Med ett elpris i norden som har halverats sedan september och med ett avsevärt överskott av el prognosticerat av Energimyndigheten blir alla investeringar i elproduktion minst sagt problematiska. Investeringar i förnybara alternativ överlever enklare genom att den förnybara elproduktionen får stöd av elcertifikatssystemet, där elproducenter erhåller ett certifikat för varje mwh producerad el av förnybart ursprung, som senare kan säljas till marknadspris. Detta styrmedel har visat sig vara livsviktigt för utbyggnaden av förnybar elproduktion och har sakta men säkert gett genomslag i den svenska energimixen. Ett uppenbart exempel på att marknaden behöver styras i rätt riktning, eftersom den totalt misslyckas med att hantera externaliteter såsom en förstörd miljö eller en uppvärmd planet.
Men vad händer med kärnkraftsutbyggnaden? Det enorma kapital som krävs för investeringar i ny kärnkraft kräver att man kan prognosticera med ett stabilt och helst ganska högt elpris på längre sikt. Och om man tittar på erfarenheterna från Finland blir man inte optimistisk. Prislappen för den nya reaktorn Olkiluoto, OL3, ligger nu på runt 50 miljarder och bygget är minst 3 år försenat. Det är ungefär lika mycket som det kostade att bygga de 12 svenska reaktorerna en gång i tiden.
Kanske blir alliansens beslut om nybyggnad tandlöst, då det inte bara utifrån ett långsiktigt hållbarhetsperspektiv ter sig dumdristigt, utan även ekonomiskt?
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6
I närheten av Bonn 1925
2 år sedan
3 kommentarer:
Men vem betalar för säkerheten?
Ja, vem vill investera om den verkliga kostanden skall betalas, inte bara för rivning av reaktorbyggnader, sanering av mark och konstruktion/byggande av kärnavfallslagret. Där krävs också säkerhet och bevakning mot stöld av kärnavfallet som ju innehåller kärnvapenmaterial som kan utvinnas ur avfallet genom metoder kända sedan atomsprängningarna över Hiroshima och Nagasaki. Är det avfallskommunen som skall betala notan för bevakningen när energibolagen inte längre finns eller är det den svenska staten?
Staten måste under alla förhållanden säkra bevakningen både elektroniskt och personellt, men vem svarar för kostnaderna, som sträcker sig 100.000 år och längre framåt i tiden? Finns det något Sverige då? Redan nu måste pengar avsättas och säkerheter ställas, men hur dyrt blir detta? Avfallsfrågan bereds i år och under de kommande åren i riksdagens utskott, och det ter sig i dagsläget som en desperat åtgärd från kärnkraftlobbyns sida när man vill trycka fram beslut om nya kärnkraftverk innan frågan fått en tillfredsställande lösning ur både miljö- och säkerhetssynpunkt.
Jag investerar gärna i kärnkraft. Faktum är att jag redan gjort det, dock inte i svensk kärnkraft eftersom möjligheten inte getts.
Vill man att kraftslagen ska konkurrera på lika villkor kan man med fördel avskaffa effektskatten på kärnkraft och inkludera nya kärnkraftverk i elcertifikatssystemet (eller ännu hellre ersätta det systemet med en feed-in tariff).
Vad gäller finansieringen av avfallsfrågan sköts det helt av industrin, som hittills har ungefär 40 miljarder kronor avsatta i kärnavfallsfonden för just detta ändamål.
Tänk om det fanns en teknik som kunde använda dagens avfall som bränsle och tillverka vätgas, värme och el på samma gång och att denna tekniks avfall bara behöver lagras i 300 år - då kan man använda all koppar för slutförvaring och bygga nya elledningar till EU och konkurrera ut kolkondens - va, behövs inga nya urangruvor för 4:e generationens MSR reakrorer och har denna teknik funnits sen 60-70 talet? - men man får inget plutonium så de "förbjöds"....
Skicka en kommentar