Bångstyriga Bolivia och ettriga Ecuador

Idag skulle den fjärde förhandlingsrundan om ett handelsavtal mellan EU och den Andinska gemenskapen (Colombia, Peru, Ecuador och Bolivia) ha avslutats. Men kalaset ställdes in. Nähä, har ni inte läst något om denna process i media? Medan el pueblo; småbrukare, ursprungsfolk, fiskare, arbetare, fackligt organiserade, miljökämpar, människorättsaktivister och kvinnorna på gatan skriker sig hesa om att dom inte vill ha detta avtal, har EU-kommissionen ångat vidare med döva öron mot ett snabbt undertecknande. Men nu tog det alltså tillfälligt stopp. Det verkar som EU lackat ur på den andinska gemenskapen som inte kunnat enas kring det enkla och raka målet: snabba och långtgående liberaliseringar.

EU vill ju att de latinamerikanska länderna öppnar upp sina marknader så att våra företag får lättare att bland annat investera och köpa upp den latinamerikanska el-, hälso- och utbildningssektorn och så vattnet. Men förutom en stor del av folket finns det också regeringar i syd som motsätter sig detta, är lite bångstyriga helt enkelt, varpå det plötsligt tar stopp. Bångstyriga är det Ecuador och Bolivia som varit som hotat med att avbryta förhandlingarna om handelsavtalet med EU i protest mot att unionen infört en ny regel som kriminaliserar papperslösa invandrare. Inte nog med det. För att skona miljön föreslår Correa att Ecuador avstår från att exploatera oljetillgångarna i i Amazonas mot att världssamfundet ersätter landet för de uteblivna inkomsterna från oljeutvinningen. Han vände också på steken och krävde att staten skulle få 99 procent av oljeintäkterna som ska gå till skola och omsorg. De utländska bolagen skrek hjärtskärande högt, så Correa låter nöja sig med 70 procent. Både bångstyrig och ettrig, men ändå lite medgörlig.

I gårdagens Aftonbladet skriver Naomi Klein om mindre bångstyriga men desto mer medgörliga Irak som nu officiellt öppnar sex av sina största oljefält, motsvarande hälften av landets kända reserver, för utländska investerare. På papperet kontrolleras oljan av staten, men i praktiken kommer utländska oljejättar att behålla 75 procent av värdet av kontrakten, medan bara 25 procent går till irakiska partners. Denna fördelning saknar motstycke, skriver Klein. Hur blev det med miljön och hur blev det med stålars till uppbyggnaden av landet?

Samtidigt som EU-kommissionen försöker tala de andinska länderna till rätta, och Irak öppnar sina oljefält, sitter världens åtta stenrika troll i japanska Toyako och enas om att anta ett mål om att minst halvera utsläppen till år 2050. ”De rika länderna inom G8 har en viktig ledarroll att spela”, skriver gårdagens DN-ledare. ”Om de bara ser till sina egna ekonomiska intressen kommer det att straffa sig även för dem själva”. Hmmm...