Whats hot, and whats not

I dag gör DNs ledarredaktion sitt bästa för att blåsa liv i de skrämmande hot som inte finns. Ett strömavbrott som INTE VAR ett sabotage KAN BLI ett sabotage. Enligt den logiken kan allt hända, varsomhelst, närsomhelst. Vi måste vara beredda på det. Ett enkelt strömavbrott kan också enligt ledarredaktionens logik få en anknytning till ett annat hot: muslimer (jo, man gör en parallell till muhammedkarikatyrerna i Danmark apropå det elavbrott som inte var ett sabotage). OM det nu var så att ledarsticket skulle varit en analys av det svenska elsystemet och dess sårbarhet så borde svaret vara givet: vi bör förflyttas oss bort från den centralstyrda elförförsörjningen (såsom kärnkraft), och bygga ut det lokalproducerade elen för att minimera hela systemets sårbarhet. Men den slutsatsen vill DNs kärnkraftskramande ledarredaktion nog helst undvika.

Atomkraft

Ingen säker slutförvaring. Inte hållbar, förnybar eller miljövänlig. Inte lokalt baserad (som framtiden måste vara), inte riskfri eller ens nödvändig. Inte klimatsmart, inte osannolik. 

Inte ens billig.

Kärnkraftsfrågan kräver inget panikbeslut

Det är lätt att tolka oppositionens energi- och klimatpaket som ett nja. Det är lätt att säga att det finns inga fasta siffror eller årtal, inga kristallklara besked om hur den svenska energimixen skall se ut om 20 år. Det är som vanligt enkelt att antyda att den rödgröna alliansen verkar icke-trovärdig och självklart att de inte är regeringsdugliga (borgerliga kritiker och styvmoderliga liberala ledarsidor behöver ju inte mycket för att köra det utslitna oppositionen-är-inte-seriösa-och-snart-får-vi-en-kommunist-som-minister-trumfkortet.)

Men då måste man för det första också komma ihåg att den utmaning som energi/klimatfrågan innebär är gigantisk. Definitivt större än småirriterad partipolitik, precis som de rödgröna antyder på DN debatt. Denna utmaning kommer att kräva mycket från alla läger, under en väldigt lång tid. Att underbygga detta med en blocköverskridande överenskommelse är nog inte bara att rekommendera, utan kommer med all säkerhet att krävas. Dessutom skall man komma ihåg att en uppgörelse om kärnkraften inte krävs förrän 2015, då beslut om nybyggnad måste tas. Regeringens uppgörelse är således mer politisk taktik inför valåret 2010 än något annat. Att kräva att den rödgröna oppositionen skall ge ett lika definitivt (och förmodligen dumdristigt) beslut om kärnkraften som alliansen gjorde är bara att kräva mer av fastlåst och enspårig energipolitik i en tid då alla möjligheter måste hållas öppna. Dessutom är det väl definitivt värt att försöka bygga hela det svenska energisystemet på förnybara alternativ. Speciellt som det verkar finnas stora möjligheter att det kommer fungera alldeles utmärkt. Men då måste man akta sig för att låsa fast sig i det uråldriga alternativ, som kärnkraften är.

Så, jo oppositionens energiuppgörelse kan anklagas för att se vag ut. Men om alternativet är att man måste spika fast en energiagenda i dagens osäkra läge så känns ändå den rödgröna vägen mer realistisk. Och mer pragmatiskt.

Populistisk energi

Ja, vem vill egentligen investera i kärnkraft? Det var grumliga vatten att simma i redan från början, men när man dessutom blåser bort den politiska rök-retoriken så börjar det sakta klarna:

1) Upp med handen den kommun som vill bryta uran (för vi måste väl iallafall ansvara för HELA kärnkraftskedjan om vi nu bestämmer oss för kärnkraften. Att importera bränslet, och samtidigt exportera problemen och riskerna med brytningen, är väl ändå i fegaste laget)

2) Opinionen kan mätas på fler än ett sätt tydligen. Men om svenskarna hellre vill ha en utbyggnad av förnybara alternativ så borde väl politikernas beslut reflektera det faktumet. För mängden pengar är inte oändlig (även om många verkar tro det), och vi måste välja ett huvudalternativ. Kärnkraft är inte bara dyrt, det är inte ens populärt.

