Ragnar Roos och Haiti

Så kraschade Doha rundan till slut efter maraton förhandlingar i Genève. Detta 7 åriga samtal som sattes igång med den fina tanken att gynna utvecklingsländerna. Kanske är det då ett tidens tecken att det är just utvecklingsländerna, med Kina och Indien i spetsen, som säger emot. För det var det förhandlingarna föll på; att speciellt Indien vägrade att att skriva under något där u-ländernas inhemska jordbruks produktion inte fick skydd mot EUs och USAs över-subventionerade export. Denna export som varit totalt förödande för land efter land i Syd. Som totalt slagit ut många länders egna jordbruk. Som världen nu på riktigt ser effekterna av: matkris, matupplopp och en markant ökning av människor som sparkas in i akut svält. Då inte konstigt att man säger nej. Bara förvånande och uppmuntrande att man vågar göra det. Förhoppningsvis reflekterar detta en ny anda i globala förhandlingar: att U-länder till slut får något som helst att säga till om. När till och med den liberala debattören Johan Norberg håller med att EU och USA har gjort för lite för att möta u-ländernas krav då vill man ändå tro att det finns hopp.

Men Ragnar Roos på DN kan inte dölja sitt missnöje över att WTO förhandlingarna kraschade. Som reflekterats över i tidigare inlägg sitter svensk media och tittar på med förakt när kritiska röster hörs om frihandel men Rangar är nog ändå den som föraktar allra bäst (förutom vår alldeles egna handelsminister Ewa Björling förståss. Och SvD är ju givetvis också missnöjda, men behöver vi ens nämna det?). Undrar stillsamt vad Ragnar tycker om Haiti som exempel? Detta land som fått den mindre smickrande uppgiften att vare ett av de mest uppenbara bevisen på hur illa det kan gå med felskrivna frihandelsavtal. Ett land som var självförsörjande på sitt jordbruk innan frihandelsnojjan tog över. Ett land som idag är så uppsplittrat, ojämlikt och fattigt att det toppar de flesta av de tabeller som alla länder gör allt för att inte ens kvala in till. Ett land där man nu tvingas att äta kakor gjorda av jord och smuts (mudcakes). Självklart skall man inte beskylla frihandels avtalen för allt detta. Men ingen bestrider faktumet att sedan Haiti skrev under sina första avtal om liberalisering på 80-talet så har allt bara blivit sämre. Och nu har det tydligen blivit så dåligt att man tvingas äta smuts. Varför får vi inte diskutera det Ragnar?

Alliansens alldeles egna folkhemsvariant

Förmodligen beror det på att det är semester tider och nyhetstorka. Då kan den vanliga media logiken bändas lite och det skapas utrymme för lite sanningar även i den breda dagspressen. Journalisten Dan Josefsson publicerade den 27/8 - 2008 sina reflektioner över folkhemmet under DNs sommarserie där 6 skribenter får ge sin syn på den svenska välfärden. Det är inga scoop, inga starka ord. Bara en känsla som förmedlas som lämnar en ovanligt dålig eftersmak. Dan Josefsson beskriver hur det svenska folket sakta men säkert blir utsatta för en statskupp av alliansen. I det tysta men ändå helt öppet.

Poängen är egentligen väldigt enkel. Att den borgeliga alliansen inte kan vinna det svenska folkets förtroende om man öppet säger vad man vill göra. Så man paketerar om. Enligt en modell som blivit gängse över den Europeiska kontinenten och härstammar från det amerikanska lägret och dess liberala tankesmedjor (vilket inbjudan av Karl Rove till Almedalen bekräftar). Man lånar begrepp och uttryck från vänstern men ger dem en ny twist. Men tankarna är desamma. Välfärden skall nedmonteras. Men Reinfeldt, Borg och Schlingmann är smarta nog att inse att det kan man inte öppet säga. Alldeles för många människor förlorar på det och människor som förlorar röstar inte på det parti som gör dem till förlorare. Men faktum består: den förda politiken kommer att skapa ett stort antal förlorare.

