”Min åsikt är inte till salu” skriver så tillslut Niklas Nordström själv i ett episkt försök till avledningsmanöver. Det är ju väldigt rörande och kanske också helt riktigt, vad vet jag. Men det sätter också fingret på hela kärnan i problemet. För det är inte dig själv du säljer till arbetsgivarna för 4,5 miljoner. Det du och Carl Melin säljer är det socialdemokratiska partiet, ni säljer era partikamrater. Ni förstör, förgör och konsumerar den rörelse ni har ärvt."
tisdag 28 december 2010
Folkrörelse utan folk och rörelse
”Min åsikt är inte till salu” skriver så tillslut Niklas Nordström själv i ett episkt försök till avledningsmanöver. Det är ju väldigt rörande och kanske också helt riktigt, vad vet jag. Men det sätter också fingret på hela kärnan i problemet. För det är inte dig själv du säljer till arbetsgivarna för 4,5 miljoner. Det du och Carl Melin säljer är det socialdemokratiska partiet, ni säljer era partikamrater. Ni förstör, förgör och konsumerar den rörelse ni har ärvt."
söndag 19 december 2010
lördag 18 december 2010
I trans: valfrihet!
onsdag 15 december 2010
"Sedan sålde de ut apoteken..."
måndag 29 november 2010
liberaler=arga vita män?
onsdag 24 november 2010
Vad vilja alliansen?
måndag 15 november 2010
Rothstein får på pälsen
Ikväll lyssnade jag på Slavoj Žižek på Södra Teatern och enligt honom har den västerländska liberalistiska kapitalismen vunnit status som ett icke ideologiskt projekt, som det enda ”rimliga samhällssystemet”, men att varje försök till kritik av detsamma utmålas som ideologiskt grundat. Då slog det mig att Rothsteins påstående är ett illustrativt exempel på samma sak, han avfärdar de 13 forskningsantologier, författade av hundra forskare från olika discipliner, som Kamalis utredning producerade, på grund av att de har ett perspektiv och framställer Westholms utredning som ett icke-politiskt objektivt projekt som inte har annat för ögonen än allas bästa.
torsdag 4 november 2010
Svenskar i Afghanistan
fredag 29 oktober 2010
Har S råd att tveka?
Mot denna förödmjukande underkastelse under en ekonomisk mekanism, som är mänskornas egen skapelse, sätter socialdemokraterna det krav som förnuftiga varelser aldrig kan släppa, att mänskan skall vara herre över sina produktionsverktyg och icke deras slav. Det kan uttryckas på många sätt. I en tid av arbetslöshet tar det närmast formen att alla samhällets medborgare har rätt till arbete, att de därför måste organisera sitt ekonomiska liv, så att de genom samhällets organ bestämmer över arbetstillfällena. Den kontroll över det ekonomiska livet, som härför kräves, den makt över produktionsmedlen, över kapitalet och kapitalets förvaltning, som är nödvändig för att låta mänskorna arbeta, den blir det medborgarnas uppgift att lägga i samhällets händer."
Idag är detta budskap som bortblåst ur den politiska debatten, även för den europeiska socialdemokratin. Vi ser efter den senaste krisen en veritabel slakt på det offentliga och välfärden i de flesta länder. Grekland tvingas skära sönder sin offentliga sektor när landet redan ligger på knä och inte har något annat val än att fråga EU och Valutafonden om finansiellt stöd. I Storbritannien går de nyvalda konservativa till frontalangrepp på den offentliga sektorn, något som får Thatchers grova nedskärningar på 80 talet att se ut som en trevlig söndagsmiddag. I Sverige genomförs nedmonteringen mer smygande under det nya arbetarpartiets namn (och med en delvis kopierad socialdemokratisk retorik), men det sker likväl. De stora skattsänkningarna måste finansieras, och nedskärningar och inget annat är det enda som kan betala dem. Samtidigt står en identitetslös och fragmenterad socialdemokrati bredvid och tittar på, undrande och med allt svagare stöd bland väljarna. Kanske dags att inse att Wigforss budskap idag är lika framgångsrikt som för snart 80 år sedan?