3) Sverige går mot ett stort, nej förresten, gigantiskt elöverskott på lång sikt. Och det enda vi kan göra är att exportera. 25 Twh. En volym motsvarande hälften av dagens kärnkraftsproduktion skall skickas ner till kontinenten. Hoppas svenska folket vill subventionera det, istället för att progressivt satsa på rena, hållbara och förnybara alternativ.

Vem vill investera i kärnkraft?

Med ett elpris i norden som har halverats sedan september och med ett avsevärt överskott av el prognosticerat av Energimyndigheten blir alla investeringar i elproduktion minst sagt problematiska. Investeringar i förnybara alternativ överlever enklare genom att den förnybara elproduktionen får stöd av elcertifikatssystemet, där elproducenter erhåller ett certifikat för varje mwh producerad el av förnybart ursprung, som senare kan säljas till marknadspris. Detta styrmedel har visat sig vara livsviktigt för utbyggnaden av förnybar elproduktion och har sakta men säkert gett genomslag i den svenska energimixen. Ett uppenbart exempel på att marknaden behöver styras i rätt riktning, eftersom den totalt misslyckas med att hantera externaliteter såsom en förstörd miljö eller en uppvärmd planet.

Men vad händer med kärnkraftsutbyggnaden? Det enorma kapital som krävs för investeringar i ny kärnkraft kräver att man kan prognosticera med ett stabilt och helst ganska högt elpris på längre sikt. Och om man tittar på erfarenheterna från Finland blir man inte optimistisk. Prislappen för den nya reaktorn Olkiluoto, OL3, ligger nu på runt 50 miljarder och bygget är minst 3 år försenat. Det är ungefär lika mycket som det kostade att bygga de 12 svenska reaktorerna en gång i tiden.

Kanske blir alliansens beslut om nybyggnad tandlöst, då det inte bara utifrån ett långsiktigt hållbarhetsperspektiv ter sig dumdristigt, utan även ekonomiskt?

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6

Sveriges elöverskott ökar

Under 2008 minskade efterfrågan på el i Sverige, samtidigt som den tillförda mängden el ökade. Den definitivt största ökningen av tillförd el är vindkraften, vilken ökade med 38%. Detta medförde att Sverige skapade ett överskott av elkraft och exporterade ca 2 Twh el under förra året. Allt enligt Energimyndighetens senaste statistik. Enligt samma myndighet kommer denna exporttrend hålla i sig i överskådlig framtid och dessutom öka. För 2010 kommer exporten ligga på 6,9 Twh enligt deras prognoser (s.35, Energiförsörjningen i Sverige). En annan reflektion från statistiken är att vi minskar vårt beroende av kärnkraften som under 2008 stod för 42% av eltillförseln. Som jämförelse utgjorde kärnkraften 49% av vår elkraft för 10 år sedan.

Man kan dra några generella slutsatser från denna färska statistik:

- vindkraftsutbyggnaden ökar kraftigt
- kärnkraftsberoendet minskar
- exporten av el ökar, dvs vi går mot ett avsevärt elöverskott

Alltså: samtidigt som utbyggnaden av vindkraft har tagit fart och vi minskar beroendet av kärnkraft och exporten av el ökar har alliansen nu beslutat att cementera beroendet av kärnkraft. Inte bara det, man använder dessutom argumenten att Sverige är beroende av import av el och att basindustrin inte kan överleva utan kärnkraft. Stämmer detta verkligen överens med den senaste statistiken?

DN1, DN2, SvD1, AB, Approximation, Dan Josefsson

"Viktig del saknas"

Jo, den delen känns småviktig, iallafall viktig nog att diskuteras innan man tar beslut om att bygga nytt. Två utdrag:

"Under de senaste decennierna har vi byggt upp ett system med anläggningar för att ta hand om olika typer av avfall. En viktig del saknas dock fortfarande - ett slutförvar för det använda kärnbränslet" Svensk Kärnbränslehantering AB

"Det använda kärnbränslet är långlivat och högaktivt och kommer från kärnkraftsverkens reaktorhärd. Det betyder att bränslet är farligt för människa och miljö under lång tid, tusentals år framåt" Strålsäkerhetsmyndigheten

Frågan är om svenska folket är bekväma med att energifrågan blir ett taktikspel mellan blocken för att kortsiktigt fånga röster. Det finns ingen kortsiktighet med beslut som påverkar oss i hundratusen år. Hur demokratiskt är det att inte debattera energifrågan på djupet, och varför jobbar inte staten med informations- och upplysningskampanjer för att låta svenska folket själva göra sig en uppfattning? Om det någonsin är viktigt att inte blint lyssna och tro på karriärspolitiker och ledarskribenter så är det nu. Energifrågan och Sveriges hållbara framtid är mycket viktigare än så. 

DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, AB1, AB2

Vill vi lösa problemet nu eller i framtiden?

Om man vågar satsa på mer progressiva energilösningar och inte skjuter problemen framför sig så kommer resultaten uppenbarligen med tiden. I brittiska The Guardian kan man läsa att i Spanien har volymen vindkraftsproducerad el nått rekordnivåer samtidigt som spotpriserna på el sjunkit med över 10%. Den 22 januari producerades över 11 GW vindkraftselectricitet vilket täcker mer än en fjärdedel av den spanska efterfrågan (och för att relatera till Sverige: det skulle täcka runt hälften av den svenska lasten en kall vinterdag). Spanien har nu nästan 17 GW installerad vindkraftskapacitet. I Sverige ligger vi runt 1 GW. Samtidigt är den installerade kapaciteten kärnkraft 9 GW i Sverige, alltså runt hälften av Spaniens vindkraftskapacitet. Spanjorerna kan alltså producera mer vindkraft än svenskarna kan producera kärnkraft vissa dagar.

Men de långsiktiga lösningar som krävs för energiproblematiken rimmar illa med "politikens logik och tidsrymd", som Hans Bergström uttrycker det i DN. Satsningen i Spanien startades för många år sedan, och den uppenbara återbäringen syns först nu. Men det ändrar inte problematikens struktur: vi måste satsa nu även om de reella effekterna slår in några mandatperioder in i framtiden. Och då står vi inför ett konkret val: vill vi progressivt lösa energi/klimatfrågan eller vill vi fortsätta i de gamla urtjänade spåren och göra en jättesatsning på kärnkraft. Per Kågeson reflekterar över detta i dagens SvD:

"Trots att Sverige redan producerar mer kärnkraft per invånare än något annat land i världen ger regeringen nu bolagen tillstånd att bygga ut kärnkraften med mer än 50 procent så länge inte antalet reaktorer ökar. Den svenska linjen är inte långsiktigt hållbar – i varje fall inte om en stor del av världen skulle följa vårt höga exempel. Ökad användning av kärnkraft riskerar att leda till krav på upparbetning, storskalig hantering av klyvbart material och risk för kärnvapenspridning. Dessutom framstår brytning av uranfyndigheterna i Billingen och på andra håll i vårt land som en logisk konsekvens av den nya politiken.

Vårt utnyttjande av kärnkraften borde minska, inte öka."

DN1, DN2, DN3, DN4, AB1, SvD1

Förnybar energianvändning ökar i Sverige

Efter alliansens energiuppgörelse förra veckan sattes förhoppningsvis ett frö till en mer grundläggande och givande debatt om Sveriges energi- och klimatpolitik. Då kan det vara viktigt att peka på källor till statistik över utvecklingen av energisystemet i Sverige, speciellt som vissa debattörer kan försöka att använda statistiken för att driva sina egna politiska linjer. Den statliga myndighet som ansvarar för energifrågor är Energimyndigheten, som varje år producerar en rapport som heter Energiläget där utvecklingen av det svenska energisystemet beskrivs i detalj. Rapporten Energiläget är obligatorisk läsning för alla som vill studera det svenska energisystemet och dess utveckling och skaffa sig en uppfattning om dess framtid och hållbarhet.

Sen till ett exempel när opinionsbildare försöker använda statistik för att driva egna poänger. Fredrik Malm (FP) har gjort ett inlägg på sin blogg angående den del förnybar el som ersatt den kärnkraftsel som Barsebäck producerade och pekar på att den förnybara elen har minskat och drar slutsatsen att Socialdemokraterna på grund av det blundar för verkligheten. Fredrik Malm säger:

"Sanningen är dock att den svenska förnybara elproduktionen inte ökat sedan Barsebäck stängdes, det har däremot vår import av el. Det visar ännu en gång att socialdemokraterna i sin energipolitik blundar för verkligheten."

