Yttrandefriheten, viktig ibland

Yttrandefriheten har försvarats med högt tonläge efter att Vilks provokativa rondellhund än en gång fick en debattrunda i media. Yttrandefrihet är något som vi alla måste visa att vi slåss för ropas det ut av rakryggade debattörer och politiker. Vi skall visa att ingen skall få stoppa oss att uttala oss eller måla en bild, hur dålig den än är. Detta är vad vårt demokratiska Västerland bygger på, inga galningar skall få stoppa oss att säga vad vi tycker är budskapet. Men är den alltid lika viktig?

"Det är alltid lätt att försvara det fria ordet för den vars åsikter man delar. Ilmar Reepalus frihet att att yttra sig om den israeliska ockupationsmakten anses inte mycket värt" skriver Åsa Linderborg i söndagens Aftonbladet. Så kanske gäller bara yttrandefriheten för vissa grupper av människor, under vissa omständigheter. Och läser man Goldstonerapporten, nu i svensk översättning, om den israeliska invasionen i Gaza staplas brott mot folkrätten på hög. Och i paragraf 115 i kapitel 5, slutsatser och rekommendationer, läser man om den israeliska regeringens försök att stoppa olika människorättorganisationer att upplysa om brott mot folkrätten, bl.a. att den israeliska regeringen försökt stoppa stöd från utländska regeringar till organisationen Breaking the Silence. Och paragrafen avslutas: "Det skulle strida mot deklarationens (FNs deklaration om människorättsförsvarare) andemening att genom påtryckningar förmå utländska regeringar att avbryta stödet till organisationer som utövar sin rätt till yttrandefrihet."

I detta fallet gäller det en (av vissa kallad demokratisk) stat som kränker yttrandefriheten. I Vilks fall handlar det om några enstaka galningar. Men ändå inte lika viktigt.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3

Hur behandlas palestinier?

Nedan ett filmklipp jag spelade in under min tid som följeslagare i Palestina. En enkel visuell illustration på hur palestinier behandlas i alla de vägspärrarna som är utspridda runtom på Västbanken.

Det mest frustrerande är att den förnedrande behandlingen är meningslös ur ett säkerhetsperspektiv, vilket är det enda rättfärdigandet man får från israeliska myndigheter. Säkerhet. Men eftersom alla dessa kvinnor som här tvingas ihop som boskap till slut bara passerar en humanitär ingång, dvs en ingång där man inte kroppsvisiteras eller behöver gå igenom en metalldetektor, så kunde man lika gärna kunnat öppna upp passagen och undvikit det kaos som uppstår. Dessutom skulle det, allt enligt de israeliska myndigheterna, denna tredje fredagen i ramadan vara möjligt för alla palestinska kvinnor under 16 och över 45 (detta baserat på att alla mellan 16 och 45 anses vara en säkerhetsrisk, en potentiell självmordsbombare enligt den israeliska säkerhetsprofilen) att passera utan tillstånd. Vilket innebär att allt man behövde kolla är åldern, dvs idkortet. Det kan man göra på smidigare sätt.

Jag beskriver även mina upplevelser från denna dag i ett resebrev tidigare publicerat på bloggen.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, Sydsvenskan, AB1, AB2

Under den blå färgen

Under ett valår bekänner vi färg, tydligen. Eller är det mest en känsla av obehaglig desperation från högern när makten sakta glider dem ur händerna som ligger bakom den senaste tidens alltmer oklara utspel? Kanske är det en kombination. Den egna blå färgen skall glänsa, samtidigt som den röda skall fläckas ner. Kosta vad det kosta vill. Här serveras iallafall ett axplock av de utspel vi sett från högern den senaste tiden:

- FPs Alexander Bard drar sossarna och nazisterna över en kam. Samma pack tydligen, om man tittar 80 år tillbaks i historien då rasbiologiska institut existerade i Sverige. Detta blandat med en vurm för folkhemmet blir tydligen en grumlig brun sörja. Tur att Bard inte grävde i högerns egna historia, kan man tycka. Fast Bard lyckas faktiskt kalla MP för fascister också, baserat på att de bryr sig för mycket om miljön.

- Men nazism och fascism är inte hela sanningen, det rödgröna regeringsalternativet är även en kommunistisk partidiktatur. Iallafall om man skall tro Johnny Munkhammar, Moderaternas senaste wonderboy och riksdagskandidat. Om vi släpper in Ohly i regeringen blir Sverige det nya Nordkorea. Det blir diktatur, extremism och odemokratiska metoder av hela kalaset.

- Samma Munkhammar vill även införa ekonomiska frizoner i invandrartäta områden i storstäderna. Man sänker helt enkelt lönerna och struntar i arbetsrätten. Så tar man utanförskapet på allvar. Sweatshopmetoden är ju en beprövad metod, om inte annat. Integrationspolitik á la M.

- Centerns Jonas Pettersson illustrerar öppet hur klassförakt blir till klasshat i sin egenproducerade och vetenskapligt underbyggda film om byggarbetares effektivitet. Om man bara tar med sig en kamera och åker till närmaste bygge kan man bevisa att arbetarna bara "röker och dricker kaffe". Lösningen är konkurrens. Då fimpar man sin cigg, struntar i kaffet och börjar spika.

