver om vad "vänster" är, och bör vara

DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, AB

Folkrörelse utan folk och rörelse

Erik Berg om S, Primegate och varför det är fruktansvärt svårt (omöjligt) för en folkrörelse att överleva utan folk och rörelse:

"Visst gör det ont när kamrater brister, men det måste finnas en ände på hur självutplånande ni socialdemokrater får vara! Att klippa av Niklas Nordström, Carl Melin et consortes från partiet är inte smutskastning,det är renhållning. Vill ni alls ha en rörelse kvar och inte bara några kilometer korridorer där det ränner runt konsulter är det ett nödvändigt renhållningsarbete som måste göras. Att vara PR-konsult med hemliga kunder måste betraktas som att i effektiv mening vara dubbelansluten. Att sluta hemliga avtal med den politiska motståndarsidan och mörka det för sina partikamrater måste vara skäl för att bli permanent portad.

”Min åsikt är inte till salu” skriver så tillslut Niklas Nordström själv i ett episkt försök till avledningsmanöver. Det är ju väldigt rörande och kanske också helt riktigt, vad vet jag. Men det sätter också fingret på hela kärnan i problemet. För det är inte dig själv du säljer till arbetsgivarna för 4,5 miljoner. Det du och Carl Melin säljer är det socialdemokratiska partiet, ni säljer era partikamrater. Ni förstör, förgör och konsumerar den rörelse ni har ärvt."

Jonas Hassen Khemiri i dagens DN om terrorism och rasism.

I trans: valfrihet!

När valfrihet blir ett mantra, en drog. Denna gång om valfriheten i skolan, skrivet av Mette Fjelkner i SvD:

"Det har handlat om att politikerna på lokal nivå själva ska få välja hur de vill sköta skolan, att politiker och ägare ska få välja om de vill lägga ut undervisningen på entreprenad eller inte, att föräldrar ska få välja i vilken skola deras barn ska gå, att lärarhögskolorna själva ska få välja hur de ska utforma sina lärarutbildningar, att lärarstudenterna ska få välja vilka kurser de tror sig behöva i sin lärarexamen, att arbetsgivare ska få välja om de vill anställa behöriga lärare eller inte, att skolor själva ska få välja hur man inom ramen för timplanen ska lägga upp undervisningen grundskolan, vilket ställer till det för elever som byter skola, om att rektorer och lärare fritt ska få välja pedagogiskt innehåll och metod, om att eleverna ska få välja vad de vill göra i skolan – till exempel om de ska läsa moderna språk eller inte, att skolor ska få välja ut elever genom tester och betygsintag, och så vidare."

"Sedan sålde de ut apoteken..."

Daniel Suhonen förklarar vist i DN hur det kommer sig att en majoritet av svenska folket passivt står och tittar på när den mest progressiva välfärdsstaten på denna planet monteras ned bit för bit, samtidigt som de flesta röstar på partier som aktivt jobbar för att detta skall hända (apropå utförsäljningen av biblioteken och kulturarbetarnas ursinne att privatiseringsvågen nått även dit):

"Först privatiserade de vårdcentralen men jag var inte sjuk så ofta. Sedan försämrade de a-kassan men jag var inte arbetslös och sade inget. Sedan sålde de ut apoteken, och jag höll tyst för jag behöver ingen medicin just nu. När tunnelbanan blev sämre tog jag bilen istället. Men när de lade vantarna på biblioteken blev det ett djävla liv på kulturdebatten, men då fanns inget kvar av grundtanken om en icke vinstdrivande offentlighet, så de såldes de med."

AB,

liberaler=arga vita män?

kopplingen mellan liberlism och fascism är inte så avlägsen. Min nya favorit Lars Berge skriver i dagens Svd om arga vita män. Min gamla favorit Pierre Gilly är sedan tidigare inne på ett liknande spår. Se tex detta inlägg.

Vad vilja alliansen?