Detta är en naiv slutsats att dra. För det första har den förnybara elproduktionen ökat med 6.2 Twh mellan 2002 och 2007. Men beroende på vilka år man väljer att jämföra blir såklart resultatet annorlunda. Men sedan är analysen alldeles för ytlig; man måste analysera hela energitillförslen, inte bara eltillförslen. För om vi ser till andelen av förnybar energi (alltså inte bara el utan även värme och transport) så ser bilden markant annorlunda ut: den har kontinuerligt ökat och de senaste åren mer än tidigare (se s.60 i Energiläget 2008). Detta beror på att industrin har utvecklat sin värmeproduktion där en stor del är förnybart och att fjärrvärmesystemet utvecklats mot förnybara alternativ. Detta är indirekt en effekt av att kärnkraften fasades ut vilket tvingade energikonsumenter/producenter att utveckla alternativa energikällor. Därför kan man inte alls dra slutsatsen att kärnkraften inte ersatts av förnybar energi, utan snarare tvärtom: det är precis det den har. Men det vill förmodligen den kärnkraftskramande Folkpartisten Fredrik Malm blunda för, eftersom det inte passar in i hans argumentation. Men detta visar inte bara på hur statistik kan utnyttjas om den används selektivt, utan hur katastrofalt det kan visa sig vara att satsa på kärnkraft om man vill utveckla ett förnybart och hållbart energisamhälle.

DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, AB1, AB2,

Varför var kärnkraftsbeslutet "historiskt"?

Gårdagens energiöverenskommelse benämndes som "historisk" så många gånger och av så många i alliansen att man till slut kunde tro att den var historisk. Och det var den väl iochförsig också, på sina sätt:

- gårdagens energisamarbete kommer att gå till historien som höjden av kohandel. Att sedan kalla det kompromiss och sälja in det som att kompromisser är något positivt för alla, ändrar ingenting. Troligtvis har Reinfeldt blivit fixerad av begreppet enighet, och gör allt för att alliansen skall se enig ut, även om det betyder att alla partigränser suddas ut. Alliansen blir sakta men säkert en stor suddig liberal massa.

- beslutet om kärnkraften är också historiskt som beslutet då Sverige valde att skjuta energifrågan och hållbarhetsfrågan framåt några generationer. Det är historiskt i sin icke-progressivitet.

- men det som är mest historiskt med gårdagen är ändå att Maud Olofssons når nya höjder i orwellskt nyspråk. För det kvittar hur många gånger man läser hennes uttalande, det finns helt enkelt ingen logik i det: "Centerpartiet har inte ändrat åsikt när det gäller kärnkraften. Men....". Eller som Badlands Hyena uttrycker det angående den ologiska Centersvängen: "Det är detta som är historiskt. Att partiet gått från Bondepartiet över Landsbygdspartiet Centerpartiet till att äntligen skaffa sig en stureplansstyle. Välkommen till storstan, kusinen från landet!"

Sen frågar sig Henrik Brors i DN korrekt varför beslutet om kärnkraften togs just nu. När investeringarna i förnybart precis kommit igång. När Sverige kommer att ha ett ganska substantiellt energiöverskott de närmaste åren. Men svaret blir nog igen att det är fixeringen av enighet som kör över allt annat. Dessutom vill Reinfeldt säkert vara strategisk: han har sett att opinionen sakta har vänt i kölvattnet av klimathotet och att en större del av de fackligt anslutna i dessa osäkra tider backar kärnkraften. Då kan beslutet vara ett sätt att söndra och härska. Splittring av oppositionen är således viktigare än beslutet i sig.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, AB1, AB2, AB3, Ett hjärta rött

Kärnkraft är dåtid

Så, alliansen bestämde sig till slut för att inte satsa på en förnybar och hållbar energiutvecklingen i Sverige. Att välja kärnkraft just nu, när vi står inför utmaningen att fasa ut det fossila samhället och äntligen satsa på ett genomtänkt långsiktigt energialternativ är inget annat än idioti. Sverige, som dessutom har utmärkta förutsättningar för utbyggnad av förnybart, och ligger redan långt fram internationellt, har en chans att bli en progressiv energination, en internationell förebild. Peter Eriksson (MP) har helt rätt när han säger att detta är "ett sabotage mot omvandlingen av ett nytt energisystem".

