Marknaden är bra, något annat är fel

Det blir återigen högaktuellt att försvara en "icke-fungerande" marknad och de retoriska kullerbyttorna duggar tätt bland de nyliberala ideologerna. Inget är ju fel med marknadsekonomin i sig, problemen kan härledas s.a.s. utifrån marknaden. Problemen uppkom i själva verket p.g.a att vi inte lät marknaden leva fritt. 

Men å andra sidan måste man ju erkänna att något är fel med det rådande systemet (det blir svårt att se till teorier om jämvikt och fri konkurrens när den verkliga världen ramlar ihop). Det är då vi får kryptiska uttalanden som:

"Dessvärre får marknadsekonomins kritiker vatten på sin kvarn. Kritikerna har naturligtvis fel i den bemärkelsen att andra alternativ, med statlig kontroll och dominans i ekonomin, är och alltid har varit förödande för ett lands ekonomiska tillväxt och framförallt för människors privatekonomi.

Vi är självklart anhängare av marknadsekonomi. Men inte av en okontrollerad rå kapitalism" 

Detta säger idag Sveriges socialminister och finansmarknadsminister på SvD Brännpunkt. Frågan är vad de menar. Något är fel, men det är självklart rätt också. Det får vi aldrig ifrågasätta. Inte ens när det statistiskt kan bevisas att motsatsen är korrekt, vilket man kan i flera fall, får marknadens effekter diskuteras.

Daniel Ankarloo beskriver det träffande i sin nya bok Marknadsmyter (s.63):

"Teorin om marknaden blir "perfekt regel" och världen blir ett "icke-perfekt undantag" från teorin. Detta innebär också att nyliberalen endast kan förhålla sig till marknadskapitalismens komplexa verklighet och tvådelade natur på ett endimensionellt sätt: Rikedomen är konsekvensen av marknaden - fattigdomen är konsekvensen av något annat. Marknaden "fungerar" - fungerar det inte måste det vara något annat. Kort sagt: marknaden är "god" - "ondskan" är konsekvensen av något annat."

Mer: Gudmundson filosoferar om Monas tvära kast; Johannes Åman likadant. Mer om Mona: DN1, DN2

Isländska undret

Man skall väl egentligen inte hålla på med att leta-gamla-citat-efter-att-man-vet-bättre, men följande är tillräckligt bra för att upprepas (hittades här och kommer från Mario). PJ Anders Linder på SvD den 12/5 2007:

"Jag är just hemkommen från några mycket intressanta dagar på Island: ett nordiskt land som valt en annan modell än "den nordiska". Arbetsrrätten är helt fri, skattetrycket är drygt 40 procent och individer betalar 36 procents plattskatt på sina inkomster - med ett stort grundavdrag. Resultatet är hög tillväxt och snabbt stigande levnadsstandard. Island är numera rikare än både Danmark och Sverige."

Rikare för 16 månader sedan. Konkurs idag.

Dagen efter, den 13/5 2007 får vi höra förklaringen till det atlantiska undret:

"Förklaringen är ökad öppenhet och dynamik. Arbetsrätten och arbetsetiken har funnits sedan länge, men först när de kombinerades med EES-avtal, sänkt bolagsskatt, privatiserade banker och plattskatt tog det fart på allvar.Vid 1990-talets början var de isländska bankerna statliga och ledda av ex-politiker. I stor sömnighet förvaltade de sparkonton och växlade turistvaluta. Femton år senare drivs Kaupthing, Glitnir och Landsbanki på ett ytterst entreprenöriellt och hungrigt sätt. De skapar välbetalda jobb i Reykjavik men expanderar också snabbt utanför landets gränser. Alla tre ligger på den nordiska tio-i-topplistan. Inte illa för ett land vars befolkning är något större än Malmös.Island är lika nordiskt som någonsin Sverige men har valt en annan väg än ”den nordiska”. Kollektivavtalen är viktiga men anställningstryggheten skyddas genom att arbetsmarknaden fungerar istället för genom privilegier till facket."

Socialdemokrati RIP

Angående det tragiska s+mp utspelet som, om det blir verklighet, troligtvis betyder ett historiskt steg bort från den demokratiska socialism som varit grunden för SAP sedan det grundades. Mona kliver för första gången fram ur skuggorna med ett osedvanligt dåligt budskap och med en om möjligt ännu sämre timing. Att partiledningen lät sig mobbas in i mitten av det liberala/konservativa opinionsdrevet är inte bara uppseendeväckande i sig; det kan visa sig otaktiskt av historiska mått. Samma dag som Volvo varslar (och SAPs basväljare behöver dem som bäst). Samma dag som Riksbanken sänker räntan (och indirekt bevisar att de stela ekonomiska ramarna är ologiska i en lågkonjunktur, precis det som (v) ville diskutera). Dagen innan facket skriver en debattartikel om att samarbetet med (v) är otroligt viktigt.

