Hatet mot Andreas Malm

Andreas Malms senaste bok "Hatet mot muslimer" har precis kommit ut. Nästan 800 sidor om det skrämmande och extremt aktuella hat mot Islam som religion och muslimer som människor som växer sig starkare i Europa. Jag har inte läst boken ännu så kan inte uttala mig, men det känns som ett hedervärt projekt i dessa tider av SD-anpassad riksdagspartiretorik i Sverige. Men som Roya påpekar, så görs det redan försök att kväva debatten i sin linda. Istället för att diskutera sakfrågan (vi känner igen knepet från istället-för-att-diskutera-den-vidriga-slakten-i-Gaza-så-försöker-vi-smeta-ner-vänstern-med-antisemitism), dvs den växande och obehagligt rasistiska tendensen att särskilja muslimer och araber från "oss", så försöker man skapa en pseudodebatt om Andreas Malm som person eller hans påstådda otrovärdighet.

Per Gudmundson gjorde ett försök till kritisk granskning av boken, men projektet landade bara i att han var nöjd över att kunna sätta dit Andreas Malm för ett mindre faktafel och lyckades dessutom få en hedervärd ursäkt på köpet. Sen dog analysen. Inget konstruktivt om det fenomen som boken handlar om. Fast Gudmundson hinner såklart håna Malm; man kan nästan se hur han småler när han skriver:

"Jag gissar att det var mitt komiskt inriktade avslöjande om Lindeborgs förflutna som modell som förvirrade Malm. Lättlädda brudar har alltid varit problematiska för Hizbollah/Hamas-anhängare."

Lite som de tuffa men osäkra killarna på skolgården: om du inte har något konkret att komma med så tar man till förnedringsknepet. Funkade sådär på skolgården, funkar ännu sämre i ett seriöst debattklimat.

Men Johan Norberg går lite längre. Man får verkligen hoppas att Norberg har läst boken, annars vågar man nog gissa på att Norberg för en kort stund tappar sin normalt sett skärpta och klarsynta debattförmåga, och blir alldeles för personlig (och ideologiskt driven) när han skriver:

"Det är detta som gör Malms försök till comeback så patetisk. Även om han skulle råka hitta någon liten poäng på de 747 sidorna är han en så genomusel företrädare för anti-rasism, därför att han inte har någon som helst trovärdighet, hans debatteknik är att larma och göra sig till, ljuga och hitta på. En sådan bok är en glad överraskning för de som hatar muslimer."

Nu får vi bara hoppas att boken kan sparka igång en konstruktiv debatt om sakfrågan: hatet mot muslimer. Låt oss slippa patetiska försök att sidospåra med personliga påhopp eller att frågan kidnappas av fega opionionsbildare som vill mörka sin egen ensidighet. Den här frågan är helt enkelt för viktig för det. Så läs boken, och skapa en egen uppfattning.

Den magiska konkurrensen

Nu skall det viftas med den magiska marknads-staven över det stela reglerade järnvägsnätet. Detta kommer att skapa den magiska konkurrensen vilket i sin tur öppnar porten till det magiska la-la-landet där biljettpriserna på tåg är låga, antalet tågavgångar ständigt ökar och antalet stationer och rälsar poppar upp som magiska svampar ur den magiska underjorden. Och som Åsa Torstensson säger i dagens DN Debatt:

"Med en konkurrensutsatt järnvägstrafik är det resenärerna som står i fokus"

Eller är det vinsten som kommer stå i fokus? Nej, förlåt, när fler operatörer får konkurrera om resenärernas pengar så betyder det ju att resenären står i fokus. På sagospråk.

Lika bra att jämföra med flygets utveckling för att visa vad den vackra konkurrensen kan göra med en stel reglerad marknad om den får härja fritt. Enda problemet är att parallellen mellan flyg och tåg inte bara lovligt haltar; den är på många sätt omöjlig. Flygtrafiken är relativt lätt att expandera (det finns nästan inga köer i luften och utbyggnad av existerande flygplatser är relativt enkelt samtidigt som många mindre flygplatser stod outnyttjade) medan tågtrafiken har en cementerad och trögutbyggd infrastruktur. Man måste helt enkelt bygga fler spår och stationer, det finns ingen magisk genväg. Men om man som politiker vill rättfärdiga sitt icke-satsande på en för medborgarna otroligt viktig verksamhet, och om man samtidigt är ideologiskt övertygad om att det finns en magisk hand som skall svepa in och trolla bort alla problem som man själv inte vill handskas med, då kan man alltid hoppas på den magiska konkurrenseffekten. För det låter ju så härligt. 