Men man väljer kärnkraften. Detta centraliserade, dyra, segplanerade och osäkra alternativ, som dessutom inte är så CO2-rent som antyds när man analyserar hela livscyklen. Dessutom tvärsemot ett tidigare riksdagsbeslut. En efter en har de borgerliga partierna anpassat sig, ställt sig på rad och övergivit sina värderingar. Fast bäst på att vända sina grundvärderingar och sin väljarbas ryggen är ändå Centern. Ett parti som historiskt sett baserats på gröna decentraliserade lösningar, och stolt drivits av en landsbygdssrörelse, toppstyrs nu av ett ungt okvalificerat gäng från Stockholm. Förhoppningsvis väcker detta upp de få gräsrötter som fortfarande existerade i Centern och splittrar partiet.

För det enda som är säkert med att Sverige väljer kärnkraften är att satsningar på ALLA andra energialternativ kommer att marginaliseras. Det betyder mycket mindre investeringar på vind, sol, småskaligt vatten, torv, stubbar, flis och alla andra förnybara alternativ som Sverige bör satsa heljärtat på. Den lokalisering som är livsnödvändig för ett långsiktigt hållbart samhälle, och som vi ändå kommer att behöva gå igenom, skjuts nu helt onödigt på framtiden. Och de jobbtillfällen som skulle skapats av denna gröna transformation kastas bort. Om vi vill skjuta energiproblematiken 50 år framåt, till nästa generation, då är kärnkraft det perfekta alternativet. Om vi vill cementera vår energiproblematik, då skall vi definitivt välja kärnkraft.

Idag väljer vi dåtiden.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, AB1, AB2, AB3, AB4

Svenskt Näringslivs klimatpropaganda till skolbarn

Svenskt Näringsliv har släppt en ny bok om miljö, energi och klimatfrågor som riktar sig till 9-12 åringar. Tydligen har efterfrågan varit över förväntan. Låter lovande; tänk om barn och ungdomar fick lära sig allt om miljö- och klimathotet i tidig ålder. Sverige skulle gå en lysande och hållbar framtid till mötes.

Enda problemet med Svenskt Näringslivs bok är att den sågas totalt av flera miljö/klimatexperter. Man underskattar speciellt klimathotet och bokens budskap är att klimatförändringar kan få effekter, men i så fall inte förrän i framtiden, och effekterna kommer att både vara bra och dåliga utan någon antydan till att det skulle vara något hot. Dessutom presenteras kärnkraft som en i stort sett ofarlig och ren energikälla. Thomas B Johansson, professor i miljö- och energisystem i Lund säger i Arbetaren angående hur boken relaterar till klimatförändringarna:

"Man framställer det som att det egentligen inte är något större problem, medan FN:s klimatpanel IPCC menar att det är ett stort problem som kräver snabba åtgärder."

Författare till boken är Frida Demervall, aktiv inom det nyliberala nätverket Stureplanscentern som bland annat gör lobbying för en utbyggnad av kärnkraften i Sverige. Frida har dessutom passat på att krydda boken med en antal ideologiskt uppbyggda "sanningar", bl.a. klämmer hon in:

"Att vi handlar med andra länder gör också världen till en rikare och bättre plats att leva på. Man brukar säga att länder som handlar med varandra inte krigar med varandra"

Det är något svårt att förstå vad ovanstående citat har med energi/klimat/miljöfrågan att göra, men förmodligen passar man på att indoktrinera skolbarnen med lite frihandelspropaganda när man ändå håller på att halvt förneka klimathotet för dem. Är detta verkligen objektivt skolboksmaterial?

Uppdatering: Fredrick Federley upprörs tydligen över Arbetarens artikel och ger illustrativa exempel på hur man skall beskriva andra energikällor på samma sätt. Skönt när ledamöter i riksdagen för en konstruktiv debatt.

Mer: Arbetarens klimatblogg, DN1, DN2, DN3, DN4