Ideologi är en sak; att luras en annan. Ideologiskt kan det vara svårt att hitta sant eller falskt, rätt eller fel. Där får man slåss på den öppna debattens arena och förhoppningsvis övertyga opinionen om att samhället mår bättre av att följa en viss tankegång. Men att luras är alltid fel. Och kommer alltid att vara det. Men det måste bli uppenbart för väljarna att de blir lurade. Oppositionen har ett väldigt starkt stöd. En förkrossande majoritet stödjer den svenska välfärdsmodellen. Den politiska makten reflekterar inte det svenska folkets uppfattning. Det handlar bara om att gripa tag i makten igen och hävda sin rätt. Det kan inga liberala spin doctors ändra på, hur mycket de än hävdar att detta är den enda vägen och att välfärd är omodernt. Så det finns definitivt hopp, speciellt när en allians kritisk röst får luftas i DN. Även om det är i semestertider.

Den ensidigt underbara frihandeln

Denna veckan återupptas förhandlingarna inom WTO om den s.k. Doha rundan. Återigen aktualiseras problemet med en i stort sett totalt okritisk massmedia och politisk kår. Varför får inte frihandel diskuteras och analyseras? Varför är det så galet känsligt att debattera något så komplext och dynamiskt som frihandel?

Låt oss först förenkla begreppen och titta på vad frihandel är. För om man naivt tittar på vad frihandel borde vara så är det väldigt enkelt att tro att det bara finns en uppsida: att folk och företag byter varor med varandra. Bara det att inom definitionen "frihandel" görs det över nationers gränser. Visst låter det enkelt och bra. Komparativa fördelar och allt det där. Varför vill någon vara emot det (då skulle man väl vara emot eBay, Tradera och alla andra handelsplattformer också)? Men frihandel är tyvärr inte alls detta. För det första är det allt annat än en fri handel. Istället bygger frihandels systemet på ett nät av regler som måste uppfyllas, och ofta med långtgående konsekvenser. Dagens frihandels system bygger till stora delar på de starkas intressen att kunna handla med utvecklingsländerna. Att kunna importera billiga råvaror för att sedan processera dem och exportera dem igen med ett stort mervärde. Reglerna är skrivna av och för länderna i Nord och deras företags intressen. Det krävs ingen större ansträngning att se detta mönster och ändå så får det kategoriskt inte diskuteras (varför importerar Mexiko egentligen tortillas från Texas?). I stort sett alla industriländer har ju ändå i ett intialt skede använt sig av protektektionism för att kunna bygga upp sin inhemska industri.

Förmodligen är frihandel inte mer känsligt att debattera än någon annan nyliberal agenda. Det är helt enkelt omodernt att vara kritiskt mot något så modernt. Punkt slut. Om någon säger emot (och i frihandelsfrågan är det många: biståndsorganisationer, akademiker, i stort sett alla utvecklingsländers regeringar, bondeorganisationer, fackförbund, t.o.m överstatliga organ som FN) så fnyser man och hävdar att man är flummig och förmodligen vänster. Hur kan man vara så fundamentalt övertygad (eller ideologiskt förblindad) att man kan vifta bort kritiska inlägg från människor som jobbar med dessa frågor varenda dag? Som ser konsekvenserna. Som ser att bönder slås ut och tvingas in i städernas slum. Som ser att själva strukturen på frihandelsavtalen cementerar ojämlikheter (skall inte utvecklingsländerna bygga upp en egen industri utanför kaffe och banan produktion?). Som ser att människor svälter och till slut dör p.g.a. de rådande strukturerna i frihandelsavtalen. Tror någon på allvar att man är kritisk bara för att jävlas? Det verkar tyvärr så. Men frågan är om en kollaps i förhandlingar egentligen är så dåligt som alla ledande politiker i Väst vill göra gällande. Kanske skulle det leda till att man började tänka om...