För att erinra vad som varit SAPs baspolitik fram tills den 8 oktober 2008 så skrev Ernst Wigforss 1932 i SAPs valpamflett:

"Ingenting kastar ett mera skärande ljus över oförnuftet i denna ordning än det svar, som de arbetslösa massorna får, då de av produktionsmedlens ägare och kapitalets förvaltare begär arbete och bröd. I en värld full av naturtillgångar, som inte utnyttjas, omgivna av överflöd på livsmedel, som inte tas i bruk, får de arbetslösa svaret: Vi är för fattiga för att hålla produktionen i gång, vi har inte råd att låta er arbeta. Den ekonomiska ordningen följer sina egna lagar, som vi inte vågar rubba, och den tillåter inte alla människor att med arbete försörja sig.
Mot denna förödmjukande underkastelse under en ekonomisk mekanism, som är mänskornas egen skapelse, sätter socialdemokraterna det krav som förnuftiga varelser aldrig kan släppa, att mänskan skall vara herre över sina produktionsverktyg och icke deras slav. Det kan uttryckas på många sätt. I en tid av arbetslöshet tar det närmast formen att alla samhällets medborgare har rätt till arbete, att de därför måste organisera sitt ekonomiska liv, så att de genom samhällets organ bestämmer över arbetstillfällena. Den kontroll över det ekonomiska livet, som härför kräves, den makt över produktionsmedlen, över kapitalet och kapitalets förvaltning, som är nödvändig för att låta mänskorna arbeta, den blir det medborgarnas uppgift att lägga i samhällets händer."

Se också: AB, HD, ETC, Jinge, ArvidFalk, SvD, Expressen

Uppdatering: Lars Ohly får säga vad han tycker på SvD Brännpunkt och SvDs ledarredaktion vet inte riktigt vad de skall tycka. Och Mona ändrar sig....

Kost och klass

Idag vill Hanne Kjöller berätta för alla slöa, överviktiga låginkomsttagare i Sverige hur man lagar billig näringsrik mat. För hon vägrar vilja se att kostfrågan är en klassfråga. Det rimmar förmodligen illa med hennes vackra liberala bild av samhället där alla människor har ett val att äta vad man vill. Så Hanne erkänner att kosten varierar med social/ekonomisk utsatthet (det är ju ändå väldokumenterat) men vägrar att erkänna att det är en politisk fråga. Sedan fortsätter hon med en osedvanligt ovetenskaplig matlagningskurs där slutsatsen blir att även de lågutbildade arbetslösa slarvarna borde också kunna steka panerad sej eller koka potatis. Hanne Kjöller avslutar:

"Visst färgas kost- och motionsvanor av utbildningsnivå, klass och sociala sammanhang. Men att säga att det beror på ekonomiskt armod att människor inte promenerar eller äter räkor det är att göra orsakssambanden mer politiska än de är"

Om man lyfter blicken lite och läser brittiska the Guardian så skriver matförfattarinnan Felicity Lawrence om samma sak: kost vs klass. Hon kommer fram till en helt annan slutsats, och redovisar dessutom en sammanställning av Dr Tim Lobstein på International Association for the Study of Obesity med olika kostnader för kalorier och skillnaden är skrämmande slående: 100 kalorier från pommes frites kostar 2p när 100 kalorier från broccoli kostar 51p. Skillnaden mellan en färsk apelsinjuice och lågprisvariant är 5p mot 38p. Felicity skriver och citerar Världhälsoorganisationen rapport från i Augusti i år:

"A child born in one deprived Glasgow suburb can expect a life 28 years shorter than another living only 13km away in a more affluent area, a three-year investigation for the World Health Organisation found in August. Commenting on one of the key factors, the report concluded: "Obesity is caused not by moral failure of individuals but by the excess availability of high-fat, high-sugar foods." The marketplace can generate wealth but it can "also generate negative conditions for health", which will only be resolved by tackling "the inequitable distribution of power, money and resources", it went on."