Det är lätt att känna en berättigad frustration över stora delar av dagens samhällsutvecklingen. För bara två år sedan var en bankkrasch en ödesdiger och storlagen nyhet, idag faller hela stater som korthus. Visst åtföljs dessa krascher av stora rubriker men tonen är mer resignerad än chockartad. Att Irland faller beskrivs okritiskt som en naturkatastrof, långt utanför politikernas kontroll snarare än resultatet av medvetna politiska val i dåtiden. Samtidigt sitter hela Socialdemokratin i Sverige med förhörslampan i ansiktet och tvingas svara på frågan: vad vilja Socialdemokratin? Det är säkerligen viktigt och ofrånkomligt för den forna arbetarrörelsen att svara på den frågan, men samtidigt känns det som det ovanpå detta behövs ett skifte av perspektiv. Hur hamnade vi i den här, för att uttrycka det milt, soppan egentligen?

När man svarar på den frågan är det viktigt att fylla den frustration många känner med ett politiskt innehåll. Man måste länka utvecklingen i samhället till politiska beslut. Då blir det uppenbart att dagens utveckling inte är naturkatastrofer utan en konsekvens av gårdagens medvetet drivna politik. Avregleringar, skattesänkningar, utförsäljningar, noll arbetsrätt och nedskärningar i offentlig sektor har vi fått höra är den enda möjliga vägen i många år nu, också till viss del från socialdemokratin (kanske är det därför de nu faller samman?). Men allt detta har också uppenbarligen tagit oss till där vi är idag, det som stavas k-a-t-a-s-t-r-o-f. Om det nu anses viktigt, och det bör det göra, att S svarar på frågan vilka visoner de har om samhället så kanske man också skall passa på att fråga den svenska borgerligheten vilket samhälle de vill ha, vilka utopier vill de uppnå. För den frågan har de aldrig behövt svara på, fast man vunnit två val i rad. Och det är inte ens säkert att de har ett svar. För över två år sedan var troligtvis svaret att vi vill bli som Island och Irland, men idag är svaret troligtvis ett annat, får man hoppas, då dessa ekonomier är bankrutt. Blir svaret att man vill ha lägre skatter (eller bäst av allt:plattskatt!) och mindre statsskuld (vilket är svaret i senaste budgeten) måste man torrt konstatera att detta svar inte är fullkomligt; man bygger inte ett samhälle endast på dessa två faktorer. Man kommer inte ens i närheten. Och idag är det svaret inte bara ofullständigt, det är faktiskt också riktigt skrämmande. Mer av det som orsakade krisen blir också lösningen.

Socialdemokraternas kris är uppenbar och också på många sätt välbehövd. Mycket behövde vädras ut och nytt blod och nya ideer behövde pumpas in. Men vem ställer högern till svars för den kris vi ser i samhället idag, den utveckling de faktist har ansvar för som regerande block? Vem frågar högern om vad de vilja, och varför behöver de inte förklara varför mycket av det som de propagerat för idag är det som är orsaken till krisen? Är man helt enkelt rädd för vad svaret blir?

SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, AB

Rothstein får på pälsen

Statsvetaren Bo Rothstein påstod i Göteborgsposten härom veckan att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen delvis pga Masoud Kamalis utredning om makt, integration och strukturell diskriminering. Hade inte Mona Sahlin uppdragit åt Kamali att leda en utredning med utgångspunkt i teorier om strukturell diskriminering, utan istället låtit (statsvetaren) Anders Westholm fortsätta sin gärning i integrationspolitiska maktutredningen, hade Westholm enligt Rothstein kunnat leverera ”verkningsfulla reformprogram [som] vilar på en solid och icke-politiserad kunskapsgrund.” Igår fick Rothstein på pälsen av Paulina de los Reyes som replikerar hans fantasier i GP.