Betydelsen av ett nej

Ett nej är ett nej är ett nej. Eller så är det precis tvärtom. Det är i alla fall vad Frankrikes president Nicolas Sarkozy hoppas på. Till hans stora glädje godkände i tisdags den spanska senaten EU:s Lissabonförslag. Det förslag som irländarna röstade nej till i en folkomröstning för några veckor sedan. Och i en artikel i Svenska Dagbladet den 15/7-2008 kan man läsa att Sarkozy nu vill att irländarna röstar igen- och röstar rätt. Detta för att ifall Lissabonförslaget ska kunna genomföras måste alla medlemsländer godkänna det. Hyggligt kan tyckas då alla medlemsländer ju kommer att påverkas. Tjaskigt kan tyckas när vissa åsikter inte respekteras. Folkomröstningar är alltså inte att lita på. Men nog känns det lite tveksamt när medlemsländernas regeringsorgan och folk röstar så olika? Vad är det som gör att den spanska senaten tycker att förslaget är så mycket bättre än vad irländarna anser? Och vad tycker egentligen det spanska folket? Kanske att folkomröstningar är bra..

Studenterna borgar för en offensiv röd-grön framtid?

På Brännpunkt idag resonerar studentförbunden kring resultaten av SCB:s partisympatiundersökning. Stödet för vänsterblocket bland studenterna har nämligen inte varit så här stort på 25 år. De röd-gröna partierna har 70 procent av väljarsympatierna; sossarna har 45 procent, Miljöpartiet 16 och Vänsterpartiet 9 procent.

Jag har tidigare hävdat att det nuvarande starka stödet för oppositionen skapar utrymme för en offensiv vänsterpolitik, snarare än risk för att vänstern rör sig mot mitten. Sett i ett lite längre perspektiv tycker jag att studenternas sympatier stärker denna förhoppning, men korrigerar den också. Det visar sig att när man jämför med riket i stort så har sossarna samma stöd bland studenterna. Vänsterpartiet har dock bland studenterna 4 procentenheter mer, och miljöpartiet har hela 10 procentenheter mer än rikssnittet, alltså mer än dubbelt så stort. Är det mestadels grönt i den framtida grön-röda offensiven? Och vad betyder det?

Sossarna värst

Det är bra att folk har vaknat och ifrågasätter FRA-lagen och i förlängningen hela övervakningssamhället. Det jag undrar över är varför Socialdemokraterna hela tiden går fria? Det är ju för helvete dem som lett in borgarna på den här vägen genom deras förslag! Läs själv i Ds 2005:30.

I tidningen Riksdag och departement framgår också att Socialdemokraterna vill ha en FRA-lag i likhet med den som nu beslutats om. Håkan Juholt (s) säger där: "- Självklart måste vi ha en bra och fungerade underrättelsetjänst. Vi måste veta vilka som försöker skada oss och på vilket sätt de tänker göra det. -Vi har hela tiden varit beredda att åstadkomma blocköverskridande överenskommelser om nationens försvars- och säkerhetspolitik. Men det måste finnas en tydlig avgränsning för vad FRA får göra." Det är alltså inte fråga om att skrota nån lag, det handlar om detaljer.

Det man kan konstatera, och det som debatten egentligen borde handla om är att sossarna under sin senaste mandatperiod utmärkte sig för att vara de mest pådrivande i hela EU för skärpta övervaknings- och antiterrorlagar, vilket framgår tydligt i Simon Anderssons artikel i Arbetaren 10/2006 "Imperialismen ser dig". Socialdemokraterna föreslog och lyckades i många fall smyga igenom en massa övervakningsåtgärder utan någon egentlig debatt. FRA-lagen var ett sådant förslag som nu genomförs av alliansen i något justerad form. Det är så fult av Sahlin att i media nu indigneras när de i själva verket gått i bräschen för en utbyggnad av övervakningssamhället.

Bångstyriga Bolivia och ettriga Ecuador

Idag skulle den fjärde förhandlingsrundan om ett handelsavtal mellan EU och den Andinska gemenskapen (Colombia, Peru, Ecuador och Bolivia) ha avslutats. Men kalaset ställdes in. Nähä, har ni inte läst något om denna process i media? Medan el pueblo; småbrukare, ursprungsfolk, fiskare, arbetare, fackligt organiserade, miljökämpar, människorättsaktivister och kvinnorna på gatan skriker sig hesa om att dom inte vill ha detta avtal, har EU-kommissionen ångat vidare med döva öron mot ett snabbt undertecknande. Men nu tog det alltså tillfälligt stopp. Det verkar som EU lackat ur på den andinska gemenskapen som inte kunnat enas kring det enkla och raka målet: snabba och långtgående liberaliseringar.