onsdag 27 oktober 2010
Staten och kapitalet
Budskapet i Blå tågets gamla proggklassiker från 70-talet "Den ena handen vet vad den andra gör" (förmodligen mer känd från Ebba Gröns cover "Staten och kapitalet" från 1980) är mer högaktuellt än någonsin. Staten har alltid varit en fet ko att mjölka och feta kor lockar många intresserade. Efter att arbetarrörelsen tog makten i Sverige såg man det som de folkvaldas uppgift att mota dessa intressen, och man kan säga mycket om de forna sosseregeringarna men de har med varierande framgång åtminstone försökt att upprätthålla vaktposteringen mellan det ensidiga vinstintresset från företagens sida vs det allmännas bästa. Inte alltid gramgångsrikt, men det har varit den rådande principen, åtminstone utåt. Dessa båda intressen skulle särskiljas. Men med det borgerliga maktövertagandet försköts perspektiven, och den skarpa gränsen mellan företagens vinstintresse och samhällets bästa överlag suddas ut. Exempelvis är Carl Bildt en intelligent herre, och hans öppna motvilja att sälja sitt aktieinnehav och optioner av Lundinbolag när han blev utrikesminister är en markering. Han visar att han vet hur reglerna ser ut, men att han inte gillar dem och delvis struntar i dem. Maktförskjutningen består också i det nära på symbiotiska förhållandet mellan å ena sidan anställda på regeringskansliet och å andra sidan näringslivet och PR-industrin. Idag anses det ansvarsfullt att anställa ett statsråd direkt från finansindustrin utan politisk bakgrund som finansmarknadsminister. En man direkt plockad ur det finansindustriella toppskiktet tillsätts som minister för att förhindra just finansindustrin att roffa åt sig av statens kassa. Skiljelinjen blir dessutom allt suddigare när välfärden säljs ut på entreprenad. Offentlig upphandling är idag en jätteindustri, bara jämfört med för 10 år sedan. Gränsen mellan var företagen slutar och staten börjar är allt svårare att se. Detta är den nya rådande principen, en amerikanisering av den svenska politiken.
Därför är det förmodligen hälsosammast att fortsätta protestera men sluta förvånas över politikers övertramp och deras oförmåga att mota klåfingriga företagsintressen i grind (senast i raden är Sofia Arkelstens Shell resa). De folkvalda och företagen sitter idag bokstavligen i samma båt. Om man ändå förvånas, eller rentav tycker det är motbjudande och uppskattar den gamla principen om klara skillnader mellan privat och offentligt bör man välja nya ledare. Då slipper man förvånas.
Uppdatering: Carl Bildt beskriver bäst själv vad den nya rådande principen går ut på.
AB1, AB2, DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6
onsdag 15 september 2010
En välkommen och skoningslös analys
Heja TV4
"De gick alldeles för långt, över alla gränser, det är helt oacceptabelt, de antydde att jag skulle vara främlingdsfientlig...vi måste kunna ha en avspänd diskussion om integrationsfrågor"
Om integrationspolitikens centrala förslag associerar till brister och illvilja bland migranter som orsak till marginalisering och segregation är det självklart att dessa både hämtar näring från och bidrar till att göda rasistiska föreställningar. Att ha en avspänd diskussion betyder tydligen enligt Björklund att kunna säga va fan som helst utan att någon undrar vad man menar egentligen.
Även i AB.
onsdag 8 september 2010
Gardell kommer ut som rödgrön
Alliansen är osunt fixerade vid att privat ägande alltid och utan undantag är bättre för mänskligheten, som vore det en naturlag, och denna sjuka övertro tror jag är till stor skada för dig och mig.
Jag tycker att det är upprörande att riskbolag kan ta ut 3 miljarder av våra skattepengar i vinst på de skolor de driver.
Jag skäms över att ha fått såna stora skattesänkningar de sista fyra åren samtidigt som sjuka människor fasas ut ur försäkringssystemet och inte har något alls att leva på.
Jag skäms över att jag betalar mindre skatt samtidigt som nedskärningar inom förskolan gör att barngrupperna blir större och större.
Käre Fredrik, tack för skattesänkningarna, men det var inte på bekostnad av barnen, de sjuka och gamla som jag skulle få det bättre.