Det rimmar väldigt illa med Hanne Kjöllers obehagliga pekpinnesfilosofi. Frågan är om inte Hanne Kjöller själv är väldigt politisk när hon vägrar se samhällsfakta för vad de är, och istället skriver en nedvärderande ovetenskaplig krönika. Bara för att förmedla känslan att alla låginkomsttagare, arbetslösa och bidragstagare i själva verket bara är slöa och skulle kunna rycka upp sig och steka färsk sej.

Intressant: Ingvar Carlsson börjar bli orolig att Reinfeldt inte inser allvaret i DN Debatt; hetsjakten på Sida fortsätter i DN (som tidigare beskrivits här) och man vill väldigt gärna höra Johan Norbergs svar på Esbatis Icelandic tiger

Som alla andra

Det är en obehagligt bakvänd logik med att bli nöjd av att någon är som alla andra. Någon i detta fall är (mp) och nöjd är tidningen DN. Just bara för att (mp) nu är som alla andra partier (angående EU-utträdet). Vi har hört det om (v) om och om igen: ni måste bli som alla andra partier, annars blir ni aldrig regeringsdugliga. Men hela poängen med ett idébärande parti är ju att vara ett alternativ till de andra och visa på att det finns andra vägar att gå. Det borde väl vara extra uppskattat med alternativ i dessa tider av osäkerhet som till stor del kan härledas till dåligt förd politik från båda de två stora vänster/höger alternativen. Nina Björk kommenterade detta i söndagens DN:

"Det konstiga är naturligtvis inte att en liberal ledarskribent kritiserar andra partier för att ha fel åsikter. Det är ju hans eller hennes jobb. Det konstiga är när de vill att dessa partier ändrar sina åsikter för att bli ett trovärdigt regeringsalternativ. Eller för att locka fler väljare."

Så tanken att de mindre partierna skall lämna sina idébaser och bli som alla andra bara för att locka väljare är smått absurd. Och kommer i längden skapa ett likriktat och odemokratiskt samhälle. Dessutom tråkigt.

DN och SvD1, SvD2 rapporterar

Biståndshetsen

Ajdå. Förutom att myndigheten SIDAs huvudsakliga uppgift är att ge bort våra skattepengar till främmande folk och kulturer som i sin tur bara krigar och slåss och korrumperar ännu mer än de gjorde innan så visar det sig nu att DN lyckats komma fram till att de faktiskt också representerar alldeles för mycket. Man har t.o.m. gjort det till dagens första-nyhet. Man lyckades även få vår kära biståndsminister Gunilla Carlsson att ondgöra sig (kanske inte är så svårt förresten, hon har aldrig uttalat sig positivt om sitt egna ansvarsområde).

Frågan är om trion DN/SvD/Timbro faktiskt kan skapa ett såpass starkt opinionsdrev att man till slut lägger ner SIDA och i förlängningen skär ner på biståndet. Med följande är detta inte en omöjlighet: en biståndsminister som visar alla tecken på att förakta modern biståndsverksamhet (i senaste DN debatt inlägget menade hon att marknaden skall hjälpa syd ur fattigdom) i kombination med ett liberalt mediadrev som gör allt för smutskasta myndigheten. Samtidigt som ingen talar om vad vi borde göra istället och diskuterar kreativa lösningar på biståndspolitiken på 2000-talet. Och att döma av de första blogginläggen på DNs artikel är det inte svårt att få med svenska folket på drevet heller. Tyvärr.

Att skapa ett monster

Man kan fråga sig när det egentligen blev radikalt att kalla saker vid dess rätta namn. Förmodligen har det kommit stegvis; det kröp på oss under sekler av nedvärderande kristna moralsystem i svallvågorna av kolonialismen och industrialiseringen. Sakta men säkert skapade man en myt om ett upplyst folk som kunde lite mer. Var lite bättre. Som minsann skulle visa hur man gjorde samtidigt som man skapade begreppet synden. För vissa saker fick man ju inte göra eller prata om. Man lärde sig att hyscha och prata runt den så ofta obekväma sanningen. Och det var väl här någonstans som allting gick väldigt fel.

Idag när vi pratar om jämställdhet menar vi oftast stela kärnfamiljsideal. Idag när vi pratar om bistånd menar vi kulturrasism. När vi pratar om integration menar vi främlingsfientlighet. När vi pratar om ökande kriminalitet bland unga menar vi kriminalisering av fattigdomen. När vi pratar om klimatet menar vi business-as-usual. Och när vi pratar om den fria marknaden så menar vi att den finns. Att den lever sitt eget liv. Och det sista har visat sig vara ett av våra största misstag. 