DN1, DN2, AB, SvD1, SvD2

Slutsats tre: för lite socialism

Per Gudmundson drar två slutsatser av att socialdemokraternas väljarstöd har minskat sedan 1968 i dagens SvD. Att stödet har minskat under många år och således kan inte Mona beskyllas för hela minskningen, och att socialismen är död. Men hur förklarar man då att korrelationen mellan det minskade väljarstödet och partiets högersväng är nära nog ett, dvs väljarna har flytt ju längre åt höger partiet drev. Som sämst ligger man till efter år 2000, när man gick in i slutfasen av liberaliseringen av partiets politik. Då blir slutsatsen en annan, eller närmare motsatt: ju mindre socialism, desto mindre stöd. Kanske skall istället socialdemokraterna leta sig tillbaks till sin kärnideologi för att attrahera väljarna igen?

De borgerliga ledarsidornas samhällssyn

Nu väntar vi med spänning (eller inte) på Hanne Kjöllers krystade försvar av sin hotfulla och felaktiga syn på samhället. Det är inte bara så att ingen vill leva i det samhälle Hanne Kjöller beskriver, det finns inte ens. 

Att se världen genom ett sugrör

Jag trodde att liberaltokstollen Johan Norberg skulle förvåna mig när jag läste rubriken på hans kolumn i dagens Metro: ”Haitis fattigdom är vårt fel”. Jag trodde den skulle handla om USA:s, Frankrikes och den s.k. västvärldens sabotagepolitik där under århundraden (dvs kolonialism och postkolonialism). Kanske skulle Norberg påpeka att USA stöttade de grymma diktatorerna Papa Doc och Baby Doc (Duvalier) under efterkrigstiden, fram till 1980-talet. Men vad visar sig artikeln handla om? Att AB Vin & sprit förstört för Haiti genom att inte längre köpa deras pomerans, för att den producerats under taskiga arbetsvillkor. Samma gamla Norberg.

Israel erkänner plundring av organ

Israel har erkänt att patologer plundrade organ från palestinier på 90-talet, skriver The Guardian.

AB1, AB2, SvD

Stoppa utsläppen vid källan, inte i atmosfären

Det är egentligen en otroligt enkel lösning. Om det nu visat sig att mer koldioxid i atmosfären kan resultera i en katastrof för ekosystemet borde det vara logiskt att stoppa utsläppen redan vid den ursprungliga källan. Alltså innan "utsläppen" de blir utsläppta. Man gräver helt enkelt inte upp det fossila bränslet ur marken. Alla dagens lösningar ser till hur vi skall reducera efterfrågan på utsläpp, inte hur utbudet skall minskas. Jonas Vlachos skriver vist om det på Ekonomistas, och Andreas Brynh nämner det på bloggen Vänsterekonomi. SvD rapporterar att Ecuador har bjudit ut ett potentiellt oljefält på just detta sätt: vi får betala dem för att inte gräva upp oljan och vi slipper 400 miljoner ton koldioxid i atmosfären. Förmodligen det enda seriösa sättet att reducera utsläppen, om vi på allvar vill rädda planeten från uppvärmning. Eller som Jonas Vlachos säger:

"För nog vore det enormt mycket enklare att låta kolet bli kvar i marken än att försöka fånga in det när det redan är ute i atmosfären."

Moderaternas budskap ifrågasätts

När intressanta reflektioner angående den svenska välfärden och Moderaternas nedmontering av densamma letar sig in på DNs ledarsida, då måste något ha hänt. Har opinionssiffrorna rätt, månne? Lena Anderssons analys träffar rätt, mitt i prick, på den känsliga punkten: deras politik är densamma, det är bara språket som ändrats. Att säga en sak men göra en annan, det tycker ingen väljare är trovärdigt. Kan insikten nått borgarnas ledarsidor?

"Om man säger att man vill häva utanförskapet när man menar att man vill sänka skatterna blir det vid någon punkt fel, eftersom de två inte är samma sak."

och:

"De retoriska figurerna arbetslinjen och utanförskapet handlar helt uppenbart om samma sak som det alltid handlat om för Moderaterna, att statens utgifter ska sänkas och individens beroende av dem minska."

Kolonialismen sammanfattad

Nabila Abdul Fattah lyckas i dagens Metro summera den koloniala och postkoloniala världens maktrelationer i väldigt korta ordalag. Förutom att det förtjänas att sägas så ofta som det bara går är vinkeln också intressant. Västvärldens miljöengagemang är främst en ny strategi för utsugning, förtäckt i välvilliga lån till de fattiga länderna. Att detta är en variant på ett gammalt fenomen är också den preliminära slutsatsen från en kompis som nyligen gjort fälstudier och intervjuer med arbetare på internationella storföretag, verksamma i Latinamerika. Det enda som skiljer mot forna tider är att utsugningen görs mer raffinerat och därför är effektivare i att suga ut varje droppa. Den kan fortgå under längre tid, över generationer. Kapitalismen varkar hittar alltid nya och mer raffinerade metoder för långvarig (och hållbar) utsugning. Det gäller att gripa möjligheterna när de finns, men frågan är väl om de uppkommer i kris eller framgång?