Jag ryggar tillbaka inför Alliansens revidering och relativisering av begreppet Välfärd när man nu talar om ”Välfärdens kärna”.
Jag tycker att borgerligheten ska ha en vision om kulturen, och att det är en skam att man inte har det.
Så ja, jag har bestämt mig. Kanske är det i botten en fråga om anständighet."
tisdag 7 september 2010
Vi har gjort detta förut
Vi har gjort allt detta förut. Nästa år är det 130 år sedan en liten halt man steg i land i Skåne för att sprida sitt budskap, för att dela med sig av sin övertygelse till alla som ville lyssna på hans berättelse om det nya samhället där alla fick plats. Denne man var fullt och fast övertygad om att det endast fanns en enda väg ut ur det orättvisa som var: socialismen. Och bollen började rulla ner för berget, först sakta och tvekande, sedan mött med avsky och hat från de som hade och visste. Men den hade redan börjat rulla, ingen kunde stanna den, dess hastighet kunde bara ökas, en dörr hade öppnats och allt hade släppts ut. Fler och fler insåg budskapets sprängkraft, fler sållade sig till visionen om ett bättre samhälle, där borta vid horisonten, det som känns omöjligt kan hända om vi går tillsammans. Det som var omöjligt lät plötsligt så enkelt. Snart gungade det ända uppe i kungahuset, i riksdagen och i de stora patriciervillorna och gårdarna. Man pratade om allmän rösträtt och rättigheter till vanligt folk, om begränsad arbetstid i de smutsiga fabrikerna och avskaffandet av barnarbete. Om lagstadgad fritid för att kunna ta hand om familjen och sig själv, om gemensamma försäkringar som hjälper till vid sjukdom och arbetslöshet. Om bidrag till våra barn som skall fortsätta att bygga på vår samhällsvision. Om en gemensamt finansierad sjukvård och skola som alla får tillgång till och ingen lämnas utanför. Om pensioner till de äldre, de som slitit hela sina liv. Om rättigheter till de anställda så de inte kan utnyttjas skoningslöst och sedan kastas bort, som uttjänta kläder på en hög. Allt detta talades det om på allvar och snart blev pratet något riktigt, något man nästan kunde nå om man ansträngde sig och ställde sig på tå. Och när det var så nära, då fanns ingen återvändo, man kunde och ville aldrig vända tillbaks till det gamla, det uttjänta.
Vi har gjort allt detta förut. De krökta ryggarna sträckte på sig, insikten att tillsammans är allt möjligt skapade ny energi i alla undernärda kroppar som slet på fabriksgolv och i trånga verkstäder, en orkan blåste upp från de som hade allra minst men krävde lika mycket. Tillsammans, i enigheten, kan vi tåga mot det bättre samhället, mot den utopi långt borta som alla säger är omöjlig att uppnå, som de få som redan har allt fnyser åt som om det vore dagdrömmeri. Men bollen hade redan börjat rulla, och på väg ned för berget blev den bara större och den rullade allt snabbare. Den stötte på hinder på vägen ner mot sitt fullbordande, motstånd stack upp i vägen som olycksaliga klippor som ibland kändes omöjliga att överstiga. De som hade allt och visste bäst fnyste föraktfullt åt allt detta strunt med rösträtt till alla och envar, detta prat om 2 veckors semester, folkskola, sjukkassa och folkpensioner. Men fnysningarna blev till förskräckelse för detta var allvar, ingen skulle lämnas ensam i sin misär, ingen skulle lämnas bakom eller utanför.
Vi har gjort allt detta förut. Våra förmödrar och förfäder slet sig till döds men valde att kämpa vidare för det nya som skulle komma, den gnista av hopp som tänts brann inom dem: våra barn skall aldrig få ha det som vi. De skall slippa den vattniga soppa av förtryck och diskriminering vi tvångsmatades med i det gamla landet där få var välkomna men de flesta slet. Tillsammans, med en benhård enighet om det bättre där framme, ville de skapa något nytt som aldrig tidigare skådats: ett samhälle där alla stod sida vid sida och allas liv hade samma tyngd. Man möttes av förakt och lögner men vägrade att sänka blicken igen, vägrade att inte trampa fram på den nya vägen mot det där andra, där allt var möjligt, vägrade ta mössan i handen och nicka plikttroget och säga: nej, det är ju sant, vi är inte i stånd att kräva någonting.