För när man tittar på nyheterna idag så hör man: "hoppas marknaden tar emot det här beskedet positivt" eller "tänk om marknaden inte gillar den här nyheten". Som om marknaden lever sitt alldeles egna liv, utanför människans kontroll. Som om vi skapade ett monster som gör som det vill. Uppenbarligen gjorde vi det, men det paradoxala med den insikten är att det är både skrämmande och hoppfullt. För det var vi som skapade den, och det ligger i vår makt att göra vad vi vill med den. Tämja den. Stänga ner den. Eller låta den fortsätta. Det viktiga är att det ligger i vår makt. Nu gäller det att använda den makten och skapa förändring. För insikten att marknaden är skapad av oss och kan avskaffas av oss, om vi vill, är oerhört upplyftande.

Intressant: Regeringen fortsätter att använda sin megafon (dvs DN debatt) och fortsätter krampartat att försöka övertyga svenska folket att allt alliansen gör är bra; i SvD kämpar ledarredaktionen med att övertyga oss om att kapitalismen är underbar; Michael Hardt berättar i ETC att han inte ser en framtid varken i privat eller statligt ägande. 

Vilket yrke har ni?” ”Antifascist!”

Analytiker oroar sig för den politiska utvecklingen i USA, som man menar går mot en allt mer fascistisk riktning. Fredsforskare Johan Galtung nämner Patriot Act som ett exempel på det enligt en intressant artikel i Fria Tidningen.

Helt i tiden släpps nu en biografi om Ulrike Meinhof. Åsa Linderborg har rescenserat boken på Aftonbladet Kultur. Där kan man läsa att när Meinhof tillfrågades om sitt yrke när hon stod inför rätta svarade hon ”Antifascist!”Åsa Linderborg avslutar sin rescension med en central fråga: "Frågan är kanske inte varför Ulrike Meinhof gick över gränsen – och var går gränsen? – utan att inte fler tar steget från protest till motstånd."

Dagens citat

...står Per Gudmundson för på SvDs ledarredaktion:

"Det bästa med finanskrisen är att vänstern äntligen slutat bry sig om klimatet."

Måste vara skönt att veta att om man letar riktigt, riktigt noga kan man hitta något positivt med den rådande finanskrisen. Tänk att det skulle behövas en finansiell härdsmälta för att Gudmundson skulle visa något intresse för klimatet.

Finns det en tredje väg?

Det är i tider av kris som behovet av genomtänkta idéer blir livsviktigt. Många är i chock och det skall tas snabba beslut med väldiga konsekvenser (exempelvis vad 700 miljarder skall användas till). Detta i kombination med att många tänker på sin överlevnad, eller ser sin chans att förändra systemet till egen favör, är egentligen vad Naomi Klein redan beskrivit i Chockdoktrinen. Och nu är vi mitt uppe i krisen, så hur klartänkta är vi?

Få har insett att det är inte enkom den fria marknaden som skapat finanskrisen. Det är att den, speciellt i USA, har kombinerats med stark statlig inblandning. Det är inte bara nu som många risker har socialiserats, det har pågått under en längre period. Företag och stat blev en ohelig allians, där till slut politikerna satt i företagarnas knä. Detta är fakta, och ingen ideologisk värdering, vilket bevisas av att det har påpekats av två väldigt olika debattörer: Johan Norberg och den brittiska rättvisekämpen George Monbiot. Norberg skriver:

"What would you do in Las Vegas if you could keep all the gains but send all your losses to the taxpayers? Well, they did all that and hired the best team of Washington lobbyists to protect their privileges against every reform proposal."

Och Monbiot säger i stort sett samma sak:

"The sums demanded by Bush and Paulson might be unprecedented, but there is nothing new about the principle: corporate welfare is a consistent feature of advanced capitalism."

Att konstatera detta är självklart väsensskilt från vilka slutsatser man skall dra av det. För Norberg och Monbiot har väldigt olika svar på den frågan, d.v.s. slutsatserna kommer att vara ideologiskt drivna. Nästan all debatt de senaste veckorna angående krisen har minimerats till frågan om mer/mindre socialism/kapitalism. Frågan är om det är ett för snävt utgångsläge. Vågar vi ifrågasätta dessa relativt stela samhällsförklaringar och börja diskutera medborgelig maktfördelning och t.o.m. fråga oss om tillväxtsamhället är sunt?

Media: AB, DN, SvD, Dagens Arena, Expressen, ETC