Heja Norge!

Frihandelsminister Björling sjunger återigen frihandels lov i dagens Brännpunkt. Och medan Sverige och EU ångar vidare i förhandlingar om handelsavtal med de andinska länderna, Peru, Colombia och Ecuador, säger den norska röd/gröna regeringen stopp och belägg. Förra veckan bestämde Norge att de vill ha mer fokus på mänskliga rättigheter innan de sluter handelsavtal med Colombia. Stortinget skjuter upp diskussioner om handelsavtalet (som sker inom ramen för EFTA, internationell organisation för frihandel och ekonomisk integration med Island, Norge, Liechtenstein och Schweiz som medlemmar) tills hösten för att få tid att studera hur avtalet förhåller sig till mänskliga rättigheter och arbetsrätt.

Tänk om Sverige som säger sig gå i bräschen för mänskliga rättigheter skulle våga göra samma sak i de handelsförhandlingar som just nu pågår mellan EU och de andinska länderna? Den andra förhandlingsrundan inleddes i måndags i Lima, Peru och civila samhället på båda sidor Atlanten fortsätter att föra fram sin kritik bl.a till att avtalet sannolikt kommer att leda till fördjupad fattigdom, miljöförstörelse, urholkad arbetsrätt och utslaget familjejordbruk.

Tidigare bloggat om detta här.

Arbetarklass, kvinna och ett misstag

Kvinna och representant för arbetarklassen. Kombinera dessa två egenskaper med ett misstag i ett överbelamrat arbetsschema och du har skapat det fetaste och mest eftertraktade villebrådet för svensk presskår. Wanja Lundby-Wedin gjorde uppenbarligen ett misstag, och spädde förmodligen på det första underskrifts-misstaget med det klumpiga och oförstående svaret ("jag känner mig olycklig och känner inte igen siffrorna"). Men det måste finnas någon proportionalitet även inom en blodtörstig journalistkår. Vad hände med mannen själv, Christer Elmehagen? Det är ju ändå han som sprang iväg med den absurt stora pengasäcken. Och vad hände med alla de andra män som också skrev under samma dokument? Är det så att det blivit för vanligt med giriga direktörsgubbar att det inte har något nyhetsvärde längre? Eller antar man att män, och speciellt de som jobbar för näringslivet (eller deras intresseförening Svenskt Näringsliv), ska uppmuntra feta arvoden och sitta i många styrelser? Det är kanske till och med är det som gör dem framgångsrika och avundade. Men en kvinna som dessutom står på arbetarklassens sida. Det sticker i alldeles för mycket i ögonen. Låt oss alla jaga henne.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, AB1, AB2, AB3, AB4

IDF: "alla där är terrorister"

Fler bevis för att Israel begick krigsbrott i Gaza under januari kommer nu sakta fram till den breda allmänheten, även om man fortfarande måste leta ganska noga i mediaflödet, speciellt i den svenska mediafloran. Under de senaste veckorna har vi sett människorättsorganisationer såsom Amnesty lyfta fram ett flertal bevis för krigsbrott, men också ett fåtal västerländska journalister har gjort ett hedervärt grävande arbete för att sålla ut fakta från propaganda. Brittiska The Guardian har under en månad samlat bevis för ett flertal uppenbara krigsbrott, bl.a. användandet av palestinska barn som mänskliga sköldar. Som svar på anklagelserna kan man läsa:

"An IDF squad leader is quoted in the daily newspaper Ha'aretz as saying his soldiers interpreted the rules to mean "we should kill everyone there [in the centre of Gaza]. Everyone there is a terrorist."

Läs hela artikeln, där man dessutom kan se tre väldigt sevärda dokumentärer.

DN1, DN2

Efter navelskåderiet

Den traditionella nationalekonomiska vetenskapen som forskats och lärts ut på universiteten borde uppenbarligen för länge sedan ha utsatts för kritisk granskning, både utifrån och från de egna leden. Istället har utveckling gått åt andra hållet under de senaste decennierna: till ett kroniskt navelskåderi och upplyftande av den neoklassiska modellen till upphöjd sanning. Avsaknaden av en fruktsam analys av dagens ekonomiska kris är inte bara ett exempel på den neoklassiska inriktningens verklighetsfrånvaro, det är snarare ett faktum att den traditionella nationalekonomiska "vetenskapen" har fördjupat krisen och har således delvis orsakat den. Den maktbubbla som skapats i symbios mellan universiteten och affärlivet grävde sin egen grop genom avsaknaden av inåtvänd kritik och frånvaron av verklighetsbaserad analys.