Ikväll lyssnade jag på Slavoj Žižek på Södra Teatern och enligt honom har den västerländska liberalistiska kapitalismen vunnit status som ett icke ideologiskt projekt, som det enda ”rimliga samhällssystemet”, men att varje försök till kritik av detsamma utmålas som ideologiskt grundat. Då slog det mig att Rothsteins påstående är ett illustrativt exempel på samma sak, han avfärdar de 13 forskningsantologier, författade av hundra forskare från olika discipliner, som Kamalis utredning producerade, på grund av att de har ett perspektiv och framställer Westholms utredning som ett icke-politiskt objektivt projekt som inte har annat för ögonen än allas bästa.

Svenskar i Afghanistan

I gårdagens DN (endast papperstidningen) kunde man läsa en artikel om hur svenska polisen hjälper till att utbilda poliser i Afghanistan. I en obehaglig symbios mellan journalisten och den intervjuade polisen får vi en ledtråd till varför ockupationskriget är ett hopplöst projekt (hopplöst att vinna, men för att visa Sveriges lojalitet till Nato är det alldeles utmärkt). En av poliserna beskriver hur svårt det är att utbilda de afghanska polisrekryterna:

"Och det är inte så lätt för de är så känsliga, säger Anders Örvall. Om man är det minsta kritisk till något blir de så förolämpade att de helt enkelt går hem".

Längre ner kan man läsa att de svenska soldaterna inte litar på de afghanska poliserna:

"Så länge det finns en en afghansk polis här inne på fortet sover jag alltid med en pistol under huvudkudden, säger en svensk soldat".

Man undrar seriöst om man kan dödförklara kolonialismen. Mer föraktfull beskrivning av det afghanska folket måste vara svårt att hitta, speciellt i en stor svensk dagstidning.

Sedan skulle man gärna vilja få en förklaring till den försvunna bokstaven i regeringskansliets dokument? Har man medvetet strukit Nato?

DN1, DN2

Har S råd att tveka?

Den gamle socialdemokratiske kärnideologen Ernst Wigforss skrev inför 1932 års valrörelsen en valpamflett med namnet "Har vi råd att arbeta?". Denna text blev sedan en stomme i den socialdemokratiska ideologin, som hjälpte Sverige ur den tunga 30-tals krisen och skapade det som skulle bli den socialdemokratiska välfärdsstaten efter andra världskriget. Man kan notera att pamfletten kom ut 4 år innan Keynes släppte sin General Theory där mycket av det som senare kallas keynesianismen skisserades. Budskapet är väldigt liknande (förenklat: använd det offentliga för att skapa jobb i kriser, strama åt i goda tider), med skillnaden att Wigforss var demokratisk socialist och således krävde skarpare reformer. Socialdemokraterna gjorde sitt bästa val någonsin och bildade regering med Per Albin Hansson som statsminister. Det var början till Socialdemokraternas långa och framgångsrika regeringsperiod (med några undantag i slutet av 70 talet och i början av 90 talet) fram tills 2006. Det är således svårt att överskatta betydelsen av budskapet. Ett utkast:

"Produktionen är till för mänskans skull. Produktionsverktygen är mänskans verktyg att bygga den materiella grunden för sitt liv. Men i våra moderna samhällen möter vi bilden av en produktionsmekanism som behärskar mänskorna istället för att behärskas av dem. Under kriserna blir det mera än någonsin klart, hur även de borgerliga klasser, som är kapitalets ägare och förvaltare, står rådvilla och maktlösa inför den ekonomiska ordning, de anses ha skapat, och som kallas den borgerliga eller kapitalistiska. Ingenting kastar ett mera skärande ljus över oförnuftet i denna ordning än det svar, som de arbetslösa massorna får, då de av produktionsmedlens ägare och kapitalets förvaltare begär arbete och bröd. I en värld full av naturtillgångar, som inte utnyttjas, omgivna av överflöd på livsmedel, som inte tas i bruk, får de arbetslösa svaret: Vi är för fattiga för att hålla produktionen i gång, vi har inte råd att låta er arbeta. Den ekonomiska ordningen följer sina egna lagar, som vi inte vågar rubba, och den tillåter inte alla människor att med arbete försörja sig.

