Vad är lärarna rädda för?

Expressen skrev fyndigt igår på ledarplats om Malmö kommuns omvända betygsbörda. På försök börjar man där efter årsskiftet med att eleverna får sätta betyg på sina lärare. Lärarfacket och betygsivraren Jan Björklund är dock kritiska. Expressen undrar vad lärarfacken och Björklund så rädda för. Är de rädda för att det ska komma fram hur dåliga de är? Är de rädda att Sigbrit Frankes uttalande om lärarutbildningen: att en fjärdedel av lärarna borde ha blivit underkända, ska synliggöras? Eller är de rädda att maktrelationen rubbas? Som Expressen påpekar innebär betygen att eleverna övar sig i att tänka kritiskt och att utöva medinflytande. Är det kanske detta som skrämmer?

$-junkies

Pierre Gilly har ett intressant inlägg på sin blogg om det europeiska dollarknarkandet. Ett i stort sett meningslöst pappersutbyte som har få eller inga uppsidor för Europa:

"Till skillnad från Sovjet har USA ekonomiskt starka allierade som kan bestämma sig för att fortsätta att subventioner Washington genom att köpa på sig mer dollar. (Sovjet var i stället tvungen att subventionerna sina allierade.) För Kina är det en acceptabel ordning. För varje år som går flyttar produktion och kunskap från USA till Kina. Vad Europa får ut av det är inte lika klart. Det finns ingen naturlag som säger att Europa måste byta sin överproduktion mot gröna pappersbitar som blir allt mindre värda."


Dessutom är dollarn sinnrikt uppriggad runt råvaruhandeln (i synnerhet råolja), där de dollardenominerade råvarorna hjälper till att pumpa upp växelkursen "artificiellt" genom att gigantiska reserver av dollar byggs upp av länder för att kunna bibehålla sina råvaruimporter. Ett fenomen som kallas "petrodollar warfare". Så i slutändan hjälper vi alla till att pumpa upp den amerikanska drömmen. Frågan är vad som skulle hända om vi vande oss av med vårt dollarberoende. Ett scenario som inte är helt osannolikt i en framtid där dollarhegemonin känns allt mindre attraktiv.


Intressant: SvD jobbar vidare på att förlora sin journalistiska heder genom att publicera skojare på Brännpunkt och Aftonbladet uppmärksammar att klimatet kommer i kläm

923 miljoner...

Det är många som undrar var alla miljarder kommer ifrån. I dagens Metro frågar sig Göran Greider om regeringarna som nu pumpar in miljarder för att rädda bankerna vore beredda att gå lika långt för att utplåna den enorma arbetslösheten i Europa? Eller massfattigdomen i världen? Eller klimatkrisen? På Aftonbladets debattsida undrar Lena Klevenås och Fransisco Contreras så här på Världshungerdagen när världens regeringar ska satsa miljarder på att bekämpa hungern.

Färska siffror från FNs livsmedelsorgan FAO visar att 923 miljoner människor nu lider av kronisk hunger. En ökning med andra ord. 30 miljarder dollar per år behövs enligt FAOs generaldirektör Jacques Diouf för att förhindra framtida konflikter om mat och garantera allas rätt till mat. Sveriges regering har anslagit 100 miljoner kronor extra för att biståndet ska kunna möta livsmedelskrisen. Det är ju bra, pengarna behövs. Men hungern i världen kommer knappast att kunna bekämpas med hjälp av enbart bistånd.

Som diskuterats i tidigare inlägg här och här får vi i väst ju tillbaka betydligt mer av Syd än vad vi ger i form av avbetalningar på illegitima skulder och det som våra företag kammar hem i vinster. Våra företag gör sig ju också direkt skyldiga till kränkningar av mänskliga rättigheter som rätten till mat och vatten genom deras verksamheter. Allt ifrån Stora Ensos eukalyptusodlingar i Brasilien till Skanskas delaktighet i oljeutvinning i Ecuador. Hur mycket kostar det företagen att avstå från dessa brott som försätter människor i en situation av hunger helt i onödan?

Öga för öga, tand för tand

Igår presenterades en statlig utredning som syftar till att skärpa straffen för våldsbrottslighet. ”Straff i proportion till brottets allvar” (SOU 2008:85). Brottsligheten har inte ökat, och man vet att hårdare straff inte verkar avskräckande sägs det i utredningens inledning. Orsaken sägs istället vara att ”straffet ska stå i proportion till brottets allvar” Det kan man inte tolka på annat sätt än att man vill komma närmare principen om ett öga för ett öga, en tand för en tand.

Kriminalpolitiken fortsätter alltså i samma riktning som den gjort under de senaste 25 åren – mot hårdare tag och en tydligare hämndinriktning. Expressens ledare jublar. Liksom Svenska Dagbladets. Dagens nyheter skriver dock torrt och nyanserat på nyhetsplats.