Men det finns intressanta, upplysande och inspirerande alternativ till den neoklassiska skolan. Ett exempel är den växande rörelse som kallas Post-Autistic Economics Movement (PAECON) och skapades av ekonomistudenter i Paris år 2000. Hela rörelsens skapande uppstod i studenternas frustration med mainstream-nationalekonomins haltande förklaringsmöjligheter. Rörelsen är nu världsomspännande och växande. Det spårberoende den traditionella nationalekonomiska vetenskapen har skapat under decennier av hegemoni är självklart kolossalt, men i ljuset av den kris vi nu genomlever och den post-autistiska rörelsens öppenhet och höga förklaringsgrad borde öppna för ett starkt ifrågasättande av den traditionella skolan. När dessutom hela "debatten" utgår från att det är ett fåtal giriga personer med höga bonusar som skapat krisen behöver vi fler systemkritiska verktyg att förklara med. Krisen skapades av ett illa fungerande system, inte av isolerade händelser inom systemet.

Besök deras hemsida och bli gratis medlem till deras nyhetsbrev. Där finns mycket inspirerande läsning.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, AB1

Att välja onyttig mat

Undra om Hanne Kjöller (tidigare inlägg här och här) nu skall sålla sig till Jan Björklunds växande skara av opionionsbildare och politiker som vägrar lyssna på forskningsresultat? Eller kanske bara välja att inte kommentera. Det är i vilket fall en sorglig årsrapport som Cancerfonden publicerar och som dagens DN debatt bygger på. Det finns samtidigt en rungande majoritet i Sverige som stödjer ett införande av styrmedel för att fasa ut all skitmat. Kan vi inte sluta att tjata om den patetiska konsumentmakten nu? Detta är en klassfråga och ett stort antal människor dör. Det borde vara orsak nog.

Kärnkraftsfrågan kräver inget panikbeslut

Det är lätt att tolka oppositionens energi- och klimatpaket som ett nja. Det är lätt att säga att det finns inga fasta siffror eller årtal, inga kristallklara besked om hur den svenska energimixen skall se ut om 20 år. Det är som vanligt enkelt att antyda att den rödgröna alliansen verkar icke-trovärdig och självklart att de inte är regeringsdugliga (borgerliga kritiker och styvmoderliga liberala ledarsidor behöver ju inte mycket för att köra det utslitna oppositionen-är-inte-seriösa-och-snart-får-vi-en-kommunist-som-minister-trumfkortet.)

Men då måste man för det första också komma ihåg att den utmaning som energi/klimatfrågan innebär är gigantisk. Definitivt större än småirriterad partipolitik, precis som de rödgröna antyder på DN debatt. Denna utmaning kommer att kräva mycket från alla läger, under en väldigt lång tid. Att underbygga detta med en blocköverskridande överenskommelse är nog inte bara att rekommendera, utan kommer med all säkerhet att krävas. Dessutom skall man komma ihåg att en uppgörelse om kärnkraften inte krävs förrän 2015, då beslut om nybyggnad måste tas. Regeringens uppgörelse är således mer politisk taktik inför valåret 2010 än något annat. Att kräva att den rödgröna oppositionen skall ge ett lika definitivt (och förmodligen dumdristigt) beslut om kärnkraften som alliansen gjorde är bara att kräva mer av fastlåst och enspårig energipolitik i en tid då alla möjligheter måste hållas öppna. Dessutom är det väl definitivt värt att försöka bygga hela det svenska energisystemet på förnybara alternativ. Speciellt som det verkar finnas stora möjligheter att det kommer fungera alldeles utmärkt. Men då måste man akta sig för att låsa fast sig i det uråldriga alternativ, som kärnkraften är.

Så, jo oppositionens energiuppgörelse kan anklagas för att se vag ut. Men om alternativet är att man måste spika fast en energiagenda i dagens osäkra läge så känns ändå den rödgröna vägen mer realistisk. Och mer pragmatiskt.

Två uppfriskande recensioner

På Aftonbladet Kultur kan man läsa om två exempel på borgerlig propaganda i bioaktuella filmer. Alltid så uppfriskande Åsa Linderborg samt Daniel Suhonen.

"Mellanösterns enda demokrati"

Svenska politiker och opinionsbildare. Vi kan inte stå tysta utan att reagera. Massmord och krigsbrott. Amnesty idag, egentligen helt väntat men ändå:

"- Vår utredning visar klart att Israel begick krigsbrott."

Och i Sverige diskuterar vi antisemitismen inom vänstern.