Mot denna förödmjukande underkastelse under en ekonomisk mekanism, som är mänskornas egen skapelse, sätter socialdemokraterna det krav som förnuftiga varelser aldrig kan släppa, att mänskan skall vara herre över sina produktionsverktyg och icke deras slav. Det kan uttryckas på många sätt. I en tid av arbetslöshet tar det närmast formen att alla samhällets medborgare har rätt till arbete, att de därför måste organisera sitt ekonomiska liv, så att de genom samhällets organ bestämmer över arbetstillfällena. Den kontroll över det ekonomiska livet, som härför kräves, den makt över produktionsmedlen, över kapitalet och kapitalets förvaltning, som är nödvändig för att låta mänskorna arbeta, den blir det medborgarnas uppgift att lägga i samhällets händer."

Idag är detta budskap som bortblåst ur den politiska debatten, även för den europeiska socialdemokratin. Vi ser efter den senaste krisen en veritabel slakt på det offentliga och välfärden i de flesta länder. Grekland tvingas skära sönder sin offentliga sektor när landet redan ligger på knä och inte har något annat val än att fråga EU och Valutafonden om finansiellt stöd. I Storbritannien går de nyvalda konservativa till frontalangrepp på den offentliga sektorn, något som får Thatchers grova nedskärningar på 80 talet att se ut som en trevlig söndagsmiddag. I Sverige genomförs nedmonteringen mer smygande under det nya arbetarpartiets namn (och med en delvis kopierad socialdemokratisk retorik), men det sker likväl. De stora skattsänkningarna måste finansieras, och nedskärningar och inget annat är det enda som kan betala dem. Samtidigt står en identitetslös och fragmenterad socialdemokrati bredvid och tittar på, undrande och med allt svagare stöd bland väljarna. Kanske dags att inse att Wigforss budskap idag är lika framgångsrikt som för snart 80 år sedan?

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4 AB

Staten och kapitalet

Budskapet i Blå tågets gamla proggklassiker från 70-talet "Den ena handen vet vad den andra gör" (förmodligen mer känd från Ebba Gröns cover "Staten och kapitalet" från 1980)  är mer högaktuellt än någonsin. Staten har alltid varit en fet ko att mjölka och feta kor lockar många intresserade. Efter att arbetarrörelsen tog makten i Sverige såg man det som de folkvaldas uppgift att mota dessa intressen, och man kan säga mycket om de forna sosseregeringarna men de har med varierande framgång åtminstone försökt att upprätthålla vaktposteringen mellan det ensidiga vinstintresset från företagens sida vs det allmännas bästa. Inte alltid gramgångsrikt, men det har varit den rådande principen, åtminstone utåt. Dessa båda intressen skulle särskiljas. Men med det borgerliga maktövertagandet försköts perspektiven, och den skarpa gränsen mellan företagens vinstintresse och samhällets bästa överlag suddas ut. Exempelvis är Carl Bildt en intelligent herre, och hans öppna motvilja att sälja sitt aktieinnehav och optioner av Lundinbolag när han blev utrikesminister är en markering. Han visar att han vet hur reglerna ser ut, men att han inte gillar dem och delvis struntar i dem. Maktförskjutningen består också i det nära på symbiotiska förhållandet mellan å ena sidan anställda på regeringskansliet och å andra sidan näringslivet och PR-industrin. Idag anses det ansvarsfullt att anställa ett statsråd direkt från finansindustrin utan politisk bakgrund som finansmarknadsminister. En man direkt plockad ur det finansindustriella toppskiktet tillsätts som minister för att förhindra just finansindustrin att roffa åt sig av statens kassa. Skiljelinjen blir dessutom allt suddigare när välfärden säljs ut på entreprenad. Offentlig upphandling är idag en jätteindustri, bara jämfört med för 10 år sedan. Gränsen mellan var företagen slutar och staten börjar är allt svårare att se. Detta är den nya rådande principen, en amerikanisering av den svenska politiken.