Man säger i utredningen att misshandelsbrotten halkat efter andra brott. Men det är en konsekvens av att straffen för andra brott skärpts successivt. Narkotikabrott, skadegörelse, vållande till annans död och rattfylleri för att nämna några exempel. Utöver dessa straffskärpningar syns också en tydlig praxisskärpning. För 25 år sedan renderade ett mord 10 år i fängelse. Idag är det 20 år. Att skärpa straffen för vissa brott, leder rimligen till en devalvering av de andra straffen. Då måste alla straff skärpas. Och så börjar visan om igen.

Att brottsligheten inte ökat och att hårdare straff inte fungerar avskräckande leder Svenska dagbladet till det enda argumentet att skärpningen ligger i linje med folkets åsikter. Men också där finns en bristande logik. En av de få experter i utredningen som var aningen kritisk – Petter Asp – menar att empiriska undersökningar visar att folket inte alls är de blodtörstiga kreatur som Abrahamsson på SvD vill låta påskina.

Uppdaterat 18/10: Fria Tidningen analyserar utredningens förslag.

Att definiera vad som är rätt

Ovanligt klockrent. Erik Berg beskriver i SvT Opinion hur viktigt det är att ha makten. Makten att definiera:

"I ljuset av finanskraschen kan man tycka att det var oansvarigt, rentav samhällsfarligt. Men nej, återigen, det var inte politikerna som var oansvariga, det var de finansaktörer som - mycket osportsligt och helt emot kapitalismens gentlemannaregler - förde politikerna bakom ljuset och använde sin nyvunna frihet till att tjäna så mycket pengar som möjligt innan de skickade justeringsnotan till skattebetalarna. Vem hade kunnat tro det?

Av detta lär vi oss att det är rätt härligt att sitta på definitionsmakten. Den som definierar vad som är ansvarsfullt kan bete sig oansvarigt och komma undan med det. Men än viktigare är att man också genom definitionsmakten avgör politikens - den demokratiska sfärens - utrymme, dess ramar, väggar och tak.

Under snart tre decennier har en nyliberal tankeram behärskat definitionerna. Den har trängt långt in i arbetarrörelsen. Idag räcker det med att ställa upp några strama ekonomiska principer för statens finanser och presentera dessa framför en idé- och ryggradslös socialdemokratisk partiledning, för att denna omedelbart ska tänka: det där ser ut som en ryggrad, just en sådan vi behöver!"

Och idag har vi exempel på utövande av definitionsmakt från liberal media: SvD; DN1; och Ragnar Roos som är en av Sveriges mesta avregleringsivrare ser inte alls vad som är ORSAKEN till krisen i DN2

Att ha rätt och sen göra något åt det

David Karlsson frågar sig idag i DN om vänstern är beredd. Beredd på att agera nu när många av de heliga politiska ramverken som varit tabu att ifrågasätta nu blir just ifrågasatta från alla håll, inte bara från vänster. Det är lätt att rättfärdiga hans oro. För det är en sak att ifrågasätta och sen ha rätt i sin kritik och en helt annan att erbjuda konstruktiva alternativ. Där har hela vänstersfären mycket att jobba på. Kanske har man blivit så van att bli trakasserad för sin kritik under de senaste 30 åren att man nu är överrumplad över att ha rätt. Men det gäller nu att vänstern mobiliserar och skapar reella alternativ. Och inte bara det: det är dessutom bråttom. Som David Karlsson säger:

"Inte ens banksektorn litar längre på sig själv. Banker nationaliseras nu i en omfattning och takt som varit otänkbart för bara några veckor sedan. Vad sker härnäst? Ingen vet. Ingen överblickar helheten. En sak är dock säker: De beslut som fattas dessa veckor kommer att få konsekvenser för lång tid framöver."

Mer: oj, vi behövde visst A-kassan (DN1) och vänsterns nya smått nyliberala hjälte är Gordon (DN2)

"Tina" - There is no alternative

Det är tydligen väldigt lätt att inte se några alternativ i det politiska toppskiktet. Det eviga tjatet om att de ekonomiska ramarna har ett värde i sig är inte bara onyanserat, det är också en farlig väg att vandra när lågkonjunkturen ramlar in. Att orsaken till splittringen inom oppositionen har reducerats till att handla om utgiftstak och budgetramar är både oroande och ologiskt. Men det är väldigt lätt att racka ner på någon (läs v) som säger att de iallafall vill diskutera om ramar som satts för 10-15 år sedan för alltid skall gälla, genom bra och dåliga tider. För man kan lätt få det att låta som att de är oansvariga, opålitliga och allmänt oekonomiska. När man samtidigt vräker ut skattepengar för att stödja bankerna och när taket egentligen kan sättas godtyckligt.