EU vill ju att de latinamerikanska länderna öppnar upp sina marknader så att våra företag får lättare att bland annat investera och köpa upp den latinamerikanska el-, hälso- och utbildningssektorn och så vattnet. Men förutom en stor del av folket finns det också regeringar i syd som motsätter sig detta, är lite bångstyriga helt enkelt, varpå det plötsligt tar stopp. Bångstyriga är det Ecuador och Bolivia som varit som hotat med att avbryta förhandlingarna om handelsavtalet med EU i protest mot att unionen infört en ny regel som kriminaliserar papperslösa invandrare. Inte nog med det. För att skona miljön föreslår Correa att Ecuador avstår från att exploatera oljetillgångarna i i Amazonas mot att världssamfundet ersätter landet för de uteblivna inkomsterna från oljeutvinningen. Han vände också på steken och krävde att staten skulle få 99 procent av oljeintäkterna som ska gå till skola och omsorg. De utländska bolagen skrek hjärtskärande högt, så Correa låter nöja sig med 70 procent. Både bångstyrig och ettrig, men ändå lite medgörlig.

I gårdagens Aftonbladet skriver Naomi Klein om mindre bångstyriga men desto mer medgörliga Irak som nu officiellt öppnar sex av sina största oljefält, motsvarande hälften av landets kända reserver, för utländska investerare. På papperet kontrolleras oljan av staten, men i praktiken kommer utländska oljejättar att behålla 75 procent av värdet av kontrakten, medan bara 25 procent går till irakiska partners. Denna fördelning saknar motstycke, skriver Klein. Hur blev det med miljön och hur blev det med stålars till uppbyggnaden av landet?

Samtidigt som EU-kommissionen försöker tala de andinska länderna till rätta, och Irak öppnar sina oljefält, sitter världens åtta stenrika troll i japanska Toyako och enas om att anta ett mål om att minst halvera utsläppen till år 2050. ”De rika länderna inom G8 har en viktig ledarroll att spela”, skriver gårdagens DN-ledare. ”Om de bara ser till sina egna ekonomiska intressen kommer det att straffa sig även för dem själva”. Hmmm...

Alliansens arrogans-demokrati

Vi börjar med rubriken på SvD's Brännpunkt 9/7 2008: "Så vinner vi valet 2010". Alliansens 4 partisekreterare stämmer upp i kör med körledare Schlingmann i spetsen inför svenska folket. Så nu vet vi. Både hur och varför alliansen skall vinna nästa val också. Det låter så lätt. Det är bara det att något också känns väldigt, väldigt bakvänt. Är det inte vi, folket, som bestämmer vem som skall vinna valet? Själva grundtanken med en demokrati börjar väl ändå så att säga i andra änden. Med att folket begrundar politikerna och sedan efter att ha analyserat deras alternativ röstar på det som verkar bäst. Folket har alltså makten att välja eller inte välja deras politiker; detta tillhör inte politikernas egna maktsfär. Det är här alliansen har fått demokratins spelregler svårt om bakfoten.

FRA-lagen är bra för Er, det är bara synd att ni inte förstår det, men tur att vi gör det för Er. Höjd avgift för A-Kassan är kalas för folket, synd bara att folket själv inte fattar. Sänkt sjukersättning är en toppen reform, synd igen bara att folket har så väldigt svårt att förstå. Vi börjar vänja oss vid retoriken. Men svenska folket vänjer sig aldrig vid att bli tillsagda vad som är bäst för dem. Svenska folket vet det bäst själva. Denna insikt, om den någonsin seglar upp till alliansen medvetande, kommer att vara oerhört smärtsam för regeringen. Speciellt när man är arrogant nog att säga: Så här vinner vi! Men det vackra med en riktig demokrati (till skillnad från den icke-existerande allians varianten: vi-säger-åt-Er-vad-som-är-bäst-sen-röstar-ni-så) är att till slut så röstar svenska folket precis som de vill. Och de flesta verkar veta det alldeles själva. Utan Schlingmanns hjälp.