Därför är det förmodligen hälsosammast att fortsätta protestera men sluta förvånas över politikers övertramp och deras oförmåga att mota klåfingriga företagsintressen i grind (senast i raden är Sofia Arkelstens Shell resa). De folkvalda och företagen sitter idag bokstavligen i samma båt. Om man ändå förvånas, eller rentav tycker det är motbjudande och uppskattar den gamla principen om klara skillnader mellan privat och offentligt bör man välja nya ledare. Då slipper man förvånas.

Uppdatering: Carl Bildt beskriver bäst själv vad den nya rådande principen går ut på.

AB1, AB2, DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6

En välkommen och skoningslös analys

Ammar Makboul gör idag på Aftonbladet Debatt en skoningslös analys av Folkpartiets rashetspolitik. Det har länge varit min egen åsikt att det är de etablerade partierna, just nu främst Folkpartiet, som själva skapar en rasistisk politik som dessutom banar väg för såna som SD och Ny demokrati.

Heja TV4

Jan Björklund kommenterar TV4 när de tar räknar upp några av Folkpartiets förslag till "integrationspolitik": nej till hederskultur och kvinnoförtryck, språktest för medborgarskap, automatisk utvisning av flyktingar som begår grova brott.
"De gick alldeles för långt, över alla gränser, det är helt oacceptabelt, de antydde att jag skulle vara främlingdsfientlig...vi måste kunna ha en avspänd diskussion om integrationsfrågor"

Om integrationspolitikens centrala förslag associerar till brister och illvilja bland migranter som orsak till marginalisering och segregation är det självklart att dessa både hämtar näring från och bidrar till att göda rasistiska föreställningar. Att ha en avspänd diskussion betyder tydligen enligt Björklund att kunna säga va fan som helst utan att någon undrar vad man menar egentligen.

Även i AB.

Gardell kommer ut som rödgrön

...och han förklarar det på ett känslosamt men ändå logiskt sätt:

"Jag är trött på privatiseringar av utmärkt fungerande institutioner som elbolag, apotek, skolor, vårdcentraler och sjukhus.

Alliansen är osunt fixerade vid att privat ägande alltid och utan undantag är bättre för mänskligheten, som vore det en naturlag, och denna sjuka övertro tror jag är till stor skada för dig och mig.

Jag tycker att det är upprörande att riskbolag kan ta ut 3 miljarder av våra skattepengar i vinst på de skolor de driver.

Jag skäms över att ha fått såna stora skattesänkningar de sista fyra åren samtidigt som sjuka människor fasas ut ur försäkringssystemet och inte har något alls att leva på.

Jag skäms över att jag betalar mindre skatt samtidigt som nedskärningar inom förskolan gör att barngrupperna blir större och större.

Käre Fredrik, tack för skattesänkningarna, men det var inte på bekostnad av barnen, de sjuka och gamla som jag skulle få det bättre.

Jag ryggar tillbaka inför Alliansens revidering och relativisering av begreppet Välfärd när man nu talar om ”Välfärdens kärna”.

Jag tycker att borgerligheten ska ha en vision om kulturen, och att det är en skam att man inte har det.

Så ja, jag har bestämt mig. Kanske är det i botten en fråga om anständighet."

Det blir extra intressant när en offentlig person med en liberal framtoning inte längre klarar av att stödja alliansen, och att han rättfärdigar det genom att titta på vilken politik de fört och alla konsekvenser det fått, istället för att lyssna på vad de säger sig göra. Gardell verkar också ha insett, något motvilligt, att ett rättvist välfärdssamhälle aldrig kommer att byggas med alliansens politik, utan att det är precis tvärtom, att vi ser en nedmontering.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, AB