Men som vanligt får man inte föreslå alternativ. Även om det visade sig att den väg vi alla var "tvungna" att gå var katastrofal. Madeleine Bunting skriver upplysande i The Guardian:

"We are now witnessing the collapse of this absurd economic orthodoxy that has dominated politics for nearly 30 years. Its triumphalist arrogance, its insistence on orthodoxy, has been comparable to Soviet communism in its scale. For two decades, we've been told "Tina" - "There is no alternative". "

Och fortsätter:

"The anti-globalisation movement argued that neoliberal capitalism was unjust, unstable and destructive to human and environmental wellbeing. Sounds sensible now, but at the time it mysteriously got smeared by association with anarchists with a penchant for smashing Starbucks' windows. The broad network of social grassroots movements - US unions, Mexican peasants, Indian farmers - were misnamed, misunderstood, ridiculed and ignored. There is no alternative, the politicians intoned mantra-like."

Jo, guilty by association. Luktar ESF lång väg. Och nu skall man associera vänstern med oansvarig ekonomisk politik. När det var den rådande TINA politiken som drog ner hela världen i djup kris. Både ironiskt och tragiskt.

Om splittringen och myten om taket: DN, SvD, AB1, AB2

Migrationsverket gör asyl ännu svårare

Att Migrationsverket gör allt för att stänga människor ute är redan känt. En utbredd misstroendekultur inom verket gör att många strävar efter och gläds åt att kunna avslå och utvisa människor i nöd. Idag rapporterar Yelah att Migrationsverket ändrat regelverket för ersättning till de jurister som för de asylsökandes talan. Totalt kan juristen få ersättning för 4 timmars arbete. Nu blir det svårare att få ersättning för tolk och läkarundersökningar. En jurist jag känner berättar att det ALDRIG räcker med 4 timmar för ett ärende. Så i praktiken förlitar sig staten på att jurister jobbar gratis för att spara pengar. Eller hoppas de kanske på att juristerna ska göra ett slarvjobb?

"En stark ekonomi är bra för både Sverige och miljön"

Dagens debattinlägg i SvD skall man egentligen inte lägga energi på att ens kommentera för det säger mer om svensk media (och om SvD i synnerhet) än om klimatet. Men det var förmodligen en ovanligt bra timing, såhär dagen efter partiledardebatten där klimatfrågan reducerades till en 5 minuters diskussion om bensinskatten. Samtidens största utmaning någonsin.

Man kan undra om miljön håller med om att en stark ekonomi är bra. Miljön verkar må sådär.

Finns fria marknader?

OK, låt oss köpa argumentet att det är orsaker "utanför" marknaden som fått marknaden att störtdyka (såsom politisk inblandning, girighet, regleringar, lobbyintressen). Alltså att problemet med marknadens trovärdighet kan härledas från faktumet att marknaden egentligen inte var fri (när man erkänner argumentet skall man minnas att all tillväxt de senaste 30 åren har sagts härstamma från den fria marknaden, men när det plötsligt kraschar så ligger orsaken någon annanstans). Vad säger detta oss?

- Att teorin om den fria marknaden är just en teori

- Att enligt teorin måste alla vara rationella (kan det vara rationellt att vara girig?) och all information vara tillgänglig för alla

- Att teorin alltid går att bekräfta genom att skylla allt negativt på att marknaden inte var fri, medans all tillväxt krediteras marknaden (vilket betyder att man behöver aldrig ha fel)

- Att rent realekonomiskt säger teorin om de fria marknaderna väldigt lite eftersom i den "riktiga" världen finns det stater, industrilobbying, regler, girighet, icke-rationell individer och otillräcklig information. Allt det som inte får finnas enligt teorin om de fria marknaderna. Enligt teorin måste alltså alla dessa "hinder" tas bort för att fungera. Frågan är vad som är lättast: att ta bort statlig inblandning, lobbying, företagsintressen och girighet eller att helt enkelt överge teoremet istället.

Så: teorin om de fria marknaderna fastnar i sitt egna teoretiska ramverk. Den passar helt enkelt inte in på den trubbiga och mänskliga verkligheten i många fall. Detta betyder inte att marknader är något icke önskvärt i sig, bara att teorin om fria marknader ensamt inte kan användas för att beskriva verkligheten. Antingen måste den kompletteras eller ersättas.

Intressant: s+mp sagan fortsätter som om Mona inte ändrat sig på DN Debatt; just regelverket för kapitalismen diskuteras i SvD; PJ Anders Linder försöker lyfta Reinfeldt inför kvällens debatt