Vi har gjort det förut men det betyder inte att vi inte gör det igen, eller att vi slutar att tro på det andra, det där bättre. Även idag möts de som vill bygga ett samhälle där alla får plats av lögner och skratt. Förespråkare för det där nya och bättre blir öppet hånade, de skrattas åt de enfaldiga förslag och reformer där alla får samma möjligheter att utvecklas efter behov, önskningar och vilja. Drömmar, fnyser de som har och vet. Men hån, förakt och skratt är inget konkret, det finns ingen substans i dessa tomma svar. Och varför inte svara som den halte mannen som gick iland i Skåne med sin övertygelse för snart 130 år sedan: om det bara är drömmar, varför skrämmer de er så mycket?
Eftersom vi gjort allt detta förut, och inte vill återvända till den sophög vi lämnade bakom oss, eftersom ingen egentligen vill leva i ett samhälle där få får det mesta och de flesta inte får vara med, eftersom våra föräldrars föräldrar och deras mammor och pappor tillsammans vägrade att kröka sin ryggar under det massiva oket längre och sa: nej nu fan är det slut!, eftersom det vi idag tar för givet för inte så länge sen var en ofattbar utopi, eftersom vi slutade lyssna på de tomma löften om att jovisst skall vi ändra lite, men gapa nu inte för stort.
Låt oss slippa göra allt detta igen.
måndag 6 september 2010
En röst på M
1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1927: Nej till folkskolereform.
1931: Nej till sjukkassan.
1933: Nej till beredskapsarbete.
1934: Nej till a–kassa.
1935: Nej till höjda folkpensioner.
1938: Nej till två veckors semester.
1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
1946: Nej till fria skolmåltider.
1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.
1947: Nej till allmänna barnbidrag.
1951: Nej till tre veckors semester.
1953: Nej till fri sjukvård.
1959: Nej till ATP.
1960–talet: Ja till apartheid. Moderaterna tog avstånd från alla sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och var emot det svenska stödet till ANC.
1963: Nej till fyra veckors semester.
1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
1974: Nej till fri abort. Den 29 maj 1974 röstade riksdagen ja till fri abort, vilket resulterade i den svenska abortlagen som låter kvinnan själv besluta om abort upp till den 18 graviditetsveckan. Moderaterna röstade nej.
1976: Nej till femte semesterveckan.
1983: Nej till löntagarfonderna.
1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella.
1998: Nej till erkännande av homosexuellas rättigheter inom EU. EU–parlamentet röstade för ett erkännande av homosexuellas rättigheter, men de moderata ledamöterna röstade nej.
2003: Ja till Irakkriget. Alla riksdagspartier demonstrerade mot och kritiserade Irakkriget utom just moderaterna.
2004: Ja till sänkt a–kassa och sjukpenning.
2006: Nej till gröna jobb.
2006: Nej till sex timmars arbetsdag.
2006: Nej till upprustning av offentliga sektorn.
2006: Nej till höjd a- kassa.
2006: Ja till sänkt a-kassa.
2006: Nej till höjd sjukersättning.
2007: Ja till sänkt sjukersättning.
2008: Ja till FRA-lagen
2009: Ja till IPRED-lagen
lördag 7 augusti 2010
Två steg bakåt
torsdag 5 augusti 2010
Palestinskt lidande
tisdag 27 juli 2010
Olagligt att kämpa för humana arbetsvillkor?
fredag 4 juni 2010
Israels egna verklighet
fredag 7 maj 2010
I Israel kan mänskliga rättigheter vara skrämmande
torsdag 22 april 2010
När liberalismen blir auktoritär
I den av Timbro utgivna rapporten "Deklarationsinformation och resereklam", skriven av Svend Dahl, kan man redan i sammanfattningen läsa slutsatsen:
"Därför bör regeringen arbeta för att begränsa användandet av information som styrmedel."