Vi har gjort detta förut

Vi har gjort allt detta förut. Nästa år är det 130 år sedan en liten halt man steg i land i Skåne för att sprida sitt budskap, för att dela med sig av sin övertygelse till alla som ville lyssna på hans berättelse om det nya samhället där alla fick plats. Denne man var fullt och fast övertygad om att det endast fanns en enda väg ut ur det orättvisa som var: socialismen. Och bollen började rulla ner för berget, först sakta och tvekande, sedan mött med avsky och hat från de som hade och visste. Men den hade redan börjat rulla, ingen kunde stanna den, dess hastighet kunde bara ökas, en dörr hade öppnats och allt hade släppts ut. Fler och fler insåg budskapets sprängkraft, fler sållade sig till visionen om ett bättre samhälle, där borta vid horisonten, det som känns omöjligt kan hända om vi går tillsammans. Det som var omöjligt lät plötsligt så enkelt. Snart gungade det ända uppe i kungahuset, i riksdagen och i de stora patriciervillorna och gårdarna. Man pratade om allmän rösträtt och rättigheter till vanligt folk, om begränsad arbetstid i de smutsiga fabrikerna och avskaffandet av barnarbete. Om lagstadgad fritid för att kunna ta hand om familjen och sig själv, om gemensamma försäkringar som hjälper till vid sjukdom och arbetslöshet. Om bidrag till våra barn som skall fortsätta att bygga på vår samhällsvision. Om en gemensamt finansierad sjukvård och skola som alla får tillgång till och ingen lämnas utanför. Om pensioner till de äldre, de som slitit hela sina liv. Om rättigheter till de anställda så de inte kan utnyttjas skoningslöst och sedan kastas bort, som uttjänta kläder på en hög. Allt detta talades det om på allvar och snart blev pratet något riktigt, något man nästan kunde nå om man ansträngde sig och ställde sig på tå. Och när det var så nära, då fanns ingen återvändo, man kunde och ville aldrig vända tillbaks till det gamla, det uttjänta.

Vi har gjort allt detta förut. De krökta ryggarna sträckte på sig, insikten att tillsammans är allt möjligt skapade ny energi i alla undernärda kroppar som slet på fabriksgolv och i trånga verkstäder, en orkan blåste upp från de som hade allra minst men krävde lika mycket. Tillsammans, i enigheten, kan vi tåga mot det bättre samhället, mot den utopi långt borta som alla säger är omöjlig att uppnå, som de få som redan har allt fnyser åt som om det vore dagdrömmeri. Men bollen hade redan börjat rulla, och på väg ned för berget blev den bara större och den rullade allt snabbare. Den stötte på hinder på vägen ner mot sitt fullbordande, motstånd stack upp i vägen som olycksaliga klippor som ibland kändes omöjliga att överstiga. De som hade allt och visste bäst fnyste föraktfullt åt allt detta strunt med rösträtt till alla och envar, detta prat om 2 veckors semester, folkskola, sjukkassa och folkpensioner. Men fnysningarna blev till förskräckelse för detta var allvar, ingen skulle lämnas ensam i sin misär, ingen skulle lämnas bakom eller utanför.

Vi har gjort allt detta förut. Våra förmödrar och förfäder slet sig till döds men valde att kämpa vidare för det nya som skulle komma, den gnista av hopp som tänts brann inom dem: våra barn skall aldrig få ha det som vi. De skall slippa den vattniga soppa av förtryck och diskriminering vi tvångsmatades med i det gamla landet där få var välkomna men de flesta slet. Tillsammans, med en benhård enighet om det bättre där framme, ville de skapa något nytt som aldrig tidigare skådats: ett samhälle där alla stod sida vid sida och allas liv hade samma tyngd. Man möttes av förakt och lögner men vägrade att sänka blicken igen, vägrade att inte trampa fram på den nya vägen mot det där andra, där allt var möjligt, vägrade ta mössan i handen och nicka plikttroget och säga: nej, det är ju sant, vi är inte i stånd att kräva någonting.