Regeringens kriminalpolitik fortsätter i samma riktning

Den borgerliga regeringen uppger idag på DN Debatt att man tänker låta ”icke tillräkneliga” människor som begått brott, helt slippa straff eller tvångsvård. Möjligheten att döma brottslingar till rättspsykiatrisk vård tas helt enkelt bort. I cirka en sekund tror man att det är en liberalisering av straffsystemet, men en snabb genomläsning återställer ordningen, det är ett ytterligare tillskott till den borgerliga nykonservativa uppbyggnaden av ett än mer repressiv samhällsordning. För vad tror ni kommer hända? Hur många kommer att slippa straff i praktiken? Typ ingen. Vad som däremot sannolikt kommer att hända är att sjuka människor i än större utsträckning kastas i vanliga fängelser istället för att de låses in på vårdinrättningar. Samma slutsats drar Niklas Långström, docent och chef för Centrum för våldsprevention vid Karolinska institutet i en artikel på Expressen.

En äcklig gubbe…

…som heter Johnny Munkhammar tillåts breda ut sig på Aftonbladet Debatt idag. Han orerar om klimatfrågans hot mot ”kompetens, risktagande och ansträngning”. Vad menar Johnny med det? Jo Johnny har varit duktig och helt själv funderat och kommit fram till att klimatfrågan riskerar att bli ”särintressenas nya julafton”. Vad menar Johnny med det? Jo, Johnny menar att bakom haussen av klimatfrågan ligger särintressen, vilka ofta vill ha privilegier av staten. Särintressena vill dock inte betala för sig utan skickar notan till staten och alla andra. Detta har Johnny räknat ut, leder till att samhället tappar utvecklingskraft. Vad menar Johnny med det? Jo att det är farligt för roffarkapitalismen om den inte tillåts härja helt ohämmat. Vi ska därför se med skepsis på alla larm och krisrapporter, eftersom det ligger särintressen bakom. Johnny har tidigare jobbat på Timbro. Han är sergeant i flottan. Han har också jobbat för ”Ja till EU”. Resten av Johnnys CV finns på hans äckliga hemsida.

Bakåtsträvande familjepolitik

Idag införs alliansens familjepolitiska åtgärd vårdnadsbidraget, eller ja, det är fritt fram för de kommuner som så önskar att införa det. För det är kommunerna själva som får bekosta kalaset. Vårdnadsbidraget är en ekonomisk ersättning som erbjuds hemmavarande föräldrar, för att ta hand om sitt barn. Bidraget ligger på 3 000 kronor per månad för barn i åldern 1-3 år. En summa som erbjuds alla men kommer att utnyttjas av få.

Vårdnadsbidraget är både bakåtsträvande, omodernt och kommer att motverka jämställdheten. För vem tror ni kommer att ta ut bidraget? Den som tjänar mest eller minst i familjen? Och hur är det nu det ser ut allt som oftast? Bidraget kommer att göra så att fler kvinnor är hemma och dessutom ännu längre. Valfrihet som alliansen så lovvärt kallar det. Men kontentan kommer att bli att fler kvinnor halkar efter på arbetsmarknaden i både lön och befattning. Icke heller är vårdnadsbidraget pensionsgrundande. Som om det i dagsläget inte är nog men kvinnors låga pensioner. Men att kvinnor ska vara självständiga och ekonomiskt fria från männen är således heller inte alliansens målbild. Man kan ju betala extra pension för kvinnan, säger någon. Jovisst men hur mycket är då kvar av de 3 000 kronorna?

Ett liknande bidrag har funnits i Norge sedan 1998 och medfört att så många som 11 000 jobb har försvunnit från arbetsmarknaden (Svenska Konjunkturinstitutet) och Norge har nu gjort det enda rätta och avskaffat vårdnadsbidraget. Utvecklingen i Norge går ju tvärtemot alliansens jobbpolitik men de lyssnar inte på det örat.

Eftersom det är upp till kommunerna att finansiera bidraget oroar det mig dessutom att pengarna kommer att tas från den kommunala barnomsorgen. Större barngrupper och färre pedagoger är konsekvensen.

Hursomhelst är detta sannerligen inte vägen att gå för att försöka underlätta för familjer idag. Nej, dela föräldraförsäkringen mellan föräldrarna å det snaraste så att barnen blir båda föräldrarnas ansvar, istället för att cementera den rådande ojämlika ordningen.