Vilken fråga, kan man fråga sig, bör någonsin rättfärdiga ovanstående slutsats? När kan det vara demokratiskt att begränsa information till medborgarna?
Rapporten handlar om att många av våra myndigheter håller på med opinionsbildning och lobbying. Maria Rankka, VD på Timbro, håller med och de båda författade ett inlägg på SvDs Brännpunkt i förra veckan. Slutsatsen är att ett flertal myndigheter helt enkelt bör läggas ner. Alliansen gick enligt Sven Dahl åt rätt håll när man stängde ner Arbetslivsinstitutet, som hade kritiserats för att vara Socialdemokraternas förlängda arm, men föll själva dit när de senare skapade Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser.
En av myndigheterna som särskilt pekas ut är Energimyndigheten. I debattartikeln kan man läsa:
"Verksamheten bedrivs så gott som uteslutande genom opinionsbildning. Det kan handla om råd till fastighetsägare som vill minska sin energiförbrukning. Men också om att myndigheten på sin hemsida i reklamliknande texter argumenterar för att vi ska välja tågcharter på semestern."
Det första man kan fråga sig är möjligen vilken skada det kan åsamka, att säga att en tågresa påverkar klimatet mindre än en flygresa eller att ge råd om energieffektivisering till villaägare. Men i Svend Dahls värld är detta lobbying och propaganda och bör icke tillåtas. Det är minst sagt en, låt säga, intressant slutsats. Förhoppningsvis är det väldigt få medborgare i Sverige som skulle uppskatta att sakkunniga experter i statens tjänst skall tystas.
En annan myndighet som lyfts fram i rapporten är Sida, "som bland annat kritserats för att tala i egen sak men också för att genom sitt stöd till andra organisationers kommunikation om biståndsfrågor finansiera opinionsbildningsarbete med vänsterprofil." Enligt rapportförfattaren är det viktigt att Sidas informationsbudget beskärs ordentligt, då det annars finns risk att ideologiskt laddad information sprids till allmänheten. Det handlar om information angående brott mot folkrätten, demokratifrågor, biståndsfrågor och annat utvecklingsarbete. Detta bör således det svenska folket inte informeras om. Man kan tycka att detta bör vara en vital del av folkbildningen, vilka demokratiska framsteg som sker i andra länder. Men den sittande regeringen har tagit ett steg i rätt riktning, enligt Dahl, då man ökat styrningen av Sidas kommunikationsarbete, men också halverat kommunikationsbudgeten mellan 2009 och 2010. Effekten av detta för de organisationer som jobbar med utvecklingsrelaterade frågor, biståndsfrågor och mänskliga rättigheter är katastrofala. De har nu ingen finansiering att informera om sitt arbete, och flera organisationer har svårt att överleva.
Det svenska systemet med en skarp uppdelning mellan myndighet och departement är inte unikt, men det vanligaste i Europa är att de sakkunniga icke-politiskt tillsatta experterna sitter på departementen. Då är möjligheten till politisk styrning uppenbarligen högre. Uppdelningen mellan myndighet och departement kan ses som ett extra demokratiskt filter där politikerna skall styra mer indirekt, genom regleringsbreven.
Att belysa och analysera den politiska makten över myndigheterna är en sak, och bör bedrivas på ett konstruktivt sätt. Men att från den diskussionen rekommendera att stänga ner myndigheter eller kraftigt beskära deras verksamhet är ytterst oroväckande. Vart hamnar vi då? All information som ogillas av den sittande regeringen skall tystas. Avvikande åsikter, vad det nu innebär, skall stoppas. Man öppnar upp en gigantisk gråzon, där man kan diskutera sig trött på vad som är objektivt. Det är svårt att se hur demokratin skall frodas i den miljön.
För Timbro, som uttryckligen är en (ny)liberal tankesmedja, luktar det hela lite väl auktoritärt.
Och, apropå att beskära demokratin, så tycker DNs ledare att folkomröstningar innebär politiskt förfall. Men visst, man kan sluta fråga folket vad de tycker i viktiga frågor också. Annars finns ju alltid möjligheten att förbjuda allt man inte tycker om, eller rent av göra det olagligt.