Vi har gjort det förut men det betyder inte att vi inte gör det igen, eller att vi slutar att tro på det andra, det där bättre. Även idag möts de som vill bygga ett samhälle där alla får plats av lögner och skratt. Förespråkare för det där nya och bättre blir öppet hånade, de skrattas åt de enfaldiga förslag och reformer där alla får samma möjligheter att utvecklas efter behov, önskningar och vilja. Drömmar, fnyser de som har och vet. Men hån, förakt och skratt är inget konkret, det finns ingen substans i dessa tomma svar. Och varför inte svara som den halte mannen som gick iland i Skåne med sin övertygelse för snart 130 år sedan: om det bara är drömmar, varför skrämmer de er så mycket?

Eftersom vi gjort allt detta förut, och inte vill återvända till den sophög vi lämnade bakom oss, eftersom ingen egentligen vill leva i ett samhälle där få får det mesta och de flesta inte får vara med, eftersom våra föräldrars föräldrar och deras mammor och pappor tillsammans vägrade att kröka sin ryggar under det massiva oket längre och sa: nej nu fan är det slut!, eftersom det vi idag tar för givet för inte så länge sen var en ofattbar utopi, eftersom vi slutade lyssna på de tomma löften om att jovisst skall vi ändra lite, men gapa nu inte för stort.

Låt oss slippa göra allt detta igen.

DN1, DN2, DN3, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, AB1, AB2

En röst på M

Moderaterna är i vissa opinionsmätningar det största partiet i Sverige. Kanske bör man fråga sig hur vårt samhälle skulle sett ut idag om M och dess allierade skulle varit statsbärande de senaste 100 åren. Skulle vi känna igen oss? Vad skulle varit annorlunda? Vilka värderingar skulle präglat vårt samhälle? En vägvisare på hur vårt samhälle skulle sett ut är att titta på vilken politik M har förespråkat. Nedan följer ett axplock. M har i stort sett konsekvent röstat emot alla progressiva förslag som tagit oss till det välfärdssamhälle som förmodligen en majoritet av det svenska folket idag uppskattar. Kanske något att fundera över innan man röstar?

M) röstade:
1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1927: Nej till folkskolereform.
1931: Nej till sjukkassan.
1933: Nej till beredskapsarbete.
1934: Nej till a–kassa.
1935: Nej till höjda folkpensioner.
1938: Nej till två veckors semester.
1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
1946: Nej till fria skolmåltider.
1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.
1947: Nej till allmänna barnbidrag.
1951: Nej till tre veckors semester.
1953: Nej till fri sjukvård.
1959: Nej till ATP.
1960–talet: Ja till apartheid. Moderaterna tog avstånd från alla sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och var emot det svenska stödet till ANC.
1963: Nej till fyra veckors semester.
1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
1974: Nej till fri abort. Den 29 maj 1974 röstade riksdagen ja till fri abort, vilket resulterade i den svenska abortlagen som låter kvinnan själv besluta om abort upp till den 18 graviditetsveckan. Moderaterna röstade nej.
1976: Nej till femte semesterveckan.
1983: Nej till löntagarfonderna.
1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella.
1998: Nej till erkännande av homosexuellas rättigheter inom EU. EU–parlamentet röstade för ett erkännande av homosexuellas rättigheter, men de moderata ledamöterna röstade nej.
2003: Ja till Irakkriget. Alla riksdagspartier demonstrerade mot och kritiserade Irakkriget utom just moderaterna.
2004: Ja till sänkt a–kassa och sjukpenning.
2006: Nej till gröna jobb.
2006: Nej till sex timmars arbetsdag.
2006: Nej till upprustning av offentliga sektorn.
2006: Nej till höjd a- kassa.
2006: Ja till sänkt a-kassa.
2006: Nej till höjd sjukersättning.
2007: Ja till sänkt sjukersättning.
2008: Ja till FRA-lagen
2009: Ja till IPRED-lagen

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6

Två steg bakåt

Lawen Mohtadi i Expressen om migrationsminister Tobias Billström och hans senaste bidrag till rasismen. Sveriges regering har tillsammans med Italien och Frankrike flyttat tillbaka positionerna flera steg för romer i Europa genom att legitimera avvisning av romer från andra EU-länder. Jag bävar för vilka "folkliga" aktioner detta banar väg för i Sverige. Trakasserier? Bränder? eller kanske bara en förstärkning av den strukturella rasismen i form av t.ex. utestängning från lediga lägenheter som Diskrimineringsombudsmannen nyligen visat med Wallraffmetoder.

Palestinskt lidande

Ett videoklipp från SkyNews på mindre än en minut som visar en 5 årig palestinsk pojkes reaktioner när israelisk polis arresterar hans far har fått många tittare runt om i världen. Det är egentligen inget konstigt; klippet är obehagligt och hjärtskärande. Däremot är det inget ovanligt, detta är en del av vardagen för många palestinier. Det ovanliga ligger i att någon filmat det och att klippet får uppmärksamhet.

Det finns dock något som sticker ut med denna videosnutt, något som gör den annorlunda och det är tyvärr inte bara det att en liten pojke är livrädd och gråter när hans pappa förs bort relativt brutalt av beväpnade män. Det är den israeliska polisens reaktion på att de blivit filmade. De påstår nämligen att allt är regisserat, att den palestinska famljen cyniskt utnyttjar 5 åringen för att världen skall få sympati för palestinierna. I den israeliska tidningen Haaretz kan man läsa:

"Police went on to say that pictures from the incident show "that the family chose to make cynical use of a 5-year-old boy" and that "he was well instructed and directed."

Låt tittaren avgöra. Men att tala om cynism är mer än lovligt cyniskt. Fast kanske är det just så långt det gått, att för att rättfärdiga sitt förtryck och kunna leva med det måste den israeliska ockupationsmakten beskriva det som att de som är förtryckta bara spelar förtryckta. Att det bara är spelat lidande, inte lidande på riktigt. För hur skulle det kännas för den israeliska polisen om de hjärtskärande skriken från den lilla pojken är på riktigt?

DN, SvD1, SvD2, SvD3

Olagligt att kämpa för humana arbetsvillkor?

Det är ett beprövat knep att förknippa sin motståndare med något oförsvarbart, exempelvis organiserad brottlighet. Det kan vara svårt att hitta många demokratiskt lagda medborgare som försvarar organiserad prostitution, knarkhandel eller utpressningsverksamhet. Idag på Brännpunkt försöker Berns VD tillsammans med Harald Ullman (S) och Kristina Alvendal (M) testa detta knep till fullo när man buntar ihop syndikalisternas kamp för att arbetsrätten skall upprätthållas med utpressarligornas illegala verksamhet. Utan att diskutera sakfrågan eller konfliktens orsak klumpas syndikalisterna och deras kamp ihop med generell organiserad brottslighet. Det blir en kletig smörja att försvara sig emot, men det är förmodligen ett effektivt sätt att få frågan att handla om något annat än den borde. Vilket är fruktansvärda slavliknande arbetsförhållanden, uteblivna löner, utnyttjande av papperslös arbetskraft och bemanningsföretagens roll i att undgå arbetsrätten. Men den debatten undviker nog gärna Berns VD (och tydligen också M och S), med vetskapen att det inte finns många poäng att vinna hos den allmänna opinionen.

Förhoppningsvis är det inte många som vill rasera de framgångar som gjorts under 100 års hård kamp inom det arbetsrättsliga området, och förhoppningsvis skulle många stödja den kamp som syndikalisterna ensamna slåss för om det framgick att det egentligen är fundamentala rättigheter för den anställde det handlar om.

Eller som Kajsa Ekis Ekman uttrycker det i en krönika i City: "Berns säljer returbiljetter till 1910". Läs också om socialdemokraten Harald Ullmans olika roller i denna konflikt i Arbetaren.

SvD1, SvD2